John F. Kennedy med hustrun Jacqueline (född Bouvier).

Den 29 maj skulle John F. Kennedy, USA:s 35:e president, ha fyllt 100 år om han hade fått leva och ha hälsan. Men det fick han inte – på besök i Dallas dödades han den 22 november 1963 av Lee Harvey Oswald, en våldsbenägen kommunist som hatade sitt land och dess höga representanter (jag skriver om de överväldigande bevisen mot Oswald i boken Konspirationsteorierna och verkligheten).

Kennedys förtida död förstärkte mytbildningen kring hans person. Amerikanerna värdesätter framgång och ungdom över nästan allt annat, och att se den unge presidenten och familjefadern falla offer för ett meningslöst dåd, utan att ens ha fått fullgöra sin första ämbetsperiod, upplevdes av de allra flesta som något mycket plågsamt.

JFK, som han ofta kallades, var bara 43 år gammal när han tillträdde som president 1961, den yngste personen någonsin att väljas till den posten. Han föddes 1917 i en förmögen katolsk östkustfamilj och fick sin utbildning vid Harvarduniversitetet i Cambridge, Massachusetts. Fadern Joseph Kennedys pengar och kontakter hjälpte honom att vinna en plats i representanthuset i Washington 1946. Sex år senare valdes JFK till senator, och 1956 var det nära att han hade utsetts till demokraternas vicepresidentkandidat under guvernören i Illinois, Adlai Stevenson. Vid partikonventet i Los Angeles 1960 hade Kennedy blivit en av partiets ledande politiker, och han utsågs redan i första omröstningen till demokraternas presidentkandidat.

Blandat resultat

Som kongressledamot var Kennedy inte särskilt effektiv eller framgångsrik. Men han var utrustad med en osedvanligt karismatisk personlighet som lämpade sig perfekt för tv-åldern, och som kom till sin fulla rätt när han blev statschef. Under de direktsända presskonferenserna i tv, ett medium som då hade slagit igenom på bred front, firade hans charm och fallenhet för självironi triumfer. Det är inte precis attribut som man brukar tillskriva dagens USA-president.

I dag ihågkoms JFK mer för sin personliga utstrålning än för sin politiska gärning, vilken framstår som splittrad och ofullbordad. Hans största framgångar anses vara den fredliga lösningen av Kubakrisen 1962 samt provstoppsavtalet året efter mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien. Hans största bakslag var tveklöst invasionen av Grisbukten 1961, då han gjorde misstaget att förlita sig på information från säkerhetsorganen som visade sig vara grovt felaktig.

Inrikespolitiskt stötte hans förslag om ökade anslag till utbildning, hälso- och äldrevård ofta på motstånd från en konservativt präglad kongress. Han hade även stora problem med att hantera den mest kontroversiella inrikespolitiska frågan under sin korta ämbetstid, den om medborgerliga fri- och rättigheter för de svarta. Samtidigt var det under Kennedys period som flera av 1960-talets viktigaste medborgarrättsreformer förbereddes, och han hade ett stort stöd bland de svarta.

Kennedy vs Trump

Donald Trump avviker som person och president på nästan alla punkter från John Kennedy. Båda kommer från en burgen bakgrund, men det är också den i stort sett enda likheten mellan dem. Kennedy var proffspolitiker, internationellt berest och bevandrad och med goda insikter i de inrikes- och utrikespolitiska frågorna. Trump däremot är en okunnig amatör som aldrig tidigare blivit vald till ett politiskt ämbete och som ogärna reser utomlands.

Men inte bara erfarenheten och kompetensen skiljer dem åt. Även vad gäller temperamentet finns det stora skillnader. Där Trump reagerar impulsivt och ofta låter sig övertygas av den han senast talat med hade JFK vanligen is i magen och ville höra alla sidor av en sak innan han tog ställning. Det visade sig inte minst under Kubakrisen, då världen stod inför hotet om ett kärnvapenkrig men där Kennedys klarsyn och beslutsamhet, i kombination med en hel del tur, starkt bidrog till en fredlig utgång. (Hur beslutsfattandet gick till under de kritiska dagarna skildras mästerligt av Graham Allison i boken Essence of Decision.) Kennedy visade också stor respekt för fakta – verkliga, inte ”alternativa” fakta – och skulle ha betraktat Trumps böjelse för konspirationsteorier som bisarr och som diskvalificerande för en kandidat till presidentposten. (Mer om Trumps konspirationsteorier här.)

En förstasida i New York Times under Kubakrisen i oktober 1962.

Trump har även en barnslig beundran för starka generaler, en inställning som grundlades under skoltiden och som märks i kabinettet där flera av de tyngsta ledamöterna har militär bakgrund. Kennedy däremot var ofta skeptisk till militärernas råd, kanske för att han själv i motsats till Trump personligen hade upplevt krigets fasor.

Trots sin korta presidenttid är Kennedy fortfarande mycket uppskattad och rankas än i dag som en av USA:s populäraste – om än inte nödvändigtvis mest effektiva – presidenter genom tiderna. Han var en lugn och självsäker person, medveten om såväl sina starka som svaga sidor. Privat kunde han visa prov på ett inte oävet temperament, men i offentligheten framstod han som urtypen för en sansad beslutsfattare. Trump är motsatsen, en ignorant makthavare som öppet skrävlar och inte ens är medveten om hur lite han vet. Gör tankeexperimentet att en person med Trumps läggning skulle ha fattat de avgörande besluten under Kubakrisen – och glöm det sedan lika fort. Bara att nudda vid tanken kan menligt påverka nattsömnen.

Förhoppningsvis utvecklas inte Nordkorea till en liknande kris. Den stora frågan under de närmaste åren är om de bärande amerikanska samhällsinstitutionerna, som Trump hyser ett öppet förakt för, ska lyckas kontrollera hans agerande och begränsa de skador han kan åstadkomma.

Erik Åsard

En kortare version av inlägget publicerades på svt.opinion den 29/5.

Dela denna bloggpost