Reince Priebus (t v) och Anthony Scaramucci, båda nu f d medarbetare i Vita huset.

Vecka 30 i Washington var, även med trumpska mått mätt, osedvanligt händelserik. Kanske kommer den i efterhand att ses som en brytpunkt i Donald Trumps alltmer kaotiska presidentperiod.

Veckan började med att svärsonen Jared Kushner vittnade inför två kongressutskott om sina ryska kontakter med anledning av utredningarna om Rysslands inblandning i presidentvalet. Den slutade med att Reince Priebus avpolletterades efter en rekordkort tid (189 dagar) som stabschef i Vita huset och efterträddes av ännu en general, John Kelly.

Däremellan fylldes veckan av Trumps fortsatta personangrepp mot sin justitieminister Jeff Sessions, kontroverser mellan stabsmedarbetarna (särskilt mellan Priebus och den kortlivade kommunikationschefen Anthony Scaramucci), ett twittermeddelande från presidenten om införandet av ett förbud mot transpersoner inom försvaret (fattat utan konsultationer med militärledningen) och en officiell ursäkt från The Boy Scouts of America för det politiska kampanjtal som Trump höll under en av deras sammankomster.

En reprimand från scouterna är aldrig bra, men betydligt allvarligare för Trump var fredagmorgonens dramatiska omröstning i senaten där en knapp majoritet (51-49) röstade ned republikanernas förslag att avskaffa Obamacare. Det markerade troligen slutet på republikanernas sjuåriga kampanj, den de bedrivit i fyra valrörelser, mot Obamas sjukvårdslag. Som om inte det vore nog landade i veckan ett lagförslag på Trumps bord där en nära nog enig kongress yrkade på skärpta sanktioner mot Ryssland. Att Nordkorea utmanade världen genom att skjuta upp ännu en missil kom nästan bort i den täta nyhetsfloden.

Trump inte ensam

Efter ett drygt halvår frågar sig nu allt fler om Trumperan redan är över eller om han kan återta initiativet, få ordning på den dysfunktionella staben i Vita huset och lotsa åtminstone några av sina vallöften genom kongressen. Just nu ser det mörkt ut; ingen president i modern tid har haft så låga uppskattningssiffror eller varit nere i en djupare vågdal efter så kort tid på posten. Men presidenten väljs som bekant på fyra år, och Trump är långt ifrån den ende statschefen som haft en skakig start.

I juni 1993 publicerade tidskriften Time en genomgång av Bill Clintons första fem månader som president. Temat var ”The Incredible Shrinking President” och granskningen innehöll en deprimerande lista med misslyckade utnämningar (bl a två stycken till justitieminister), för tidigt väckta frågor (de homosexuellas rätt att tjänstgöra i försvaret) och allmänt ett uppträdande som antydde osäkerhet om vad administrationen ville åstadkomma. De första månadernas kaos hade främst sin grund i en bristande organisation och i ett oklart ledarskap. Olika fraktioner motarbetade varandra, vilket ibland ledde till motstridiga beslut och en allmän förvirring om färdriktningen. Inte förrän Clinton ett drygt år senare utsåg en ny stabschef (Leon Panetta), lyckades han få ordning på beslutsvägarna i Vita huset.

Andra exempel finns, exempelvis Gerald Ford som aldrig återhämtade sig efter benådningen av Richard Nixon och Jimmy Carter som avstod från att först utse en stabschef vilket ledde till allehanda problem. Men ingen efterkrigspresident har fått en mer katastrofal start än Trump. Omsättningen på medarbetare har varit ovanligt stor, vilket är ett av flera tecken på det kaotiska tillståndet. Förutom Reince Priebus har följande centrala medarbetare i administrationen avgått eller avskedats under det senaste halvåret:

James Comey, FBI-chef

Michael Dubke, kommunikationschef

Michael Flynn, nationell säkerhetsrådgivare

K.T. McFarland, biträdande nationell säkerhetsrådgivare

Anthony Scaramucci, kommunikationschef (31/7)

Michael Short, biträdande pressekreterare

Sean Spicer, pressekreterare

Katie Walsh, biträdande stabschef

Sally Yates, biträdande justitieminister

Kan generalen John Kelly få ordning på Vita husets kaotiska stab?

Vikande stöd bland etablerade republikaner

Problemet börjar i toppen, med presidentens ledarstil, labila humör och frekventa lynnesutbrott. ”You have a White House in meltdown because the president is a pyromaniac”, yttrade den konservative skribenten Charlie Sykes häromdagen. Med sådana vänner behöver han inga fiender. Nu hoppas Trump och hans allierade att utnämningen av John Kelly, den tidigare chefen för Department of Homeland Security, ska innebära en vändpunkt. Kelly har en glänsande militär karriär bakom sig (fyrstjärnig general i marinkåren) och lär ha god organisatorisk förmåga. Men till stabschefens uppgifter hör också att ha bra relationer med kongressen och veta hur det går till att få med sig nyckelpersonerna där på presidentens förslag. Det blir en ny utmaning för Kelly, som helt saknar politiska erfarenheter. För Priebus förhöll det sig tvärtom: han hade bra kontakter på Capitol Hill (särskilt med talmannen Paul Ryan), men var en skral organisatör.

Vad det nuvarande kaoset framför allt illustrerar är att länken mellan Trump och det republikanska partiet gradvis blir allt svagare. Stödet bland de republikanska gräsrötterna är ännu solitt, men bland partikamraterna i senaten och representanthuset växer kritiken. Inte minst har de reagerat mot Trumps publika mobbning av Jeff Sessions, en av hans trognaste supportrar, och hans ovilja att erkänna Rysslands aggressiva inblandning i presidentvalet. Mycket tyder på att allt fler kongressledamöter betraktar Trump med förakt; allt färre fruktar presidenten och ägnar sig i stället åt att förlöjliga och baktala honom (lyssna t ex på denna konversation mellan senatorerna Jack Reed och Susan Collins).

Allteftersom de mer traditionella republikanerna fått avgå finns det två maktcentra i Trumps närhet: dels nationalisterna med Steve Bannon och Steve Miller i spetsen, dels New York-gänget bestående av lojalister som Jared Kushner, Gary Cohn och Dina Powell. Nu spekuleras det i Washington om att Steve Bannon kanske är näste man till rakning. I så fall skulle Vita huset-staben förvandlas till något som liknar ett rent familjeföretag, med en allt mäktigare svärson och dottern Ivanka som politisk rådgivare i ett rum nära fadern. Lojalitet är ju för Trump en ensidig historia – något som andra förväntas visa honom men som han återgäldar bara så länge han känner för det.

Som New York Times-krönikören David Brooks påpekat har i stort sett alla som tagit ett jobb i Trumps administration, oavsett position, fått sina rykten fläckade av erfarenheten. Det är en anledning till varför det visat sig så svårt att få sökande till lediga jobb inom departementen, inklusive UD. Men det vore förhastat att tro att den villervalla vi nu bevittnar snart ska resultera i ett internt uppror eller till propåer om riksrätt (se Karin Henriksson om det senare ämnet här). Troligare är att kaoset fortsätter och att Trump även fortsättningsvis kommer att få mycket svårt att få igenom de aviserade förslagen om en skattereform och en dyr infrastruktursatsning.

Resultatet kan mycket väl bli en ännu starkare polarisering och en förgrymmad Trump som i allt högre tonläge skyller alla misslyckanden på ”träsket” i Washington. Då står vi nästa gång inför en valrörelse som kommer att få den vi upplevde 2016 att framstå som en stillsam tebjudning i jämförelse.

Erik Åsard

Tillägg den 1/8: Om det stämmer som Washington Post avslöjar idag att president Trump dikterade sonens uttalande om vad som diskuterades på förvalsmötet med några ryssar, däribland en Kreml närstående advokat, kan det innebära att Trump automatiskt dras in i den pågående utredningen om Rysslandsaffären under förre FBI-chefen Robert Muellers ledning. Uttalandet var missvisande för att inte säga falskt (det handlade inte om några ”adoptioner”), och det är obegripligt att inte Trumps advokater intervenerade och förhindrade presidentens inblandning. Ty det är med denna skandal som med Watergateaffären – det är hanteringen av den i efterhand som kan göra att även de högst ansvariga i Vita huset kan råka i stora juridiska svårigheter. Fråga Bill Clinton (och Hillary) vad som kan hända när en särskild åklagare, med vidsträckta befogenheter, får vittring på maktmissbruk. Trump är sin egen värsta fiende, och om han fortsätter med samma huvudlösa beteende kanske statsvetaren Allan Lichtman, som tippade att Trump skulle vinna presidentvalet, får rätt också i den förutsägelse han gör i sin senaste bok.

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn