Samma dag som det iranska folket än en gång väljer den mest moderata ledaren i landet och på så sätt signalerar att man står bakom den påbörjade öppningen mot väst – så landar USA:s president Donald Trump i Riyadh och sluter ännu ett stort vapenavtal med Saudiarabien. Den stat som i dagsläget är den största sponsorn av islamistisk terrorism. En stat som använder dessa vapen i Jemen på ett sätt som alla oberoende parter är överens om strider mot internationell rätt. En stat där det inte förekommer någon form av demokratiskt val överhuvudtaget och där tanken på att kvinnor skulle få möjlighet att rösta är helt otänkbart.  

Samtidigt som alla initierade bedömare även är överens om att Iran följer sin del av det avtal man slöt 2015 med säkerhetsrådets permanenta medlemmar och Tyskland (ett avtal som på allvar minskat hotet mot såväl Israel som arabiska motståndare) så anklagar Trump dessutom i hårda ordalag Iran som ensam skyldig till den globala terrorismen. Han prisar samtidigt saudierna och indikerar indirekt att en framtida militär konfrontation med Iran inte är otänkbar om inte landet ändrar riktning? En berättigad fråga är vad det är för signaler USA vill skicka till ledarna i regionen och framför allt hur man tror att en sådan politisk linje ska kunna lösa det kaos som råder i Mellanöstern?

Såväl genom att vara den första president som väljer att besöka Riyadh som första destination vid sin inledande utlandsresa, som med det tal han höll på plats inför leende prinsar, markerade Trump tydligt att USA:s avsikt återigen är att isolera Iran och ytterligare stärka Saudiarabien och Israel. De två länder som mest av alla i regionen välkomnat att Trump vann valet i höst med förhoppningen att han skulle se förbi det i deras politik som förre president Obama hade kommit att uppfatta som ett hinder för en mer stabil och fredlig utveckling i Mellanöstern (bosättningarna på Västbanken och sunniledd extremism).

Obama drev inte alls sin policyidé om en annan och mer balanserad maktordning i Mellanöstern fullt ut . Han övergav exempelvis inte grunden för de samarbete med dessa båda länder som kännetecknat amerikansk politik sedan några decennier bakåt. Han var snarare på flera sätt involverad på de här båda ländernas sida i olika sammanhang och stöttade dem som allierade. Men genom Iranavalet och med en mer uttalad kritik mot det rådande maktläget i MÖ under sina sista två år vid makten, hade Obama öppnat för en förändrad politik som innebar möjligheter för en ny och mer jämlik maktbalans mellan regionens stormakter Iran och Saudiarabien. En maktordning där USA inte längre skulle dominera regionen och involvera sig militärt i olika sammanhang, ibland med mycket diffusa syften och med ringa möjligheter till ”framgång”. Insatser som dessutom skett till höga kostnader såväl politiskt, moraliskt som ekonomiskt. I detta fanns en uppfattning att Irans säkerhetsanspråk och intressen måste inkluderas i kampen mot den islamistiska extremismen och att en dialog med Teheran är nödvändig.  En uppfattning som grundade sig på idén om att USA:s roll bör vara att balansera de olika intressen som finns i regionen och sätta press på de regionala stormakterna att verka i en riktning som minskar spänningar och tillströmningen till extrema element.

Iran återigen huvudfiende?

Trump å sin sida valde alltså att omgående (trots ovan aspekter) återigen peka ut Iran som den onda kraften i regionen och  ignorera saudiernas kopplingar till IS. På det sättet spär han nu snarare på den konflikt som råder med nytt bränsle.  Med sina uttalanden visar Trump att USA inte längre är intresserade av att verkligen ta sig an instabiliteten i regionen utan ensidigt ställa sig på den ena sidan av extremerna. Ett förhållningssätt som innebär att man samtidigt binder upp sig vid att fortsatt själv spela en dominerande roll i Mellanöstern istället för att främja en ny maktbalansordning mellan de regionala stormakterna, med de efterföljande kostnaderna det innebär.

(Titta gärna på en insatt analys av Fareed Zakaria om Saudiarabiens inflytande över islamistiska element här).

Det är ingen hemlighet att hökarna i Washington var oerhört frustrerade över Obamas förändrade policy gentemot Mellanöstern och att de inte delade hans uppfattning att USA inte bör och inte kan styra regionens utveckling genom att dominera militärt. För många av dessa ”hökar” var Irakinvasionen inte heller något som betraktas som ett misstag som många andra bedömare menar. Snarare var problemet enligt dem att Bushadministrationen inte var beredda att gå så långt som hade behövts efter invasionen (styra utvecklingen i landet) men också att han backade avseende en invasion av Iran. För den här gruppen är militära ”lösningar” avseende Iran fortfarande på bordet.  Personer inom den här falangen (delar av eller påverkade av de neokonservativa och som har starkt inflytande över säkerhetspolitiken) har nu återigen vunnit en delseger när man fått inflytande över Trumps Mellanösternpolitik.  Och de gläder sig säkert främst åt att Trumps agerande sannolikt kommer att öka spänningarna i regionen genom att pressa Iran till motreaktioner då deras makt minskar relativt saudiernas (när saudiernas militära kapacitet stärks av nya vapenavtal och garantier från Washington). Det innebär således att risken för ett nytt Irak också dramatiskt ökar när dessa faktorer tillåts samspela.

Vad man istället kunde valt att göra vore att sätta tryck på båda stormakterna Iran och Saudiarabien för att förhindra ett fortsatt (förödande) proxykrig dem emellan i Jemen. Alltså leta lösningar istället för att ösa mer bränsle på elden. Att fortsatta dialoger på olika sätt med Iran och visa insikt om och respekt för alla parters olika säkerhetsintressen och se detta som vägen till en mer stabil region.

Säkerhetspolitik handlar alltid främst om makt o pengar (olja). Detta trots alla retoriska utfästelser om demokrati och mänskliga rättigheter och det är naivt att tro att det skulle ändras. Men en ytterst relevant och brännande fråga i det här läget är hur Trumpadministrationens svängning tillbaka till Bushadministrationens förhållningssätt till MÖ, som bland annat inkluderar att ovillkorligt stötta saudierna, på något sätt skulle kunna sägas vara i USA:s egna säkerhetsintresse? USA:s agerande i Irak och senare Libyen och Jemen är snarare en stor del av orsaken till det kaos vi ser i hela regionen och till det tilltagande hatet mot USA (väst) som gör att många söker sig till extremistiska grupperingar. En utveckling vi måste få ett stopp på, inte förvärra.

Som det utvecklar sig nu finns stor skäl till oro.

Frida Stranne

 

Dela denna bloggpost