Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Trumps hot mot Iran ger skäl till oro

I förra veckans tal till FN hörde vi inte bara USA:s president hylla nationalism och alla länders rätt att värna sina egna intressen i första hand och därmed förändra den internationella spelplanen till en form av ”post-American-world-order”. En värld där vi riskerar en ny upprustning eftersom alla länder måste förhålla sig till USA:s nya hållning (läs Fareed Zakarias sammanfattning här). Vi hörde också upptakten till vad som kan komma att bli en allvarlig konfliktutveckling gentemot Iran. De underliggande hoten i talet, i kombination med att flera personer runt Trump alltid har uppfattat att Iran-avtalet var en ”bad deal” gör situationen skör och riskfylld. En rad personer med inflytande över Trump har nämligen ända sedan Bush utpekade Iran som en av ondskans axelmakter, ansett att det är nödvändigt att pressa Iran och har lämnat öppet för att attackera Iran och framtvinga en regimförändring. Det oroar många säkerhetsexperter i Washington liksom ledamöter i den amerikanska kongressen.

Världens samlade expertis är i princip överens om att Iran efterlevt det historiska avtal som slöts mellan säkerhetsrådets medlemmar, Tyskland, EU och Iran 2015 (P5+1) Joint Comprehensive Plan of Action. Avtalet var historiskt då de båda ärkefienderna Iran och USA möttes vid förhandlingsbordet och lyckades komma överens om att Iran skulle öppna för inspektioner av sina kärnenergianläggningar (och således förhindra att landet utvecklar kärnvapen) i utbyte mot att USA och övriga länder lättade de sanktioner man haft mot Iran. Man lyckades genom detta avtal hindra såväl fler kärnvapen i Mellanöstern som att USA och Iran skulle hamna i krig.

Donald Trump m.fl. runt honom uppfattar däremot att avtalet är en skam för USA och att man tvingades till oacceptabla eftergifter. För de som representerar  den hållningen utgör Iran en av de stora säkerhetshoten och destabiliserande aktörerna i Mellanöstern. De anser att saker Iran gör som går utanför själva avtalet (inblandning i Syrien och Jemen samt finansiering av Hezbollah) motiverar att man nu drar sig ur från amerikanskt håll. Den uppfattningen delas inte av de övriga länder som ingick avtalet och inte heller av flertalet experter (läs exempelvis här).  Dels hade man aldrig fått Iran till förhandlingsbordet om man inte strikt hållit sig till kärnvapenfrågan, dels är Iran en stormakt i regionen som också samarbetat med USA och andra västländer mot Al-Qaeda och IS och säkerhetsfrågorna i regionen är komplexa. Att få till en ”bättre deal” är också enligt många bedömare ett önsketänkande. Läs exempelvis Foreign Policy – The Myth of a ‘Better’ Iran Deal.

Genom hotet om att nu dra sig ur avtalet eller återinföra sanktioner på Iran skulle USA istället blir det land som bryter mot avtalet vilket skulle underminera USA:s trovärdighet i framtida förhandlingar, men det skulle också få väldigt liten effekt då väldigt få amerikanska företag gör affärer med Iran idag. De som istället skulle drabbas är europeiska företag (d.v.s allierade till USA) som idag gör helt lagliga affärer (utifrån avtalet) med iranska företag. Det skulle således skada relationer till helt andra länder än Iran. Men än allvarligare är att Iran vid ett brutet avtal skulle få bekräftat den bild som funnits sedan länge; att det inte går att lita på USA. Det skulle främst föda de extrema religösa mullorna i landet och inte de moderata krafter som vunnit delsegrar i det iranska samhället genom att befolkningen röstat fram Rohuani som president. Det riskerar således att bli kontraproduktivt för Washington att dra sig ur avtalet, såvida det nu inte är en militär konfrontation man vill ha.

Irans säkerhetsintressen går inte att bortse ifrån

Som en del av Trumps hot, hans uttryckta ”America first” politik samt det faktum att Trump skrev ett vapenavtal på 400 miljoner dollar (över tio år) med Irans främsta motståndare i regionen (Saudiarabien) har Iran skäl att uppleva sig hotat.  Dels uttryckte USA:s president konkreta hot i FN, dels är man är omringad av länder som rustat sig starka med USA:s hjälp och som Iran vet prioriteras i alla säkerhetspolitiska sammanhang för Washington. En stor risk med Trumps upprepade hätska retorik mot Iran är därför att Iran ser sig tvingade att rusta upp och vidta andra åtgärder för att förhindra det som de ser som en upptrappad hotbild för dem. Det gör man nu bland annat genom provskjutningar av missiler och vi riskerar således en konfliktspiral att bryta ut.

Det finns tyvärr flera skäl att tro att Trump är ute efter just det här, det vill säga att få bekräftat att Iran agerar ”aggressivt” så att han och alla de runt honom som från början varit mycket negativa till Obamas deal kan agera utifrån det. En logik vi känner igen från upptrappningen av Irakkriget 2002-2003 och som vi bör vara mycket uppmärksamma på. Vid en rad intervjuer jag gjorde i Washington i förra veckan med personer som jobbar i kongressens båda utrikesutskott visade det sig att man inte utesluter att Trumpadninistrationen nu tänker dra sig ur avtalet och att man eventuellt  t.o.m. kan komma att genomföra militära attacker på längre sikt. De jag har pratat med är oroade över det höga tonläget, oavsett vilket parti man tillhör och det var tydligt att ingen önskar att frågan skulle komma till kongressen. Till och med Ed Royce (rep ordförande i representanthusets utrikesutskott) sa i förra veckan i CNN att han uppfattade att nya sanktioner inte är önskvärda och att USA bör hålla sig till avtalet.  Royce var en av de mest högljudda motståndarna till avtalet när det skrevs vilket säger en del om de problem man ser med att i detta läget äventyra avtalet.

Vi går en mycket osäker tid till mötes även i Iranfrågan och inte bara vad gäller Nordkorea. Följderna kan bli katastrofala även där.

Frida Stranne

Vill du veta mer om den amerikansk-iranska relationen och historien rekommenderar jag ”Going to Tehran” (2013) av Mann & Mann Laverett. Båda tidigare CIA medarbetare med särskild kunskap om Iran. Parets bok har väckt stor debatt då den bryter mot gängse bilder av ländernas relation och säkerhetsintressen. Debatten och argumenten går att hitta på nätet.

 

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

4 kommentarer

  1. det var väl inte 400 miljoner dollar?

    • Frida Stranne

      28 september 2017 at 07.36

      Hej Roland

      Jo det är dollar. En enorm summa alltså. Men det är ett avtal som spänner över tio år vilket jag nu förtydligat i texten. Med vänlig hälsning, Frida

      • roland spånt

        2 oktober 2017 at 20.09

        sorry
        men mellan 1986 till idag gav usa egypten varje år 1,3 miljarder dollar i militärt bistånd

        då borde inköpen vara kanske 1000 ggr större än din siffra

        rs

        • Frida Stranne

          3 oktober 2017 at 09.26

          Du får gärna utveckla din fråga då det är oklart för mig vad du är ute efter och om du har någon upplysning som går emot mina siffror. Som jag förstår det så är det senaste avtalet om ca 400 miljoner dollar på 10 år ett avtal bland många och som lagts ovanpå annat. Det pågår en stor mängd utbyten av olja och vapen och dessa administreras på en rad olika sätt. Detta senaste är alltså ett specifikt avtal som ytterligare förstärker det redan starka samarbetet och således även SA militära styrka i förhållande till ex Iran.

Kommentarer inaktiverade.