Man får en glimt av jättetavlor som denna med president Xi Jinping på militära installationer i staden Hangzhou.

SHANGHAI Vad som egentligen menas med trumpska ”America First”-budskapet förblir grumligt. Det råder däremot ingen tvekan om handfasta ”China First”-initiativ på andra sidan jordklotet.

President Trump sa nyligen att alla gillar infrastruktur. Han själv, andra republikaner, demokraterna. Trots denna enighet har han inte lagt fram några konkreta förslag (ännu mindre nödvändig finansiering).

Efter att ha ökat närvaron i andra världsdelar i flera år slår Kina på trumman för det ambitiösa projektet One Belt, One Road som ska knyta samman tre världsdelar.

I helgen som gick hade president Xi Jinping bjudit in deltagare från en lång rad länder till toppmöte. Kartan man diskuterade såg ut så här:

Totalt handlar det om investeringar på över 1000 miljarder dollar för att återskapa Sidenvägen på land och en gammal kinesisk rutt till sjöss. Xi satte igång projektet 2013. I de officiella texterna framhålls att 80 procent av världens samlade bnp-tillväxt ska ske här år 2050 och att projektet ska fördjupa samarbete och handel.

Donald Trump, däremot, strök ett tjockt streck över mödosamt framförhandlade TPP-avtalet som var tänkt att minska Kinas inflytande i Asien. Han har har visserligen backat från sitt aggressiva språkbruk mot Kina senare, men Xi visade först i Davos och nu i Peking att han är beredd att fylla tomrummet och tala om globalt ledarskap om nu USA drar sig inom ett skal.

Det finns för all del kritiker som invänder att de kinesiska visionerna med tåg- och fartygsfrakt är otidsenliga, men uppenbarligen skaffar landet sig ett fotfäste i alla de här länderna. Gwadar-hamnen i fattiga, tättbefolkade Pakistan brukar nämnas som ett särskilt tydligt exempel.

I USA där larmrapporterna om sviktande infrastruktur dyker upp regelbundet händer nästan inget. Inte ens efter sådant som störningar i tågtrafiken in och ut ur New York City i flera veckor efter två urspåringar i mars och april.

Något liknande snabbtåget från Shanghai till Hangzhou, som jag tog häromveckan, finns inte i USA. 16 vagnar med totalt 1200 passagerare som glider fram i över 250 km i timmen. I varje vagn stod en uniformsklädd värdinna redo ifall någon spiller något eller behöver hjälp med att stiga på eller av.

Från tågfönstret kunde man iaktta vägbyggen och nya skyskrapor i nya städer (fast, en del står tomma efter den alltför storvulna byggboomen för några år sedan).

Några andra intryck från denna bokstavligen blåögda västerlänning på resa på andra sidan jordklotet: Smidig hantering av enorma folkmassor. Rent. Tryggt på gatorna. Förhållandevis effektivt. I Shanghai lyxiga butiker, flottor av dyra bilar och myllrande krogliv. Ambitioner att expandera engelskspråkiga nyhets-kanalen, CGTN, China Global Television Network (tidigare CCTV), med korrespondenter över hela världen. En realistisk dokusåpa, In the Name of the People, om kampen mot korruption har blivit en jättesuccé och anses ingå i beredandet av marken inför partikongressen i höst – och omval av Xi.

Ser spännande ut, eller hur?

Perspektivet på omvärlden är annorlunda här än hemma i Washington. Nordkorea känns oroväckande nära. Japan utgör en lömsk fiende som omtalas i rubriker som ”Japan oförmöget att lära av historien”. Google och Facebook är blockerade och luftföroreningarna en tickande varningsklocka om framtida upprorsstämningar.

Peking räknar med att få tillgång till nya marknader genom One Belt, One Road när den inhemska tillväxten avstannar och utländska byggkoncerner bespetsar sig på jättekontrakt. Alla grannar (läs: Indien och Ryssland) är inte lika förtjusta i planerna men i väst noteras att beloppen som avsatts hittills inte är riktigt matchar retoriken. Xi uppgav att avtal tecknats med 68 länder. Nästa toppmöte ska hållas 2019.

Donald Trump framhåller att en vänskap grundlades mellan honom och Xi under toppmötet i Mar-a-Lago. Ett nytt handelsavtal om bl.a. jordbruksprodukter är första tydliga resultatet, enligt honom, men experter anser inte att det innehåller särskilt mycket nytt. En svarsvisit till Kina kan komma senare i år och då kommer fokus att ligga på hur ”America First” utvecklats – och om demokrati och mänskliga rättigheter står på agendan.

Trumps första utlandsresa med början på fredagen går till Saudiarabien, Israel, Bryssel och Italien. Om Trump inte hade ögonen på sig förut har han det nu. Frågorna om FBI-chefen och uppgifterna om att han försökt stoppa utredningar om Rysslandskopplingarna lär förfölja honom på vartenda stopp.

o

Studio Ett i P1 tog upp ämnet One Belt, One Road i sin sändning på tisdagen under rubriken Kinas största iscensättning. Infrastrukturminister Anna Johansson och Asienkännaren och förre Kinaambassadören Börje Ljunggren kommenterar. Finns på sr-play: sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6696729

o

Två lästips:

Göran Lejonhufvuds Pionjär och veteran. 50 år med Kina, tjock som två tegelstenar.

Ola Wongs Pekingsyndromet.

KARIN HENRIKSSON

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn