President Trumps första möte med kabinettet i Vita huset.

Det var i oktober i fjol, under slutfasen av presidentvalskampanjen, som USA:s underrättelsemyndigheter först gick ut och meddelade att de funnit otvetydiga bevis för att Ryssland aktivt försökte påverka valprocessen och valutgången. Det väckte förvånansvärt lite uppseende då, men har upptagit desto mer av medieutrymmet och administrationens agenda efter valet. Inte en dag passerar utan att det avslöjas nya detaljer om de utredningar som nu granskar affären. Myndigheter och utredningspersonal läcker som ett såll, liksom frustrerade medarbetare inne i och utanför Vita huset. Donald Trump reagerar med alltmer furiösa tweets.

Och påverkansförsöken fortsätter. Nyligen publicerades ett hemligt NSA-dokument som beskriver hur en aggressiv Moskvastyrd hackningskampanj försöker komma åt folkvalda på delstatsnivå och som ytterst tros syfta till att påverka röstningen i olika delstater. En annan rapport går igenom 39 attacker mot enskilda delstaters röstningsdatabaser och softwaresystem, inklusive ett fall där hackare försökte men misslyckades med att utradera viktig väljarinformation.

Den sparkade FBI-chefen James Comey sparade inte på krutet när han utfrågades i senaten den 8 juni:

”The Russians interfered in our election during the 2016 cycle. They did it with purpose. They did it with sophistication. They did it with overwhelming technical efforts. And it was an active-measures campaign driven from the top of that government.”

Enligt Comey hade ryssarna ”hundratals” och kanske så många som ett tusen ”mål” (targets) under kampanjen, och han varnade kongressledamöterna att detta inte var någon enstaka företeelse: ”They’ll be back.”

Vad förklarar Trumps beteende?

Men Donald Trump avfärdar alla påståenden om saken och hävdar att han är utsatt för en ”häxjakt” (Witch Hunt). Han tvivlar fortfarande på säkerhetstjänsternas uppgifter och fortsätter att ignorera alternativt bagatellisera dem. Comey berättade för senatorerna och en stor tv-publik att Trump inte vid något tillfälle hade frågat honom om FBI:s Rysslandsutredning, hur den fortskrider, vad den kommit fram till, vad som bör göras för att förhindra liknande försök i framtiden osv. Däremot hade han frågat Comey tre gånger om han själv var under utredning vilket han inte var då men är nu, av den officiella utredning som leds av specialåklagaren och f d FBI-chefen Robert Mueller (nedan).

Den man Donald Trump fruktar mest just nu.

Det finns två huvudsakliga skäl till Trumps beteende. Det ena är att han ser alla hänvisningar till Rysslands inblandning i valet som illasinnade försök att ifrågasätta presidentvalet och nedvärdera hans seger. Gång efter annan har han återkommit till detta, på twitter och i otaliga intervjuer. Det andra skälet är hans välkända faiblesse för starka ledare, auktoritära personer med egenskaper som präglar honom själv. Hans uppskattning av Vladimir Putin är välkänd, men han har också uttalat sig positivt om Recep Tayyip Erdogan, Rodrigo Duterte, saudiska kungar och prinsar för att inte tala om den president som Trump sätter högst och vars porträtt nu har en prominent plats i Ovala rummet, slavägaren Andrew Jackson.

Att med näbbar och klor försvara sin egen valvinst och att bygga relationer med några av världens värsta mörkermän är viktigare för Trump än att utreda en fientlig attack mot den amerikanska demokratin. Det fantastiska är att han hittills lyckats kuva sitt eget parti till den grad att merparten av dess representanter i kongressen jamar med eller mumlar förläget när de får besvärliga frågor om saken. Men det stämningsläget behöver inte bli bestående. Om Trump visar sig bli en börda för republikanerna i den kongressvalkampanj som redan inletts, och om valet resulterar i svåra förluster för partiet, skulle det inte förvåna om ledande GOP-företrädare öppet börjar distansera sig från honom. Inget renar samvetet så snabbt som en hotande valförlust.

En psykologisk förklaring

Den djupare liggande förklaringen till Trumps agerande tycks vara av psykologiskt slag. New York Times-krönikören David Brooks påpekade i fredagens PBS Newshour (16/6) att för en normalt funtad person är det inga problem att samtidigt tänka 1) jag vann valet och 2) ryssarna blandade sig i valet på ett farligt sätt, och det måste undersökas och bekämpas. Men Trump har bara den första tanken i huvudet och är psyklogiskt oförmögen att överhuvudtaget överväga den andra. Allt handlar bara om honom själv, om vad han anser sig ha uppnått och som en fientlig omvärld vägrar att inse. Brooks menar att Trumps ”intellektuella osäkerhet” överskuggar allt, men det kan även handla om ett storhetsvansinne som han odlat under många år som obestridd fastighetsägare, ursprungligen inpräntat av fadern och senare understött och förstärkt av Roy Cohn.

Donald Trump är en person som bara tycks kunna kommunicera på två sätt: antingen genom invektiv eller hyperboler. Invektiven får motståndarna ta emot, smickret reserverar han för sig själv. Inget säger mer om hans uppblåsta ego än den tragikomiska föreställning han tvingade sina kabinettsledamöter att spela upp i Vita huset nyligen där var och en fick tävla i att prisa presidenten. Nordkoreas älskade ledare skulle inte ha kunnat arrangera det bättre.

Erik Åsard

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn