Fox News Jeanine Pirro intervju med Donald Trump sändes på lördagskvällen.

WASHINGTON Fastän president Trump klagar på opålitliga medier som sprider falska nyheter fortsätter han att göra det han gjort större delen av sitt liv – prata med just medierna.

Men nu när det inte längre är fräckt utbyte om brudar, stålar och sport med ”shock jocks” i radio, utan uttalanden om tunga in- och utrikespolitiska frågor får han räkna med granskare som har stor lupp. Och facit blir inte nådigt.

Amerikaanalys tittar här närmare på fyra intervjuer: med Time, med brittiska Economist, med NBC News och Fox News.

Den erfarne och ansedde Lester Holt, ankare i NBC Nightly News fick mest uppmärksamhet för sin intervju på torsdagen (länk). Trump koncentrerade sig, sittande på helspänn på en enkel stol, så att hans bastanta kroppshydda syntes tydligare än normalt.

I det halvtimmeslånga samtalet motsade Trump sina egna talesmän och uppgav att han frågat den sparkade James Comey ifall FBI undersöker honom – och bekräftade att han vägt in den här ”Rysslandsgrejen” i beslutet att avskeda honom på ett så klumpigt sätt. På lördagskvällen sändes Judge Jeanines intervju i Fox News i sin helhet. Utdrag hade redan släppts som handlade om Trumps tweetar på fredagsmorgonen, där han nickar, ja, han överväger att upphöra med de dagliga pressbriefingarna i Vita huset men vägrar svara på om det finns inspelningar från middagen i januari med Comey.

Alltsammans blev nytt bränsle i diskussioner om Trumps styre, hans syn på både ämbetet och lagen; och till nya paralleller med Richard NIxon och Watergate.

o

De andra två intervjuerna, med veckomagasinen, ger de verkliga inblickarna i Trumps tankevärld. Och de flesta utom Trumps mest inbitna supportrar, som uppenbarligen inte störs eller upprörs av något han säger, torde ta del av innehållet med stigande förvåning. Samma självsäkerhet, samma bristande självinsikt, samma stackatospråk som under valrörelsen. En snabbkoll tyder på att det vanligast förekommande ordet är ”great”, utöver ”me”.

TIME-INTERVJUN

Om presidentjobbet:

”Jag tycker att det passar mig mycket bra. Jag tycker – det är ett stort jobb, förstås, det finns inte något annat lika stort jobb. Men jag tror att en del av det, jag tror att det är en del som passar mig, det känns mycket naturligt för mig. Och allt jag sa, jobbet, det är, det är ett svårt jobb men det är ett jobb som jag tycker, jag älskar att göra det. Jag älskar att hjälpa människor.”

Om skillnaderna i ”deal making” i affärsvärlden och i Washington:

”Det är aldrig olika… Det är alltid detsamma. Du måste behärska ämnet. Och det kan bli missuppfattning efter missupfattning om det. Jag menar, det är inte att jag, alltså, jag hade alltid sjukförmåner i mitt företag. Men det var inget som låg högt på min lista. Jag hade folk som förhandlande för mitt företag. Men efter ett kort tag förstod jag allt som finns att veta om sjukvård. Och vi förhandlade på rätt sätt, och det är faktiskt ett mycket intressant ämne.”

Om Vita huset uppträder för aggressivt:

”Jag tror det är det. Det kan vara mitt fel. Jag vill inte nödvändigtvis peka finger men det är en enorm elakhet där ute som är jag förvånad över, jag menar, jag är förvånad.”

Om det var ett medvetet val att ha ett aggressivt Vita huset:

”Nej, jag skulle vilja att det inte vore det. Men det enda sättet att överleva är att vara aggressiv. Jag läser artiklar i New York Times som är så ensidiga. Hallå, jag vet när jag lyckas. Jag vet vad seger innebär, ok.”

Om affärslivet jämfört med politik:

”Jag förstår det inte riktigt – om jag ska göra ett bra jobb med sänkande av skatterna, bättre sjukvård, ta hand om människor, ta hand om sjukhusvistelser, allt som vi gör, för det finns ingen plan nu. Du skulle inbilla dig att folk skulle gilla det. Men det gör de inte. Jag brukade få kredd i affärslivet men de minimerar allt du gör. Affärslivet är lättare för du gör något, det är bra, vad det än är. Men politik är tufft.”

Om den symboliska betydelsen av Ovala rummet:

”Jag har gjort massor med [vicepresident] Mike [Pence] där vi haft mötet i Rooseveltrummet, vi ser till att ha massor av olika sorters människor, facket, arbetare… Vi hade Harley Davidson. Jag säger har någon någonsin sett Ovala rummet? Ingen har någonsin sagt att de sett Ovala rummet. President Obama var annorlunda. Han gjorde det inte, inte så många blev bjudna in dit. Jag, jag bjuder in folk. Och det betyder något, Ovala rummet. Det betyder något för dem. Jag kan tala om att jag haft mäktigt folk, en del av det största businessfolket, ni vet det, ni har sett det. De kommer in, de är som, de kan inte tro att de är där. Och jag har sett dem gråta. Det är konstigt.”

Om tv-vanor:

”Jag ska tala om för er, jag brukade titta på sport. Jag tittar inte, jag är nu helt uppslukad av nyheter. Och business, jag gillar businessgrejerna.”

Om utrikespolitiken:

”Vet ni vad som är intressant, jag får mycket bra betyg i utrikespolitiken. Folk skulle inte tänka på mig i det perspektivet. Jag säger bara, och ni läser samma saker som jag läser. Jag får A och A+ i utrikespolitiken. Och ingen tänker på det.”

Trump fortsätter med att framhålla att han har de bästa relationer med ledare i utlandet, t.ex. Angela Merkel, Malcolm Turnbull, Abel Fattah el Sisi, Xi Jingping. När samtalet kommer in på varför han utsett så många generaler till toppjobb glider han in på den förändring i beslutskedjan som det rapporterats om. Efter några veckor insåg han att det var onödigt krångel med att han skulle godkänna militära insatser.

Han kom fram till att han har tilltro till proffs, ”människorna som är där ute, om det är Irak eller Jemen eller någon annanstans, Libyen, så gick de på West Point, eller var som helst, Annapolis, de gick på Air Force Academy.” Resonemanget slutar med att han bestämde sig för att ”auktorisera generalerna att sköta striderna” eftersom ”kaptenerna, majorerna, överstarna är proffs, som älskar det de gör, som känner varenda tum i sitt territorium”. För undrar han, ”Vad skulle jag kunna säga till dem”.

Beträffande attacken mot Syrien hävdar han att folk ute i världen ”inte längre skrattar åt USA”, vidare att de allierade i Nato lovat att stå för mer av utgifterna, ”allt tack vare mig”.

 

THE ECONOMIST-INTERVJUN

(tillsammans med finansminister Steve Mnuchin och ekonomirådgivaren Gary Cohn)

Om det är ok ifall skattesänkningarna spär på budgetunderskottet:

”Det är ok, för att det inte kommer att öka det så länge. Du kanske har två år där du… känner ni till uttrycket ”prime the pump”?”

Utbytet som sedan följde med Economist -medarbetarna citerades lite överallt, eftersom Trump påstod att han hade kläckt uttrycket ”prime the pump” för ett par dagar sedan. Men frasen användes första gången på 1800-talet och var vanlig under 1930-talsdepressionen för att beskriva stimulanspolitik.

Om stundande tillväxt och skatter (inte minst det senare är komplicerat, med tal om gränsskatt, sätt att få tillbaka bolagsvinster från utlandet och eventuellt införande av moms) med hjälp av ”Trumponomics”:

”Så, jag menar, jag har, det har, jag har inte fått massiv kredd för det än, men jag har fått lite, för jag ser mätningar ute i Michigan och andra ställen, som verkligen är berörda av detta, som varit osannolika. Men det är inte en skattehöjning, det är ingen skatt alls. Eller med andra ord, allt du måste göra är att inte lämna och du slipper, men vi kommer att få ner våra skatter så lågt att folk kommer att stanna.”

Om demokraterna måste med på tåget:

”Hm, ja lite. Men det beror på vilken plan, vet du, vilken lösning vi måste… men det skulle kunna ske. Men jag tror att demokraterna kommer att gilla det. Vi syr ihop det med infrastruktur, som de gillar. De gillar det lika mycket som republikanerna gillar det. Vi behöver infrastruktur i vårt land. Det här landet har slösat bort 6000 miljarder dollar i Mellanöstern. Slösat. Som att ta det och slänga ut det genom det fönstret. Rätt ut i Rosträdgården. Ser ni den vackra Rosträdgården? Titta på alla välklädda människor. Det är religionsfrihet där ute.”

Med detta avsåg Trump en ceremoni lite senare där han skrev under ett direktiv för att främja religionsfrihet. I övrigt handlade intervjun om invandring, Nafta, Obamacare, Kina, de ”falska medierna”, Trumps inkomstdeklarationer (han kanske offentliggör dem när han avgått, för han är ”stolt” över dem). Ibland låter det som om han tänker högt, ibland som om det är första gången han nuddat vid något och ibland eftertänksamt.

En fråga gällde ifall Trumps förhandlingstaktik går ut på att göra dramatiska utspel, men ändå är villig att nöja sig med små ändringar.

”Nej, det är det inte. Det är inte en förhandling. Det är det verkligen inte. Nej, skulle jag gå med på något mindre än jag gick in med? Ja, jag menar, vem skulle inte det? Ingen, vet ni, jag använder alltid ordet flexibilitet, jag är flexibel.”

Redaktörerna är inte imponerade, de skriver: Why Trumponomics won’t make America greata again. The impulsiveness and shallowness of America’s president threaten the economy as well as the rule of law.

o

Ett p.s. om intervjuer och journalistik. I svenska medier är det vanligt att journalisterna formulerar om citat eftersom många intervjuobjekt uttrycker sig slarvigt, osammanhängande etc. I artiklar i tryckta amerikanska medier bakas ofta korta citat, med citattecken, in i löpande text och inte efter ”pratminus” som man säger i svensk journalistik. Sedan flera år tillbaka läggs utskrifter eller videoinspelningar av intervjuer vanligen ut på de amerikanska mediesajterna.

KARIN HENRIKSSON

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn