Fortfarande USA:s ledande nyhetstidningar.

Trumpadministrationen läcker som ett såll. Det går knappt en dag utan att det avslöjas nya detaljer om de interna striderna i Vita huset eller om presidentens många göranden och låtanden. Senast publicerade Washington Post (3/8) en ordagrann utskrift av de telefonsamtal som Donald Trump hade tidigare i år med Mexikos president och Australiens premiärminister. Alla administrationer läcker, men att förtroliga konversationer mellan presidenten och utländska statsledare läcks till pressen måste vara unikt.

Trump rasar över läckorna, men är oförmögen att stoppa dem. Annat lät det under valkampanjen 2016, då han hyllade kapningen av demokraternas servrar (minns ”I love WikiLeaks!”) och uppmanade ryssarna att avslöja Hillary Clintons e-post. Nu är det annat ljud i skällan.

Justitieminister Jeff Sessions meddelade häromdagen att antalet läckor som nu utreds är tre gånger större än vad som pågick när de tillträdde i januari. Vad läckaget visar är att anställda på centrala poster i olika departement och myndigheter, och kanske till och med folk i presidentens närhet, är så alarmerade över Trumps sätt att styra landet att de inte bryr sig ifall de skulle bryta mot lagen. ”Trusted people are breaking career-long habits to thwart Trump”, twittrade David Frum, seniorredaktör på The Atlantic (3/8). Sanningen om vad som pågår måste ut i offentligheten, kosta vad det kosta vill.

Vi respekterar pressens viktiga roll, sa justitieminister Sessions då han meddelade att de nu ska ta itu med hårdhandskarna mot de som läcker. Men, tillade han hotfullt, vår respekt ”is not unlimited”. Journalisterna ”cannot place lives at risk with impunity”. Det var en markering som säkert mötte chefens gillande. Är det alltså detta som grävande journalister har sysslat med under Trumps första dryga halvår vid makten, satt människors liv i fara genom sina avslöjanden? Nej, det är det inte. De bästa reportrarna har i stället genom hårt och tidsödande arbete odlat kontakter och skapat relationer till nyckelpersoner i administrationen och via dem fått tillgång till information som Vita huset antingen ljugit eller tigit om.

Traditionella medier mest trovärdiga

Så var det med Washington Posts avslöjande (1/8) att Trump själv dikterade äldste sonens uttalande om vad som hade förevarit på mötet med några regeringstrogna ryssar i Trump Tower. Ämnet ska enligt Donald junior ha varit ”adoptioner” av ryska barn, men av de e-postmeddelanden han tvingades offentliggöra framgår att det i stället gällde negativa uppgifter om Hillary Clinton. Samma tidning har stått för en hel rad andra avslöjanden, liksom de grävande reportrarna på New York Times.

Wall Street Journal var en av de första att rapportera att Robert Mueller, åklagaren som leder utredningen om Trumpkampanjens relationer till Ryssland, nu inkallat en speciell åtalsjury (grand jury) för att undersöka om någon eller några kan ställas till svars för eventuellt kriminellt beteende. Och det var Ryan Lizza, reporter på anrika New Yorker, som gjorde intervjun med Anthony Scaramucci, den frispråkige kommunikationschefen som fick avgå nyligen efter att ha uttalat obsceniteter om några av sina kolleger.

Så har det sett ut under Trumps första kaotiska presidenttid – det är de gamla traditionella medierna som stått för i stort sett alla viktiga avslöjanden. Det är deras främsta reportrar som kallas till radio- och tv-kanalerna för att intervjuas om sina senaste scoop. De omtalade sociala medierna har däremot mest fungerat som en ekokammare med högljudda medarbetare som tjattrat oinitierat om nyheter som andra grävt fram. Informanter i Trumps närhet vänder sig inte till udda sajter som Breitbart News eller Drudge Report när de har något viktigt att meddela omvärlden. De vet att varumärken som Washington Post och New York Times har oändligt mycket större trovärdighet nyhetsmässigt än aldrig så omtalade sajter.

Washington Post-reportrarna Carl Bernstein (t v) och Bob Woodward 1973 (foto AP).

De traditionella amerikanska medierna upplever just nu sin bästa tid sedan Watergateaffären på 1970-talet, och ännu har vi bara sett början på deras grävande.

Erik Åsard

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn