Inlägget är författat av Stefan de Vylder

Inför toppmötet i Florida den 6-7 april mellan president Donald Trump och Kinas ledare Xi Jinping är nog förväntningarna låga hos båda parter. Mötet har föregåtts av en amerikansk valkampanj där Trump anklagat Kina för att ”våldta” USA:s ekonomi, och anklagelserna mot Kina för att med hjälp av valutamanipulering och allehanda tjuvtricks ha slagit ut miljoner amerikanska jobb har haglat även efter Trumps valseger. ”Det kommer att bli ett besvärligt möte”, förutspår Trump  inför sitt första möte med sin kinesiske motpart. Men det är mycket som står på spel och de kinesiska ledarna har inte legat på latsidan när det gäller att uppvakta nyckelpersoner i Trumps administration. I första hand Trumps dotter och svärson, som blivit mottagna i Kina som nästan vore det statsbesök. Kina har också givit en hjälpande hand åt några av Trumps affärsintressen i Kina. Det vore oklokt att försöka gissa hur toppmötet kommer att avlöpa, men det ekonomiska styrkeförhållandet mellan de två länderna när de möts, faller på flera punkter i Kinas favör.

Kina har redan gått om

USA:s BNP är fortfarande större än Kinas om man mäter med rådande växelkurser. Men om man använder det mått som justerar för prisnivån i de båda länderna (s.k. köpkraftsparitet), och som ger en mer rättvisande bild av den samlade volymen av varor och tjänster, är Kinas BNP nästan tio procent större än USA:s. Och den växer mycket snabbare. Om Kina förmår bibehålla de senaste årens tillväxttakt på 6-8 procent per år – mot USA:s 1,5 – 2,0 procent – fördubblas Kinas BNP vart tionde år. Ganska snart kan den vara dubbelt så stor som USA:s.

USA:s medborgare är naturligtvis fortfarande rikare än Kinas. Men den historiska utvecklingen säger något om vart vi är på väg. År 1890 var USA:s per capita-inkomst sex gånger större än Kinas. Hundra år senare, 1990, var relationen 25 till ett. Idag 5:1, och inom kort 4:1.

Om 1900-talet var USA:s århundrade kan 2000-talet bli Kinas. Eller åtminstone Asiens.

Kina är sedan länge världens ledande handelsland, och exportöverskottet gentemot USA är enormt. Av USA:s totala underskott i bytesbalansen på drygt 500 miljoner USD svarar Kina för över 300. Vilket Trump tycks tro beror på att Kina lurar USA. Trump har nu beordrat en utredning om exakt vilka länder som har överskott i sin handel med USA, och vilka produkter det gäller.

Donald Trump har nog aldrig förstått sig på utrikeshandel. De bytesbalansunderskott som USA haft i decennier gentemot Kina och många andra länder har en enkel förklaring: USA förbrukar mer varor och tjänster än man producerar. Sparandet är för litet. Problemet finns i USA, inte i omvärlden.

Men ett allvarligt problem för USA blir det först om omvärlden – kanske med Kina i spetsen –  tröttnar på att finansiera USA:s överkonsumtion. Finansiellt är det USA som gjort sig beroende av sina utländska fordringsägare. Och det har kineserna förstått.

Konjunkturläget

En hastig blick på de två ekonomierna kan ge ett intryck av att läget är hyggligt. Hela världsekonomin är inne i en viss återhämtning, efter några magra år. I både Kina och USA ligger arbetslösheten under fem procent, och inte sedan Bill Clintons tid har USA varit så nära full sysselsättning som nu. Och om bara en liten del av Donald Trumps superkeynesianska vallöften – enorma skattesänkningar, ökade militärutgifter, gigantiska satsningar på fysisk infrastruktur och på världens längsta mur – infrias går den amerikanska ekonomin mot överhettning. Och, förmodligen, inflation.

Om några miljoner papperslösa skulle utvisas torde det snabbt bli brist på arbetskraft. Vilka ska då bygga muren, plocka Kaliforniens druvor och passa de republikanska kärnväljarnas barn och barnbarn?

Den demografiska utvecklingen är illavarslande i både USA och Kina. I Kina sjunker sedan flera år antalet människor i yrkesverksam ålder, och förgubbningen av befolkningen accelererar. Även i USA sker en liknande utveckling i takt med att de stora efterkrigskullarna går i pension. Men den statsfinansiella påfrestningen är långt större i USA, som står inför en explosiv ökning av kostnaderna för pensioner och sjukvård för en åldrande befolkning.

En spaning

Den kanske mest iögonfallande skillnaden mellan USA:s och Kinas ekonomier är Kinas försprång vad gäller investeringar. Kinas investeringskvot, det vill säga värdet på investeringar inom landet i förhållande till BNP, har det senaste decenniet varit mer än dubbelt så hög som USA:s. Utvecklingen mellan 1996 och 2015 illustreras nedan:

Tabell 1. Investeringar som andel av BNP i Kina och USA 1996 och 2015.

1996          2015

USA                                  24 %         20 %

Kina                                 30 %          46 %

Den höga investeringskvoten i Kina är en ständig källa till förundran, och rader av ekonomer har sedan länge förutspått att detta måste ta en ände med förskräckelse: bostadsbubblor som spricker, bankkrascher, med mera. Och visst kan dessa och andra otrevligheter komma att inträffa, men hittills har olyckskorparna haft fel. Det viktiga i detta sammanhang är att Kinas extremt stora investeringar år efter år fortsätter att ge utslag i en imponerande ekonomisk tillväxt.

Priset har varit högt i form av miljökriser: sjunkande grundvattennivåer, floder som torkar ut och/eller förgiftas, storstadsluft som knappast går att andas, med mera. Men bland de kinesiska ledarna – och bland de alltmer förtvivlade medborgarna – finns i alla fall en medvetenhet som Donald Trump tycks sakna om de växande klimat- och miljöproblemen.

En effekt av låga och sjunkande investeringar i USA är en stagnerande produktivitetstillväxt. Oavsett vilka mått på produktivitet som används visar alla studier att utvecklingen har avstannat de senaste decennierna. Som högst var produktivitetsökningen på 50-talet, för att sedan sjunka markant från och med 80-talet.

Det förefaller också som om den kinesiska industriutvecklingen är mer inriktad på framtiden än den amerikanska. Silicon Valley i all ära, men kinesiska forskare har gått om sina amerikanska kollegor när det gäller antal nya patentansökningar. Bland nobelpristagare är USA fortfarande i särklass, men inom områden som telekommunikationer, IT och mjukvaruutveckling kommer Kina snart att vara bäst i världen, om man inte redan är det. Och vad gäller framtidens förnyelsebara energikällor har Kina sedan länge intagit en överlägsen ledarposition.

Trumps industripolitiska visioner vetter mot gårdagen. Det är branscher som kol, olja, stål och bilar som Trump säger sig vilja få att ånyo blomstra.  Men kol och olja håller redan på att göras olönsamma av sol och vind, och med den tekniska utveckling som har ägt rum i verkstadsindustrin kommer inte så många nya jobb att skapas där heller.

Trumps valseger, och hela den nya administrationens främlingsfientliga retorik, har redan avsatt spår i form av ett minskat intresse från smarta utländska studenter, forskare och IT-utvecklare att studera och arbeta i USA. Den amerikanska ekonomin har sedan nationen föddes haft en enastående förmåga att locka till sig talang och kunskap från andra länder. Går den tiden mot sitt slut?

Till detta ska läggas att de amerikanska skolbarnens kunskaper i ämnen som matematik ligger långt under OECD-ländernas genomsnitt, och ännu längre under de mest framgångsrika länderna i Asien.

Perspektiven på lång sikt?

Om dagens trender skrivs fram är svaret enkelt. USA – liksom för övrigt Europa – tappar mark. Den förskjutning österut och söderut av världsekonomins tyngdpunkt som präglat de senaste decennierna accentueras. USA surar, och vänder sig inåt. Europa letar – förgäves – efter sin rättmätiga plats i den nya ekonomiska och politiska världsordningen.

Det är USA, inte Kina, som har mest att förlora om Trump skulle lyckas infria sina protektionistiska och Kinafientliga vallöften. Det förstår inte Trump, men det gör nog de kinesiska ledarna.

Stefan de Vylder

Dela denna bloggpost