President Trump håller presskonferens i Trump Tower efter det dödliga nazivåldet i Charlottesville. Finansminster Steve Mnuchin (t v) och arbetsmarknadsminister Elaine Chao håller god min.

Få politiker är så lätta att avläsa som Donald Trump. ”What you see is what you get”, lyder ett välkänt engelskt uttryck som passar perfekt in på Trump. Det han säger och twittrar menar han, det finns inga dolda meningar eller djupsinniga reflektioner bakom de simpla uttalandena. Det brukar märkas när han i intervjuer ombeds att utveckla och motivera något enkelt påstående. Då upprepar han samma fras både en och två gånger, gärna med emfas för att ge intryck av beslutsamhet, och smyckar det hela med osammanhängande ordkaskader.

Den uppmärksamme lyssnaren hör hur det skramlar i de tomma tunnorna och kommer osökt att tänka på ett annat engelskt uttryck: ”There’s no there there”, som enligt ordboken härstammar från författaren Gertrude Stein och syftar på ett ting eller en person som ”has no distinctive identity, or no significant characteristics, or no functional center point”. Föga kunde väl Stein ana att hon myntade en sats som perfekt skulle matcha psyket hos USA:s 45:e president.

Efter snart åtta kaotiska månader i Vita huset kan man tydligt urskilja följande huvudsakliga karaktärsdrag hos Trump:

Han har ingen aning om vad han talar om

Det går inte att överbetona vidden av Trumps okunnighet. Den märktes redan under valrörelsens tv-sända valdebatter då han liksom i mängder av vanliga intervjuer var oförmögen att utveckla en tankegång bortom det slagordsmässiga. Ignoransen är lika stor i de inrikes- och utrikespolitiska frågorna. När republikanerna försökte utarbeta ett alternativ till Obamacare i våras upptäckte de tidigt att de inte kunde räkna med någon substantiell input från Vita huset. Trump förkunnade högljutt att han var redo att underteckna ett färdigt lagförslag, men han hade absolut ingenting att tillföra i själva sakfrågan. Till skillnad från Bill Clinton och Barack Obama, som båda reste landet runt och argumenterade för sina sjukvårdsförslag, avstod Trumps medarbetare från att skicka ut presidenten på en turné för att sälja republikanernas alternativ. De visste att han inte förstod mycket av det och genom förvirrade uttalanden snarast skulle öka motståndet mot det.

Ett liknande mönster var synligt i Trumps beslut nyligen att avsluta DACA (Deferred Action for Childhood Arrivals), Obamas exekutivorder som skyddar unga papperslösa immigranter från att deporteras. Trump bad kongressen att ersätta DACA med en ny lag, och om det inte sker inom sex månader ämnar han fasa ut programmet som berör ca 800 000 yngre människor. Medarbetare till Trump som New York Times talat med uttryckte i samband med beslutet oro för att chefen ”might not fully grasp the details of the steps he was about to take”. Man kan lugnt anta att Trumps detaljkunskaper om Nordkoreas kärnvapenprogram inte heller imponerar, utan att det för en sekund påverkar hans självförtroende. USA har en president som är impulsiv och alltid tror sig veta bäst och som dessutom enligt trovärdiga rapporter har Fox News som sin primära informationskälla. Utspelen blir därefter.

Demonstration för DACA-programmet.

Hans enda ideologi är ”trumpismen”

Den nyss ingångna uppgörelsen om skuldtaket mellan Trump och demokraternas kongressledare, som Karin Henriksson skrev om på bloggen, har återuppväckt diskussionen om presidentens ideologiska hemvist. Trump har ju tidigare varit registrerad som omväxlande demokrat och republikan, och dessemellan som oberoende. Nu fruktar de häpna partivännerna i kongressen att han ska liera sig med demokraterna i fler viktiga frågor framöver. Det återstår att se; Trump är en osäker allierad som inte drivs av partilojalitet utan verkar efter principen ”whatever works for me is fine”.

Som ofta brukar påpekas har Trump ingen distinkt ideologisk övertygelse. Det enda som betyder något är hans egen image och framgång. Det är därför han är så enormt upptagen av hur elitmedierna, som han säger sig avsky, skildrar honom. I hans administration är det ”trumpismen” som regerar, och lojalitet gentemot bossen är det enda som betyder något. Lika lite som man ska underskatta hans okunnighet ska man underskatta effekterna av hans bristande politiska erfarenhet. Glöm inte att Trump är den ende presidenten i historien som inte har någon bakgrund inom vare sig politiken eller militären.

Han har en rasistisk mentalitet

Utöver okunskapen och narcissismen utmärks Trump av en stark främlingsfientlighet, synlig inte bara i orden utan också i de konkreta handlingarna. Det går en röd tråd från Trumps agerande som ung affärsman gentemot svarta över hans konspirationsteori om Obamas födelseplats till kampanjstarten med utfall mot mexikaner och besluten som president att portförbjuda muslimer från USA och benådningen av den rasistiske sheriffen Joe Arpaio. Ta-Nehisi Coates summerar det väl i artikeln ”The First White President” i The Atlantic:

”[Trump’s] political career began in advocay of birtherism, that modern recasting of the old American precept that black people are not fit to be citizens of the country they built. But long before birtherism, Trump had made his worldview clear. He fought to keep blacks out of his buildings, according to the U.S. government; called for the death penalty for the eventually exonerated Central Park Five; and railed against ‘lazy’ black employees.  –  –  –

After his cabal of conspiracy theorists forced Barack Obama to present his birth certificate, Trump demanded the president’s college grades (offering $5 million in exchange for them), insisting that Obama was not intelligent enough to have gone to an Ivy League school, and that his acclaimed memoir, Dreams From My Father, had been ghostwritten by a white man, Bill Ayers.”

Inte undra på att nazister, vita rasister och Ku Klux Klan-anhängare ser Trump som en allierad. När presidenten på den kaosartade presskonferensen i Trump Tower förklarade att ”båda sidor” var ansvariga för våldet i Charlottesville, Virginia fick han beröm av David Duke, den tidigare Klanledaren som röstade på Trump och uttryckt sig uppskattande om honom. ”To Trump, whiteness is neither notional nor symbolic but is the very core of his power”, skriver Coates.

Om Trump känner lojalitet mot någon, vilket kan betvivlas, så är det mot denna vita (manliga) kärngrupp. Hans retorik och praktiska agerande är nästan uteslutande riktade mot dem, i synnerhet när han efterhand förlorar anhängare bland övriga grupper. De kongressledamöter i bägge partier som inbillar sig något annat lever i en värld av illusioner.

Han kan knappt öppna munnen utan att ljuga

Ett annat av Trumps karaktärsdrag är hans lögner, halvsanningar och vilseledande påståenden som han strött omkring sig lika länge som han varit en offentlig person. Som kampanjpolitiker och president har det bl a gällt hans inställning till Irakkriget, storleken på publiken vid installationen och påståendet att Obama lät installera avlyssningsutrustning i Trump Tower. Den ena lögnen har avlöst den andra, och när New York Times gjorde en lista över alla lögner i somras behövde de trycka en helsida i tidningen för att få plats med dem alla (se bild). Nog sagt.

Erik Åsard

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn