Det sägs att Chuck Schumer, t.v., och Donald Trump talar samma ”New York-språk”.Foto: ALEX WONG/Getty Images

WASHINGTON Plötsligt finns det ett nytt politiskt maktcentrum i stan – Donald, Chuck och Nancy.

Enkelt uttryckt tyder en uppgörelse mellan Donald Trump och de demokratiska kongressledarna på att presidenten har tröttnat på sitt eget partiblock. Den positiva medieresponsen efter en ”deal” med demokraterna kan ge honom blodad tand inför ödesfrågorna i höst.

Men oberäkneligheten är ju Trumps signum och de flesta bedömare vill avvakta med definitiva kommentarer. Han kan ju ändra sig vilken minut som helst.

Det började som ett rutinmöte i Ovala rummet mellan Trump och ledarskapet i bägge kongressblocken på onsdagen. På agendan stod akut krishjälp till de orkandrabbade områdena i Texas (och snart i Florida) och den federala budgeten. Eller närmare bestämt det s.k. skuldtaket som gör det möjligt för Uncle Sam att låna mer pengar. Om det inte höjdes skulle förvaltningen bli utan medel. En government shutdown, alltså, som Trump inte var främmande för häromveckan.

I synnerhet skuldtaket hade stått högt på listan över de kniviga ärenden som kongressen måste tackla efter det långa sommaruppehållet. I det republikanska partiet finns starka krafter som bestämt motsätter sig ett slopande av ”the debt ceiling” eftersom man menar att det är en hållhake på slösaktiga kongresspolitiker.

Men Donald Trump meddelade överraskande att han gått med på ett förslag om en tillfällig lösning från Chuck Schumer, demokratisk senator från New York, och Nancy Pelosi, demokratisk kongressledamot från Kalifornien. Budgetmedel beviljas i tre månader framåt, inklusive extra anslag till uppstädningen efter orkanen Harvey. Strax efteråt hade Trump med sig en annan demokrat, senatorn Heidi Heitkamp, ombord på Air Force One på väg till North Dakota. Hon ligger illa till inför nästa val i en delstat som Trump tog hem med stor marginal. Nu kallade han henne ”a good woman” och i samtal med reportrar pratade han glatt om sina nya vänner ”Chuck och Nancy”. Nästa morgon upprepade Trump att han tycker att det finns anledning att diskutera om inte skuldtaket borde slopas för all framtid.

De egna partikamraterna var inte nådiga. ”Jag kippade efter andan när jag hörde det”, ”Diktat från minoriteten” och ”Pelosi-Schumer-Trump-uppgörelsen dålig” löd några reaktioner. Talmannen Paul Ryan och majoritetsledaren i senaten Mitch McConnell fick hålla god min och snabbt baxa igenom förslagen i sina respektive kamrar. Många i partiet erinrade sig gamla tvivel på att Trump verkligen är konservativ.

Donald Trump följer slaviskt nyheterna i kabel-tv. Han blir mycket sur över täta  genomgångar där, och på första sidan i New York Times, om att han inte åstadkommit så mycket under sina snart åtta månader i ämbetet. Den naturliga reaktionen hos denne självupptagne man blir att skylla ifrån sig, främst på Ryan och McConnell som inte lyckades sänka Obamacare som de drömt om i sju år. Detta kan vara en trumpsk variant av tringulering och den välkomnas från håll där Ryan och McConnell betraktas som hörnstenar i det republikanska partietablissemanget i ”träsket”. En röst där tillhör Bob Demenech på sajten The Federalist som konstaterar att demokraterna har all rätt att vara nöjda (hela inlägget här):
”And well they should be! It may be that this is the first sign Trump is himself waking up to the inaccuracy of the conventional wisdom about “needing McConnell and Ryan” which has animated so much of the early failures of the Republican legislative agenda. So he’s being more honest: he doesn’t like McConnell and Ryan, never did. He likes Chuck Schumer, and knows him, and thinks he can work with him. And he knows Chuck always makes money for his partners.”

En skämtteckning i The New Yorker. Före uppgörelsen mellan Trump och demokraterna restes krav bland republikaner om att  katastrofhjälp bara kan beviljas om andra anslag krymps med motsvarande belopp.

En ny koalition mellan Trump och demokraterna skulle på pappret tillfredsställa väljare som efterlyser kompromisser och möjligen ge Trump framgångar, ”deals”, han kan peka på. Men det finns oändligt många aber: demokraterna vill ha en invandringsreform, det vill inte Trumps kärnväljare; om demokraterna bjuder Trump på för mycket skadar det dem i nästa val; en revolt kan utbryta inom GOP med hätska utfall mot Trump från fundamentalistiska Freedom Caucus och då blir det ännu besvärligare att klubba något i kongressen eller, med andra ord, fler svårigheter för de redan pressade Ryan och McConnell som i sin tur är trötta på Trump; Trump själv riskerar att hamna i en svekdebatt med sin bas som avskyr Nancy Pelosi lika mycket som Hillary Clinton; demokrater och republikaner står långt ifrån varandra i allt från sjukvården till skatter.

Så, det enda som hände i veckan var nog att sammandrabbningarna om skuldtaket, budgeten 2018 och de unga invandrarna som omfattas av DACA sköts fram till december.

o

I övrigt utspelas följande:

– oroväckande avslöjanden om att falska Facebook-profiler startades för att störa det amerikanska valet

– Hillary Clintons nya självbiografi, What Happened, släpps på tisdag. Korta utdrag tyder på att det är en bitter uppgörelse med Trump, rivalen Bernie Sanders, det demokratiska partiet, FBI-chefen James Comey och medierna (en motbild finns i boken Shattered, som undertecknad recenserar i nya numret av tidskriften Axess).

– Donald Trump jr utfrågades i fem timmar av staben i senatens justitieutskott om sitt samtal med en rysk advokat med band till Kreml. Nästa tråd som utredarna ska nysta i blir troligen pappa Donalds inblandning i formuleringen av en kommuniké om mötet som inte stämde.

KARIN HENRIKSSON

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn