58000 amerikaner stupade i Vietnamkriget. På andra sidan är siffrorna osäkra, men upp till tre miljoner vietnameser kan ha avlidit.

WASHINGTON Dags för en tredje vända återblickar på 1900-talets krig. Först kom 70-årsminnena av D-dagen och freden i andra världskriget, sedan uppmärksamheten kring att det gått 100 år sedan USA gick in i första världskriget 1917 – och snart är det ett halvsekel sedan Tetoffensiven 1968 som blev en vändpunkt i Vietnamkriget.

– På många sätt är Vietnamkriget ett andra inbördeskrig, som slet nationen mitt itu, säger Ken Burns, som tillsammans med Lynn Novick arbetat i tio år med en 18 timmar lång dokumentär som sänds under tio kvällar i PBS-kanaler över hela landet.

Burns och Novick har en lång rad hyllade dokumentärer bakom sig. Först och främst den banbrytande The Civil War om inbördeskriget 1861-65, men också ”Americana” som jazz, förbudstiden och baseboll. Ambitionen den här gången var att skildra kriget ur alla perspektiv – nordvietnamesiska, sydvietnamesiska, gerillakrigarnas, napalmoffrens, krigsdemonstranternas, de amerikanska soldaternas och så vidare.

I första avsnittet beskrivs den historiska bakgrunden:

”After a long and brutal war, Vietnamese revolutionaries led by Ho Chi Minh end nearly a century of French colonial occupation. With the Cold War intensifying, Vietnam is divided in two at Geneva. Communists in the north aim to reunify the country, while America supports Ngo Dinh Diem’s untested regime in the south.”

Ett av de många fruktansvärda bilddokumenten från kriget i Vietnam.

Att känslorna som mest dämpats märks på olika sätt i det amerikanska samhället. Än idag hörs repliker ”man var Jane Fonda eller John Wayne”, men det är mindre tal om den ”tysta majoriteten” som röstade på Richard Nixon. Krigsveteranerna börjar bli till åren och bemöts numera med respekt, till skillnad mot då, när de kom hem till ett land som vänt dem ryggen för att kriget – och den nesliga förlusten – var för plågsamt. Att inställningen ändrats beror på den patriotiska uppslutningen efter 11 september-attackerna, det ständigt närvarande islamistiska terroristhotet och på att det är en frivilligarmé som både gjort att avståndet ökat till civilbefolkningen och att många känner sig manade att i alla fall tacka ”männen och kvinnorna i uniform”. Antalet krigsveteraner har ökat igen efter de långa krigen i Afghanistan och Irak. Intressant nog tycks en trend ha brutits – andelen kongresspolitiker som tjänstgjort i försvarsmakten sjunker inte längre (mer i denna rapport från tankesmedjan AEI:s blogg), utan fylls på av en yngre generation med erfarenhet i fält, t.ex. senatorerna Tammy Duckworth (demokrat) och Tom Cotton (republikan).

Dokumentären lär återuppväcka många minnen för oss som var med, om än på långt avstånd från både USA och Nord- och Sydvietnam, med uttryck och fenomen som credibility gap, Vietnamsyndromet, skanderandet av ”USA ut ur Vietnam” på Stockholms gator, Agent Orange, Hanoi Hilton, The Best and the Brightest, bombregnen över Ho Chi Minh-stigen, presskonferenserna som kallades Five o’clock follies, Olof Palmes brännmärkning…

Burns och Novick menar att tiden nu är mogen, 25-30 år senare, för att blicka tillbaka på kriget som egentligen är ett ofullbordat kapitel i den amerikanska historien. De kan vänta sig fina recensioner, något annat vore otänkbart, särskilt med tanke på greppet att skildra enskilda människoöden. Bland dem Le Minh Khue som tillhörde de många kvinnor som höll transportvägarna i djungeln öppna. Musikvalet med hela 100 låtar går inte av för hackor och i en artikel i Rolling Stone (här) återger Novick följande om Bob Dylan:

”He said, ‘really want my music to be part of this. But please don’t use ‘Blowin’ in the Wind.”

Trailer om serien och samtal med Burns-Novick, bl.a. under en promenad längs Vietnam Memorial i Washington:

President Donald Trump tjänstgjorde inte i Vietnam och var opåverkad av revoltstämningarna bland sina jämnåriga. Han beviljades flera uppskov, först för studier, sedan med läkarintyg och  hänvisning till hälsporre. Men det är nu han som är ytterst ansvarig för den fortsatta krigföringen i USA:s längsta krig, det i Afghanistan, samtidigt som en lösning rörande Nordkorea visat sig vara svår att hitta och han gradvis trappar upp retoriken, med tal om militära insatser. Och, han kallade just Kim Jong-un för ”Rocket Man” i en tweet, något som den nordkoreanske ledaren måtte tolka som smicker, eller?

Författaren Mark Bowden (mest känd för Black Hawk Down) är också ute med en tillbakablick på Tetoffensiven i januari 1968 i sin bok Hue 1968. Även han har talat med dussintals människor och han framhåller att det blodiga slaget om Hué var en milstolpe i kriget.

”Washington visste att kriget var förlorat men fortsatte att skicka trupper”, sa Bowden vid ett framträdande om boken nyligen, med tillägget att general William Westmoreland, befälhavare 1964-68 med en halv miljon man under sig, vägrade att tro att Viet Cong kunde vinna.

Skälen: arrogans och rasism.

På det evenemanget reste sig en sydvietnamesisk kvinna som kom till USA efter kriget och bönade om att alla skulle minnas att det handlade om att slå tillbaka kommunismen. Och i min inkorg kom just ett inlägg från en krigskritiker, professor Robert Buzzanco vid University of Houston, som för sin del påpekade att det var ett ”war of aggression” som startades av USA:
”Ken Burns and Lynn Novick, America’s best known documentarians, are back with an 18-hour examination of the Vietnam War. Liberals and establishment media are praising it, with George Will calling it a ‘masterpiece’ and corporations like Bank of America as well as the Pentagon are promoting it. Burns and Novick promote an equivalency about Vietnam – both sides wanted war, both sides caused destruction, both sides are to blame. Vietnam was a war of aggression caused by the United States. It created a ‘country’ below the 17th parallel, sent billions of dollars and weapons and hundreds of thousands of troops there, dropped over 6 million tons of bombs on an area the size of New Mexico, and led to the deaths of 2-3 million Vietnamese. Trying to rehabilitate the war with a false equivalency does a historical disservice and lets the U.S. government off the hook politically for what amounted to a huge war crime. As the U.S. government considers further military involvement in the Middle East and Korea, it is essential to understand the truth behind the war in Vietnam

KARIN HENRIKSSON

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn