Hillary Rodham Clinton fortsätter sin bokturné landet runt, för utsålda hus och med ett oräkneligt antal selfies. Bloggens Karin Henriksson (KH) och Erik Åsard (EÅ) har båda följt Hillarys upp- och nedgångar under lång tid, senast under förra årets presidentval. De samtalar här om sina intryck av Clintons nyutkomna bok What Happened.

Recensionerna i USA har bitvis varit nedgörande – rätt eller fel?

KH: Som Hillary Clintons andra två självbiografier är den för lång, för pratig, för präktig, men nu med väl många ”de gjorde det minsann också” om sådant som tolkats som misstag i hennes karriär. Jag blev störd av en ogin passage redan i början. Hon skriver att makarna tackade ja till inbjudan till Donald Trumps bröllop 2005 för att Bill ändå var i närheten, fast de visste att det skulle bli vräkigt. Men då passade det. På bilderna den dagen storskrattar de med Melania och Donald – och en gissning är att de gärna ville frottera sig med både Trump och hans rika vänner i Florida.

: Reaktionerna på boken har varit blandade, som man kunde förvänta sig när förloraren i ett val tar till orda. Jag tycker att boken är mer intressant än vad många recensenter, även de svenska, velat göra gällande. Håller med om att memoarboken Living History var mångordig och garderad, liksom även Hard Choices, skildringen av hennes år som utrikesminister. Båda bär spår av en försiktig skribent som har än högre mål i sikte. I den nya boken är hon betydligt mer öppenhjärtig och personlig, även om också den har ett bitvis klichéartat språk, särskilt när hon skriver om sina nära och kära. Men det brinner en eld av lika delar passion och besvikelse i What Happened, som inte märks i hennes tidigare böcker. Dessutom finns det informativa partier som närmast har karaktären av seminarieuppsatser, som de om mediebevakningen av valkampanjen och den ryska inblandningen.

KH: Det är lätt att instämma i att Hillary Clinton skyller ifrån sig på allt och alla. Bernie Sanders, Putin, FBI-chefen, mediernas fixering vid eposten, tv-intervjuaren Matt Lauer, WikiLeaks, demokratiska partiledningen, sexism, kraven på smink och kläder med mera. Men hon höll fast vid sin trogna medarbetare Huma Abedin, vars make Anthony Weiner skulle bli ett verkligt sänke. Hennes förklaring ”… men jag var kandidaten. Det var min kampanj. Det var mina beslut” kan avfärdas som en läpparnas bekännelse eftersom ångern nästan alltid följs av någon ursäkt. Hon backar heller inte från ”basket of deplorables”-uttalandet om Trumps anhängare, som var ett oförklarligt och oförlåtligt misstag.

: Mitt huvudintryck är att hon försöker ge en tämligen allsidig bild av valrörelsen och valförlusten, som alldeles tydligt skakade henne i grunden. Av de tidiga medierapporterna att döma hade jag förväntat mig att hon skulle gå betydligt hårdare åt Bernie Sanders än vad hon faktiskt gör. Ja, hon pekar ut medierna, Putin, James Comey, sexismen i det amerikanska samhället och annat som bidragande orsaker, men även som du antyder de egna misstagen. Hon tar på sig skulden för mycket av epost-skandalen (”I was furious at myself”, heter det på ett ställe), men klagar samtidigt på att den blev groteskt överdriven i medierna.

Och det blev den. Hon återger avslöjande statistik som visar att de stora tv-bolagens kvällsnyheter ägnade totalt 114 minuter av tiden åt sakfrågorna i valrörelsen 2012. Motsvarande siffra 2016 var futtiga 32 minuter. Som jämförelse ägnade de hela 100 minuter åt epost-affären (se illustration). Shorenstein Center vid Harvard kom i sin utvärdering fram till att ”discussion of public policy accounted for just 10 percent of all campaign news coverage in the general election”. Alltså 10 procent om sakfrågor, 90 procent om epost-affären och alla andra kontroverser (inklusive, får man anta, de som Trump var indragen i). Med andra ord, skriver hon, ”the political press was telling voters that my emails were three times more important than all the other issues combined”. Clinton talar här i egen sak, men detta är alarmerande siffror som bekräftar att mediebevakningen var både snedvriden och bristfällig.

Var det något särskilt du fäste dig vid?

KH: Jag har alltid varit skeptisk mot Hillary Clinton som kandidat. Av flera skäl. Hon har inte ”det”, det mystiskt svårfångade som tränger ut ur tv-rutorna, som t.ex. George W. Bush hade. Och hon har inte så många verkliga meriter att peka på och vid de återkommande konstaterandena i boken om att hon inte märkte vreden i en del trakter blir följdfrågan: Varför inte? Det jag saknar är om hon ställde sig frågan om hela bagaget – som alla som följde valet drog upp – faktiskt var för tungt. Hon förlorade 2008, och vad var det som övertygade henne om att det skulle gå bättre åtta år senare? Rättvist eller inte, men personligen tror jag att hennes ålder (70 nu i oktober) skulle ha blivit föremål för infam tv-reklam om inte Trump varit ett drygt år äldre.

: Enligt Barack Obama var hon den mest kvalificerade presidentkandidaten någonsin, men det ska nog delvis ses som generösa omdömen från en nära partivän. Något jag slogs av var den enorma kontrasten mellan Clinton och Trump som kandidater. Hon förberedde sig som alltid noggrant genom massor av resor och samtal med väljare och partikamrater, utarbetande av policydokument på alla tänkbara områden och minutiösa förberedelser inför tv-debatterna. Han nöjde sig med att göra impulsiva uttalanden i medierna, upprepa några enkla (men lyckade) slogans på valmötena och reta Clinton för att hon behövde göra något så simpelt som att läsa på inför deras tv-dueller. Clintons strategi skulle ha passat bra 2008 eller 2012, men den fallerade 2016. Hon lyckades aldrig distansera sig från bilden av henne som en status quo-kandidat under ett valår som präglades av en längtan efter förändring.

KH: En del om det hårda politiska spelet är insiktsfullt, konstigt vore ju annars. Bland det mest intressanta är kapitlet om Vladimir Putin och den ryska inblandningen i valrörelsen (vilket inbegriper Julian Assange som Hillary avfärdar som en motbjudande hycklare). Och det är lätt att instämma i den hypotetiska frågan om vad som skulle hänt om Barack Obama hade larmat det amerikanska folket om misstankarna i ett tv-tal.

: Ja, Rysslandskapitlet tror jag kommer att stå sig bra som en beskrivning av vad som hände fram till sommaren 2017, också efter att Bob Mueller någon gång är klar med sin utredning. Även det hon skriver om gerrymandering och voter suppression (försök av motståndare att försvåra röstningen i valet) är insiktsfullt. FBI-chefen Comeys agerande framstår som gåtfullt. Varför gick han ut offentligt med flera uttalanden om epost-affären, utspel som enligt statistikgurun Nate Silver klart gynnade Trump och missgynnade Clinton, medan han höll tyst om att FBI hade startat en utredning om ryssarnas försök att påverka valet redan i juli 2016?

På slutet slog det mig att de ramsor som skanderades på de båda kandidaternas valmöten säger mycket om deras respektive anhängare: ”Lock her up!” (Trumps möten) och ”Love trumps hate!” (Clintons). Om valet hade fått en annan vinnare skulle polariseringen ha fortsatt och kanske fördjupats, och även den första kvinnan på posten skulle ha haft enormt svårt att lotsa sitt program genom kongressen.

Clintons tre motståndare 2016 (James Comey t h).

KH: En sak är i alla fall säker. Med Hillary Clinton skulle den nya regeringen vara klar att börja arbeta från dag 1, med tydliga budskap och kompetenta ministrar och tjänstemän. Hon redovisar sin idylliska vision av president Clintons USA (och kastar fram förslaget om en medborgarlön till alla). Men nu är det ju inte säkert att hon skulle kunna genomdriva sin pragmatiska stegvisa politik med tanke på den republikanska majoriteten i kongressen. Det gäller inte minst vapenfrågan, ett ämne hon ägnar ett helt kapitel åt med hjärtskärande vittnesmål från mödrar till barn och ungdomar som dödats (dock utan att nämna att Barack Obama gjorde upprepade känsloladdade försök att driva igenom hårdare bestämmelser).

Clinton har nog aldrig varit mer personlig än i denna bok. Om äktenskapet, familjen, att vara kvinna i politiken, bitterheten efter nederlaget, dessutom mot den motståndaren. Hon ordar en del om sina känslor under en av debatterna när Trump tornade upp sig som ett åskmoln bakom henne. Hon tänkte ”ditt läskiga kräk”, och jag tillhör dem som undrar om det skulle ha gått annorlunda om hon verkligen fräst detta i direktsändning. Donald Trump är en bully, som jag skriver i min nya biografi Trump (Lind & Co). Enda effektiva motmedlet är att uppträda som en bully själv – och tänk om Hillary hade gjort det.

: Det finns flera sådana ”tänk om”-moment i boken som man kan fundera över. Med tanke på Clintons urdåliga relation till medierna tror jag att åtskilliga (inte minst manliga) journalister skulle ha kastat sig över henne om hon hade gått till direkt attack mot Trump i den aktuella tv-debatten. Då hade bilden av henne som en ”nasty woman” fått än vidare spridning, och jag tvivlar på att hon skulle ha vunnit över särskilt många Trumpanhängare eller oberoende på agerandet. Men vilket tv-ögonblick det hade blivit!

KH: Jag kom spontant att tänka på två slitna uttryck under läsningen. Det ena om att inte ta ut några segrar i förskott, det andra om att livet inte är rättvist. Just det senare, att Hillary känner sig förfördelad, genomsyrar återgivandet av flera händelser. Hon uppmanar läsarna att hoppa över kapitlet om e-postservern ifall de tröttnat på den historien. Men taggarna som hon reser utåt märks i slutorden om att hon fortfarande inte fattar uppståndelsen. Nej, det kan hända, men en del av oss minns det trotsiga framträdandet på presskonferensen i FN liksom frågor om varför en utrikesminister vill blanda ihop sin privata post med tjänsteärendena.

: Samtidigt kommer jag inte ifrån intrycket att det finns en dubbel standard i medierna vad gäller bevakningen av makarna Clinton och deras motståndare. Minns alla skriverier om Whitewater under Bills presidenttid, en affär som efter mångåriga utredningar och oräkneliga artiklar utmynnade i intet. Ja, hon bär själv skulden för epost-historien, men mediebevakningen av den gavs som sagt orimliga proportioner. Upprördheten i medierna tycks begränsad när det nu avslöjats att Jared Kushner med flera medarbetare i Vita huset har använt sig av privata epost-adresser i arbetet. Någon som förväntar sig grundliga utfrågningar om det i den av republikaner dominerade kongressen?

Finns det några lärdomar inför framtiden?

KH: Nja, i botten handlar det som alltid om kandidaten och om kandidaten kan avläsa stämningsläget just det valåret men också alltmer om kampanjernas it-kompetens. I externa analyser dras slutsatsen att de ansvariga trodde mer på missvisande algoritmer än på Bill Clintons magkänsla om att man inte nådde fram till den glömda arbetarklassen – varav många i efterhand betecknas som ”Obama-Trump-väljarna” för att de bytte parti från 2008 och 2012 till 2016.

: En lärdom för medierna är att de måste skärpa sig, skilja stort från smått och ge avsevärt större utrymme åt sakfrågorna nästa gång. En lärdom för republikanerna är att om det gick att vinna ett presidentval med en kandidat som Trump, så kanske det går att göra igen. Lärdomen för demokraterna är att deras kandidat 2020 (förutsatt att Trump inte avgår i förtid eller ställs inför riksrätt) måste lära sig av Clintons misstag och inse att det inte räcker med att rikta sitt budskap till liberaler, storstadsväljare och minoriteter. Som det bisarra amerikanska valsystemet är konstruerat går det fortfarande att vinna ett val genom att mobilisera tillräckligt många vita arbetar- och medelklassväljare i södern, mellanvästern och på landsbygden. ”Demography is destiny” brukar det heta, men som Clinton fick erfara stämmer det ännu inte i USA.

Tips om mer läsning?

KH: Dels James Fallows positiva recension i The Atlantic, dels Stanley Greenbergs genomgång av Shattered (”Krossad”). I den boken av Jonathan Allen och Amie Parnes ges en mycket negativ bild av kampanjen. Opinionsexperten Greenberg som tillhör den progressiva falangen och funnits i kulisserna i många år anser att det största misstaget var att inte tala mer om ekonomin under slutspurten. Hillary förstod heller aldrig invändningarna om de välbetalda framträdandena på Wall Street, och rättfärdigar det med att Barack Obama också gjorde det. Vidare journalisten Joshua Greens Devil’s Bargain om samspelet mellan Donald Trump och rådgivaren Steve Bannon, givande på många sätt, men mest för beskrivningen av mobiliseringen inom ”the vast right-wing conspiracy” för att stoppa Hillary.

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn