”Obamacare is the law of the land. It’s going to remain the law of the land until it’s replaced… We’re going to be living with Obamacare for the foreseeable future.”

Så sade Paul Ryan, den republikanske talmannen i representanthuset när han efter 17 dagar av kaotiskt schackrande tvingades dra tillbaka majoritetspartiets sjukvårdsförslag. Motståndet inom det egna partiet visade sig vara för stort, och ett spektakulärt misslyckande var ett faktum.

Ingen expert eller partigängare förutsåg utgången, inte ens de som hade tippat Donald Trump som vinnare. En vanlig uppfattning var i stället den som Jared Bernstein, en Joe Biden närstående ekonom, uppgivet gav uttryck för på valnatten den 8 november: ”There goes the ACA [Affordable Care Act].” Nu förblir ACA för överskådlig tid ”the law of the land”, med en republikansk president och kongress.

Vilka lärdomar kan man dra av republikanernas sjukvårdsfiasko? Fem stycken sticker ut.

Republikanerna är inte regeringsdugliga

För att få perspektiv på misslyckandet måste man minnas att republikanerna är ett av världens äldsta politiska partier, bildat 1854 av aktivister inom antislaverirörelsen. Inte utan skäl kallas det för the ”Grand Old Party” (GOP) i kraft av sin ålder och för att det hittills har haft 19 presidenter, fler än något annat parti, däribland storheter som Abraham Lincoln, Theodore Roosevelt och Dwight Eisenhower.

Men alltsedan Ronald Reagans tid har partiet gått stadigt åt höger, en utveckling som accelererade under Barack Obamas presidentår. Ideologi har numera ersatt resultatpolitik, och ”förhandling” och ”kompromiss” har blivit fula ord i republikanernas vokabulär. Obama var naiv nog att tro att han skulle kunna nå en uppgörelse med dem om Obamacare. Men när förslaget kom upp till omröstning i mars 2010 röstade inte en enda republikan för det. Alltsedan mellanårsvalet det året har republikanerna haft egen majoritet i kongressen, och i fyra val på raken har de kampanjat stenhårt för att ”avskaffa och ersätta” (repeal and replace) Obamacare. För att markera sin avsky har de i representanthuset röstat emot lagen ett drygt 50-tal gånger, men utan att kunna presentera ett eget alternativ.

Republikanerna borde efter alla dessa resultatlösa omröstningar ha lärt sig att det är lätt att rösta för repeal, men ack så svårt att åstadkomma ett replace. Den förre republikanske talmannen John Boehner, som avgick efter en revolt av partihögern, är nog den som kom närmast att förutsäga slutresultatet: ”In the 25 years I served in the United States Congress, Republicans never, ever, one time, agreed on what a health care proposal should look like. Not once.”

Vad debaclet visar är att dagens GOP blivit ett protestparti, ett som är duktigt på att opponera och kritisera men som inte klarar av att regera och skapa breda majoriteter i stora och kontroversiella frågor.

Mästerförhandlaren visade sig vara en amatör

Även Donald Trump hade Obamacares avskaffande som sitt kanske främsta vallöfte. Det skulle gå snabbt och vara en enkel sak, trumpetade han på valmötena och hänvisade till sin formidabla förmåga att åstadkomma uppgörelser som affärsman. Nu vet vi hur det står till med den förmågan. Trump visade sig vara en usel förhandlare – okunnig om förslagets detaljer och om det politiska spelet, oförskämd mot trilskande partivänner och egentligen bara intresserad av en sak: att ”vinna” och att själv framstå i så positiv dager som möjligt. Nu sitter han där med ägg inte bara i ansiktet utan över hela den dyra Brionikostymen.

Trump verkar tro att det nu bara är att gå vidare som om inget har hänt och att han ska få demokraternas hjälp med att reformera skatterna, förbättra infrastrukturen och annat. Vad han inte begriper är att politiken och affärsvärlden är två helt skilda verksamheter. När han som bolags-vd ville bygga nya skyskrapor kunde han prompt lämna förhandlingsbordet om motparten var alltför motsträvig. Runt hörnet fanns det alltid en annan finansiär att förhandla med. Var denne lika omedgörlig var det bara att gå till en tredje. Så fungerar det inte i politiken. Där är kontrahenterna överlag desamma, och kommer man inte överens så händer ingenting. Med tanke på att ca 95 procent av kongressledamöterna brukar omväljas kommer Trump att få möta samma demokrater vid förhandlingsbordet så länge han är president. Och deras vilja att ingå överenskommelser har knappast ökat efter vad som nu hänt.

Svårt att avskaffa generella välfärdsprogram

Social Security, Medicare och Medicaid är de tre stora, allmänna välfärdsprogrammen i USA. Tillsammans omfattar de en betydande del av befolkningen och omsluter en dryg fjärdedel av den totala federala budgeten. Efter sitt omval 2004 startade George W. Bush en landsomfattande kampanj för att reformera och delvis privatisera Social Security. Bush ägnade flera månader och otaliga framträdanden åt att propagera för förändringen, men förgäves. Han lyckades inte övertyga sina egna partikamrater om behovet av en reform, och än mindre en misstrogen allmänhet.

Om republikanerna lyckats avskaffa Obamacare skulle det ha varit första gången som ett allmänt välfärdsprogram eliminerades i USA. Liksom Bush fick Trump erfara att amerikanerna må gilla marknadsekonomin, men de formligen älskar sina federala bidragssystem. Som mindre välunderrättade Tea Party-aktivister brukade skandera under striden om Obamacare: ”Keep government out of my Medicare!”

Slagord under striden om Obamacare.

Ett enormt bakslag, men inte helt unikt

Finns det någon modern motsvarighet till misslyckandet med ”Trump/Ryancare”? Makarna Clintons havererade sjukvårdsreform 1993 (”Hillarycare”) kommer nära, även om fallen inte är identiska. Bara några dagar efter sitt tillträde tillsatte president Clinton en arbetsgrupp som skulle föreslå en omstöpning av hela hälso- och sjukvården. Till ordförande för gruppen utnämnde han sin hustru. Ambitionen var grandios, att i grunden förändra landets sjukvårdssystem. Men liksom republikanerna nu missbedömde de styrande då uppgiftens komplexitet och tog för givet att de egna skulle säga ja och amen till den slutliga produkten.

Demokraterna hade under Clintons första mandatperiod majoritet i kongressen, men de egna ledamöterna var djupt oeniga om vilken modell som var att föredra. För att få igenom förslaget ville Vita huset göra det till en del av den stora budgetproposition som kallas för the Budget Reconciliation Act. Då kunde det gå igenom med enkel majoritet i båda husen. Men Clintons partivän i senaten, den mäktige sydstataren Robert Byrd, vägrade som ordförande i budgetutskottet att tillåta det. Därmed måste förslaget lotsas genom kongressen den vanliga vägen och det var en av flera anledningar till varför det till slut fallerade och inte ens lades fram för omröstning. (Jag utreder alla turer i min bok Hillary Rodham Clinton. En politisk biografi.)

En viktig skillnad mellan 1993 och 2017 är att Trump/Ryan inte bara försökte få igenom ett eget förslag utan dessutom ville avskaffa ett existerande system som miljontals amerikaner är beroende av vid sjukdom.  När CBO (Congressional Budget Office) beräknade att upp emot 24 miljoner medborgare skulle förlora sin sjukförsäkring under en tioårsperiod minskade utsikterna drastiskt att få med de mer moderata republikanerna på reformen.

De värsta 100 dagarna någonsin?

Ända sedan Franklin Roosevelt och 1930-talets ”New Deal” har nytillträdda presidenter bedömts efter hur de klarat de första 100 dagarna i ämbetet. Det återstår ännu ett 30-tal dagar innan Trump når 100-strecket, men redan har en kvalificerad bedömare som David Gergen talat om ”the worst 100 days we’ve seen in a president” om man beaktar helheten med alla lögner och missgrepp, Michael Flynns avgång, de stoppade inreseförbuden, utredningarna om kopplingarna till Ryssland med mera. Juryn har ännu inte sammanträtt, men inledningen har varit miserabel.

Man kan också uttrycka det så: det tog 17 långa år innan demokraterna lyckades baxa igenom sin sjukvårdsreform. Det tog 17 dagar för republikanerna att misslyckas med sin.

Erik Åsard