Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Watergate-skandalen åter aktuell

I morgon vittnar den förre FBI-chefen James Comey inför Senatens underrättelseutskott om FBI:s utredning om de ryska förbindelser som president Trump och hans medarbetare hade före och efter valet. Rysslandsfrågan har snabbt blivit en stor politisk affär i den amerikanska huvudstaden. Washington Post kallar vittnesförhöret för ”a political Super Bowl” och rapporterar att både barer och kontor i Washington har gjort speciella arrangemang för att visa förhören. Många paralleller dras till Watergate-skandalen under 1970-talet, där just mycket uppmärksammade direktsända tv-utfrågningar av nyckelaktörer bidrog till att underminera president Nixons ställning.

Watergate-skandalen tog sin början strax efter midnatt den 17 juni 1972 då säkerhetsvakten Frank Wills upptäckte att dörrarna till det demokratiska partiets högkvarter i kontorsbyggnaden Watergate i centrala Washington stod olåsta. Wills misstänkte ett inbott och tillkallade polis, som tog fem män på bar gärning inne i demokraternas kontor. Polisen påträffade avlyssningsutrustning och misstänkte att de fems avsikt var att avlyssna det demokratiska högkvarteret. De anhölls och ställdes nästa dag inför rätta, anklagade för inbrott och innehav av olaglig utrustning. Nästan omedelbart upptäcktes kontakter mellan de häktade och Vita huset. En av männen, James McCord, arbetade för president Nixons återvalskampanj CREEP (The Committee for the Re-Election of the President) och i adresskalendrarna hos två av de häktade, Bernard Barker och Eugenio Martinez, hittade polisen telefonnumret till Howard Hunt som sedan 1971 var anställd i Vita huset.

A Third-Rate Burglary?

Vita huset avfärdade från början inbrottet i Watergate som obetydligt. Redan den 18 juni kallade pressekreteraren Ron Ziegler händelsen för “a third-rate burglary attempt” och  ordföranden för CREEP, justitieministern John Mitchell, förnekade alla kontakter mellan CREEP och inbrottstjuvarna. Trots detta kom Watergate-inbrottet att dominera amerikansk politik under de kommande två åren, framför allt från slutet av januari 1973 då de fem inbrottsmännen dömdes till fängelse. En lång rad rättsliga processer, utskottsförhör i kongressen och ett intensivt journalistiskt arbete, främst i Washington Post, ledde till mycket uppseendeväckande avslöjanden om hur Vita huset hade ljugit och var inblandat i olagliga handlingar riktade mot politiska motståndare, och att president Nixon själv försökt mörklägga och förhindra utredningar av dessa allvarliga brott. I augusti 1974 hade kongressen påbörjat en impeachment-process (ofta kallat riksrätt på svenska) mot Nixon, och hans ställning blev så underminerad att han valde att avgå den 8 augusti 1974 snarare än att fällas i senaten.

 

Protester utanför Vita huset.

Watergate är en av de största politiska skandalerna i amerikansk historia. Den påverkade en generation av amerikaner men även dem av oss som följde de många turerna från utlandet. Den fungerar idag som en språklig referenspunkt—många händelser inom politiken både i USA och i andra länder sedan dess har fått efterledet ”-gate” för att betona deras allvar genom en jämförelse med Watergate.  Skandalens mest spektakulära resultat var att den sittande presidenten Richard Nixon  tvingades avgå. Det är den hittills enda gången som en amerikansk president har avgått. En riksrättsprocess mot presidenten hade inletts, något som bara har skett tre gånger i amerikansk historia (mot Andrew Johnson 1868, mot Nixon 1974 och mot Bill Clinton 1998). Den slutfördes inte eftersom presidenten avgick, men samstämmigheten är stor att Nixon skulle ha fällts om saken hade nått senaten för en rättegång där. Det skulle i så fall ha varit enda gången en president hade avsatts genom riksrätt, eftersom både Johnson och Clinton frikändes.

Utskottsförhörens sommar

Ervin-utskottet. Till vänster Howard Baker, till höger Sam Ervin.

Sommaren 1973 blev en speciellt intensiv period av Watergate-skandalen. Tv-sända utskottsförhör liknande det som äger rum den 8 juni med James Comey spelade en central roll. I februari 1973 antog Senaten en resolution som inrättade ett speciellt utskott (select committee) för att granska Watergate. Till ordförande utsågs den demokratiske senatorn Sam  Ervin från North Carolina med Howard Baker från Tennessee som den ledande republikanske representanten. Mellan den 17 maj och den 7 augusti höll Ervin-utskottet förhör med olika personer som sändes direkt på amerikansk tv (de tre stora tv-bolagen turades om). Intresset bland allmänheten var enormt. En undersökning visade att 85% av alla amerikanska hushåll såg åtminstone någon del av förhören.

Ett av förhörens höjdpunkter kom den 25 juni då John Dean, som varit speciell rådgivare till presidenten, började sitt explosiva vittnesmål. Han visste mycket, eftersom han hade varit centralt placerad i Vita huset under större delen av skandalen och tidigt varit inblandad i försöken att dölja den. I sitt vittnesmål anklagade Dean, som hade fått immunitet av utskottet, både återvalskampanjchefen John Mitchell och president Nixon själv för att vara djupt inblandade i Watergate och försöken att dölja skandalen. Det var första gången som presidenten utpekades direkt, och det sensationella vittnesmålet var djupt graverande för Nixon.

Inspelningsutrustning avslöjas

Nästa höjdpunkt kom den 16 juli. Nu var det Alexander Butterfield, nära medarbetare till Nixons nyligen avskedade stabschef H.R. Haldeman, som tog till orda. Han avslöjade att presidenten redan 1971 hade låtit installera ett avlyssningssystem i Ovala rummet i Vita huset och att bandinspelningar av samtalen fanns bevarade.

Watergate-skandalens kulmen.

Butterfields vittnesmål blev en vändpunkt i Watergate-skandalen. Krav på att banden skulle göras tillgängliga till den specielle åklagaren och andra undersökningar avvisades kategoriskt av presidenten och en utdragen juridisk kamp följde. Ett år senare beordrade Högsta domstolen i ett enhälligt utslag i United States v. Nixon den 24 juli 1974 presidenten att lämna ut banden. När man till slut kunde höra samtalen stod det klart för alla att presidenten hade både ljugit och försökt förhindra rättvisans gång. Speciellt det s.k. ”smoking gun”-bandet med samtal mellan Nixon och Haldeman den 23 juni 1972 om olika sätt att stoppa FBI:s Watergate-undersökning, bara sex dagar efter själva inbrottet, visade djupet av presidentens problem. Det lilla stöd som Nixon hade kvar i försvann snabbt, och två veckor senare avgick han.

Utredningarna av Trumps eventuella kontakter med Ryssland har bara börjat. En av lärdomarna från Watergate-skandalen är att sådana undersökningar ofta leder i oväntade riktningar och att många överraskningar kan vara att vänta. Stay tuned!

Dag Blanck

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

3 kommentarer

  1. Tack för era välskrivna artiklar.

    Det står att i artikeln att Bill Clinton blev frikänd i ett riksrättsförfarande.

    Det var väl så att Senaten beslöt att aldrig inleda riksrätt mot Bill Clinton.

    • Dag Blanck

      10 juni 2017 at 13.37

      Tack för din kommentar. Ett riksrättsförfarande ägde rum mot Bill Clinton. Den 19 december 1998 antog representanthuset två anklagelseakter, en för mened inför grand jury, och den andra för ”obstruction of justice”. Ytterligare två punkter godkändes inte.

      Själva rättegången inleddes i Senaten den 7 januari 1999. Den 12 februari röstade Senaten. Rörande meneden röstade 45 för fällande och 55 emot. Angående ”obstruction of justice” blev siffrorna 50-50. Eftersom två tredjedels majoritet krävs för fällande dom, frikändes presidenten på bägge punkter.

Kommentarer inaktiverade.