Those were the days – Donald Trump med hustrun Ivana möter Ronald Reagan.

Donald Trump var den i alla avseenden mest avvikande av de 16 kandidater som stred om den republikanska nomineringen 2016. Som person stack han ut med ett hemvävt och simpelt språk, ett som blandade förolämpningar av motståndare med hyllningar till sig själv. En osympatisk skrävlare med noll impulskontroll.

Ideologiskt var han den kandidat som stod för den mest icke-republikanska politiken. I såväl inrikes- som utrikespolitiken argumenterade han för åsikter som bröt mot traditionell republikansk filosofi à la Ronald Reagan med löftet om att inte skära i de offentliga bidragssystemen (Social Security, Medicare och Medicaid), kritik mot frihandel och Nato och lovord för Rysslands auktoritäre president. Att han med det budskapet kunde ena partiet och vinna presidentvalet (Trump fick 90 procent av de republikanska väljarnas röster) måste betecknas som en prestation.

Vart går de konservativa under Trump? Jag återkommer till den frågan efter en historisk bakgrund om USA-högerns utveckling under det senaste dryga halvseklet.

Två konservativa riktningar

Fram till i början av 1960-talet var den konservativa rörelsen i USA svag och oorganiserad. Två huvudriktningar fanns, en libertariansk och en traditionalistisk. Libertarianerna företräddes av politiker som expresidenten Herbert Hoover och senator Robert Taft och av intellektuella som Friedrich Hayek och Milton Friedman. Traditionalisterna representerades av författare som Russell Kirk, Richard Weaver och Robert Nisbet. Riktningarna skilde sig åt ifråga om förhållandet mellan individ och samhälle, behovet av överordnade normer och synen på staten.

Libertarianerna hade en uttalat antistatlig syn och såg ingen roll för den federala regeringen förutom att sörja för ett nationellt försvar och en fungerande rättsordning. Traditionalisterna var inte främmande för att staten kunde spela en positiv roll även inom andra områden. Men det fanns också flera gemensamma drag. Båda strömningarna var oroliga för den betydande roll som statsmakten fått under presidenterna Roosevelt och Truman. Båda motsatte sig samhällsplanering och föredrog organiskt framväxta institutioner. Båda försvarade också den privata äganderätten och var starkt antikommunistiska.

Från Goldwater till Reagan

Oron för kollektivismens utbredning hemmavid och utomlands var en viktig faktor bakom formeringen av en konservativ opposition under efterkrigstiden. Men denna opposition var länge kraftlös och led ett svårt nederlag när Barry Goldwater, den ärkekonservative senatorn från Arizona, förlorade stort mot Lyndon Johnson i presidentvalet 1964. Många inbillade sig då att det var dödsstöten för den amerikanska högern. Men icke – kvar bland spillrorna fanns en väloljad organisatorisk apparat och tusentals aktivister som hade fått värdefulla erfarenheter inför framtida val.

1980 vann Ronald Reagan valet med hjälp av en målmedveten rörelse som under 70-talet lyckades göra något som skeptikerna inte trodde var möjligt – att bygga upp ett välorganiserat nätverk av grupper och organisationer som via brevkampanjer och penningbidrag firade framgångar inte bara nationellt utan även på lokal och delstatlig nivå. Rörelsen gick under namnet den ”nya högern” och bestod av en politisk och en religiös gren (jag beskriver dess verksamhet och syften i boken Janusansiktet). Nyhögern hämtade näring i det predikament som president Nixon och Watergateaffären hade försatt dem i och var starkt kritisk till den ännu dominerande moderata flygeln inom det republikanska partiet.

Till skillnad från de moderata var nyhögerns ledande namn – Richard Viguerie, Howard Phillips, Paul Weyrich och John Dolan – överlag katoliker med rötter i arbetarklassen och förankrade i landets södra och västra delar. De betonade gärna den värde- och kulturklyfta som existerade mellan deras enkla bakgrund och den kosmopolitiska konservatismen av gammalt republikanskt märke. Vad som skedde under 1990- och 00-talen var att de moderata krafterna gradvis förlorade inflytande till förmån för en populistisk konservatism som stod för en principiell antistatlighet, ett starkt försvar och en identifikation med det vanliga folket gentemot de förhatliga eliterna. Det var denna värdeförskjutning bland republikanska folkvalda och gräsrötter som beredde marken för Trump och möjliggjorde hans marsch in i Vita huset.

David Brooks, en av Trumps hårdaste kritiker bland USA:s konservativa intellektuella.

Trumpismen ersätter inte Reaganismen

Trump var den kandidat som bäst förstod att valet 2016 för många republikanska väljare inte handlade om gamla stridsfrågor om statens roll eller ens om sjukvårdssystemets utformning utan om säkra gränser, immigration, ”rättvis” handel och ett starkt USA hemma och utomlands. Som David Brooks har påpekat (i Fareed Zakarias GPS) punkterade Trump med sitt budskap Reaganismen, men utan att kunna ersätta den med en ny konservativ variant som kan få genomslag och allmän uppslutning. Det främsta tecknet på det är de enorma svårigheter han har haft hittills med att få igenom sina förslag i kongressen. Trump må omge sig med likasinnade i Vita husets stab (Steve Bannon, Jared Kushner, Stephen Miller m fl), men i departementen och byråkratierna finns det betydligt färre ”trumpianer”. Där härskar tjänstemän med ingrodda rutiner som intuitivt motsätter sig stora och snabba förändringar.

Svaret på den inledningsvis ställda frågan (”Vart går USA-högern under Trump?”) beror på hur det går med hans lagförslag och på utgången av mellanårsvalet 2018. Om Trump får igenom en ny sjukvårdsplan, sänkta skatter, infrastruktursatsningar och annat och är fortsatt populär bland de egna väjarna lär republikanerna i kongressen hålla god min och vara nöjda. Men om det mesta går i stå, valet går dåligt  och presidentens opinionssiffror fortsätter att dala kommer de i stället att distansera sig från honom och avvisa alla uppmaningar om att hålla samman för partiets skull. Då vinner egenintresset över partilojaliteten, som så ofta i amerikansk politik.

Trump kommer inte att efterlämna någon egen ”ism” som konservativa i olika läger kan samlas kring. Han är ingen ideolog och nästan allt han gör och säger handlar om honom själv, inte om sakpolitiken. Oavsett vad som händer fram till nästa presidentval fruktar jag att Trumps bestående bidrag blir en ödeläggelse av det politiska språket där diskussionen allt mer kommer att präglas av det som främst kännetecknar honom – osanningar, personagrepp och smädelser.

Erik Åsard

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn