Donald Trump på väg till ett möte med kongressens republikaner. T v hälsoministern Tom Price ( Fox Business).

Inte en dag utan Trumpnyheter. För att få reda på presidentens senaste utbrott och avledningsmanövrer kollar USA:s politiska journalister nitiskt hans twitterflöde. Sedan tillträdet för drygt två månader sedan har Donald Trump twittrat ett par gånger varje dag, vanligen i arla morgonstunden efter att han sett något morgon-tv-program som fått hans lättretade sinne att koka över. ”Fox & Friends” lär tillhöra favoriterna liksom MSNBC:s ”Morning Joe”. Nästan varenda tweet ger upphov till rubriker. Ett effektivt medel för en manipulatör vars förmåga att styra medierna är grovt underskattad.

I den digra nyhetsfloden kan det vara svårt att skilja stort från smått, viktigt från oviktigt. Till det senare hör vad Trump tycker om Oscarsgalan och Arnold Schwarzeneggers tittarsiffror på tv-såpan The Apprentice, futtigheter han anser det väsentligt att twittra om. Till det förra hör hans uppenbara förakt för maktdelningsprincipen, de federala institutionerna och ytterst för den representativa demokratin. Vi minns från valrörelsen hur Trump angrep en federal domare, Gonzalo Curiel, som handlade utredningen om det beryktade Trump University. Trump drog sig inte för att motivera attacken med ett rent rasistiskt argument: domaren var av ”Mexican heritage” och därmed olämplig att handha målet, fick vi veta. ”I’m building a wall”, tillade han för de oinitierade, varför domaren hade ”an inherent conflict of interest”. Att Curiel var född och uppväxt i Indiana hörde liksom inte till saken.

Den som trodde att detta var en enstaka förlöpning har fått revidera sin uppfattning efter Trumps intåg i Vita huset. När James Robart, en federal domare i delstaten Washington, i början av februari stoppade Trumps första dekret om inreseförbud för människor från sju muslimskt dominerade länder svarade presidenten med att kalla honom för en ”so-called judge”, fördömde utslaget som ”ridiculous” och menade att det ”essentially takes law-enforcement away from our country”. Trumps ilska minskade inte när Robart hade fräckheten påpeka att statsmaktens tre grenar – exekutiven, kongressen och domstolarna – är likvärdiga enligt konstitutionen och att det är domstolarnas uppgift att se till att de åtgärder som vidtas överensstämmer med landets lagar.

James Robart, domaren som stoppade Donald Trumps första inreseförbud.

Trumps mest hotfulla ord hittills

Alldeles innan Trump skulle framträda på ett massmöte i Nashville i förra veckan fick han veta att ännu en federal domare, denna gång på Hawaii, hade utfärdat ett stopp för hans reviderade inreseförbud. Inte heller denna version var förenlig med konstitutionen, menade domaren som i sin motivering erinrade om vad presidentkandidaten Trump hade sagt om muslimer under valkampanjen. Trumps reaktion på detta var mycket avslöjande. Inför jublande supportrar for han ut i ännu ett hätskt utfall mot domaren och hans beslut. Han gick till och med så långt att han antydde att domstolen borde förintas: ”People are screaming, ’Break up the Ninth Circuit!’”

Dessa åtta ord är de mest alarmerande som Trump har yttrat hittills som president. De visar att han inte har någon respekt eller förståelse för landets juridiska system eller för den maktdelning som ska vara garanten mot maktmissbruk och korruption. Auktoritära ledare har i alla tider hänvisat till folkviljan när de velat undanröja fiender och skaffa sig oinskränkt makt. Nutida exempel på närmare håll är Viktor Orbán i Ungern och Recep Tayyip Erdogan i Turkiet. Att Trump nu offentligt använder ett liknande språk, utan att mötas av ett unisont ramaskri, är ytterst oroande. Man kan bara ana vad han säger till rådgivarna om domstolarna bakom Vita husets stängda dörrar. Eller om medierna som han i en tweet kallade för ”folkets fiender”, en fras vi känner igen från några av 1900-talets värsta diktatorer.

Hotar de folkvalda – och systemet?

När Trump i tisdags besökte kongressen gavs ytterligare prov på hans ”den som inte är med mig är emot mig”-attityd. För att få igenom republikanernas aktuella sjukvårdsförslag, det som avses ersätta Obamacare, försökte han personligen övertyga partikamraterna om det nödvändiga i att rösta för förslaget. Ett nederlag i representanthuset skulle vara ett svårt bakslag, och Trump drog sig inte för att hota de trilskande med repressalier, särskilt de högerorienterade i gruppen Freedom Caucus som är missnöjda och ser utkastet som ”Obamacare-lite”. Enligt källor som refereras av Politico ska presidenten ha varnat de motsträviga att de riskerar att förlora sina platser i nästa val om de inte stöder förslaget. Till Mark Meadows, ledaren för Freedom Caucus som lett oppositionen mot förslaget, ska han enligt samma källor ha påpekat vilka följderna kan bli av ett fortsatt nej (”Mark, I’m gonna come after you”).

Hot mot domare och kongressledamöter, hån och utfall mot journalister och kritiker plus en daglig dos av lögner, halvsanningar och bortförklaringar – så ser verkligheten ut i det Washington som nu leds av Donald Trump och rådgivare som Steve Bannon och Stephen Miller. Giftpilarna från Vita huset sprider sig över landet. Partikamrater tar efter vad de ser som ett vinnande koncept alltmedan motståndet från demokraterna och utomparlamentariska grupper stadigt ökar. Därmed fördjupas polariseringen, den amerikanska politikens stora förbannelse.

Det konstitutionella systemet i USA har historiskt visat sig robust och överlevt både krig och kriser. Men bortsett från inbördeskriget har det aldrig ställts inför en sådan utmaning som den Trump nu representerar. Han har redan åstadkommit stor skada på debatten och det politiska språket, på det som sägs och skrivs av politiker, publicister och vanliga debattörer. Frågan är om skadorna ska bli systemhotande eller om de kan mildras av en samlad opposition.

Om inte institutionerna förmår hejda Trumps framfart finns bara en spärr kvar – det folk i vars namn han så ofta talar.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost