Det är helt tydligt att Trump inte bara vill utan på olika sätt de facto också river upp och monterar ner mycket av det som tidigare president Obama genomförde under sin tid i Vita huset. Inte minst på det utrikespolitiska området där Trump till och med omkullkastar Obamas största framgångar men samtidigt faktiskt också utmanar sina egna politisk- ekonomiska mål och smörjer hökarna i Washington. 

Med öppningen till Kuba (liksom till Iran) signalerade Obama inte bara början på slutet på en misslyckad kallakrigspolitik från amerikanskt håll utan öppnade också upp för grundläggande förändringar i sättet att förhålla sig till omvärlden som underströk att ekonomiska och mänskliga relationer på lång sikt lämnar bättre förutsättningar för demokratisk utveckling än vad militära försök att bomba fram demokrati gör. Det vill säga, han försökte göra praktik av det som USA säger sig stå för men inte sällan låtit sig offra för en rad andra prioriteringar såsom tillgång till olja eller bevarandet av (oheliga) allianser. 

Obama misslyckades i många avseende med sina ambitioner att föra en ny utrikespolitisk linje som inkluderade mer diplomati och mindre militära medel, men han hade insett att krig inte skapar de politiskt och ekonomiskt öppna miljöer i andra länder som faktiskt utgör USA:s huvudsakliga säkerhetsintresse. USA är och har alltid varit beroende av öppna marknader och politiska regimer som samarbetar och inte motarbetar Washington. Obama hade emellertid gjort analysen att USA i sin ambition att omskapa världen till sin egen (och den ”fria världens”) fördel ofta missbedömt vad som verkligen leder till politisk stabilitet. Hans analys grundade sig med rätta på att det inte finns många fall där våldsamma (påtvingade) regimförändringar eller militära insatser skapat verklig och långsiktigt hållbar demokrati. Han verkade vara medveten om att USA egentligen inte har vunnit något krig sedan 2:a världskriget och att de flesta försök att bomba länder med målet att demokratisera dem istället har slutat i mer krig och enormt lidande liksom att en tuff linje mot regimer som den på Kuba inte gett önskvärda resultat. Läs exempelvis hans bok från 2006 The Audacity of Hope som vittnar om en medvetenhet avseende USA:s begränsade möjligheter att omforma världen om detta inte samtidigt kännetecknas av en stor respekt för kulturella olikheter och känslighet för andra politiska system. 

Med ett sådant synsätt utmanade Obama många av de krafter i Washington som snarare uppfattar amerikanska styrkedemonstrationer som avgörande för landets maktposition i världen. En grupp som ofta går under benämningen ”hökar” och som haft mycket stort inflytande över flertalet presidentadministrationers utrikespolitiska prioriteringar (Stranne 2011).  

Kuba

US President Barack Obama (R) shakes hands with Cuba’s President Raul Castro during a meeting on the sidelines of the Summit of the Americas at the ATLAPA Convention center on April 11, 2015 in Panama City. AFP PHOTO/MANDEL NGANMANDEL NGAN/AFP

Utifrån den här hållningen uppfattade Obama att den femtioåriga isoleringen av Kuba var ett tydligt exempel på en politik som inte hade lett till någon märkbar förändring till det bättre och att det var dags att prova en ny väg. Men också att bröderna Castros tid vid makten ovillkorligen är på upphällningen och att det, i den förestående process som därmed väntar, är bäst om amerikaner kan resa till Kuba, gynna affärsrörelserna där och mötas över de gränser man skapat mellan dessa båda ”folk” under tiden för isolering. Den ekonomiska uppgång som följt på Kuba efter den öppning som Obama genomförde har, om än sakta, faktiskt skapat nya möjligheter för kubaner att öppna nya affärsrörelser och stödjer så indirekt och direkt demokratisk utveckling.  

Trump och Kuba

Trump kom till makten med den motsägelsefulla idén att USA skulle visa enorm styrka gentemot hela världen och sätta hårt mot hårt mot alla som inte samarbetade (eller gjorde saker som gynnar USA) och samtidigt inte driva några kostsamma krig utomlands. Han torde därför ha gillat Obamas strategi mot Kuba. I Trumps värld borde man se hur en öppen attityd till Kuba kan utveckla amerikanska affärsintressen, gynna ekonomisk utveckling generellt och framför allt på sikt öppna det kubanska samhället utan några stora militära kostnader. Istället väljer Trump nu att vrida klockan tillbaka, begränsa handeln som står den kubanska militären/staten nära och kommer med det sannolikt även att minska den nu tilltagande amerikanska turismen till Kuba igen. Även om Trumps omsvängning inte är så radikal som han aviserade i sin kampanj 2016 så är ändå det som nu görs och de signaler det sänder en politisk gudagåva för regimen på Kuba som kommer att kunna skylla en eventuell ny ekonomisk stagnation på USA och återigen måla upp Washington som en ond kraft.  

Hur den här hållningen ska gynna amerikanska affärsintressen eller minska riskerna för framtida eskalerande konflikt är otydligt men bara ännu ett tecken på att Trump dels inte riktigt verkar veta vad han gör och att han i utrikesfrågor i fråga efter fråga allierar sig med hökarna i Washington. 

Frida Stranne

(delar av den här texten har publicerats i min Expressenkrönika 18 juni)

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn