Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Stor skillnad vara president och bolags-VD

Donald Trump undertecknar en Executive Order som ska leda till avskaffandet av Obamacare. Tv vicepresident Mike Pence, t h stabschefen Reince Priebus.

Det bestående intrycket efter Donald Trumps mörka och aggressiva installationstal, och det än mer bisarra framträdandet i lördags i CIA:s högkvarter, är att hans presidentperiod kommer att bli mycket annorlunda jämfört med företrädarnas. Då tänker jag inte i första hand på den serie av beslut som nu kommer att fattas i olika sakfrågor utan fastmer på tonen, stilen och attityden gentemot omvärlden.

Liksom Richard Nixon ser Trump meningsmotståndarna som ”fiender”, och hans ytterst sköra hud gör att minsta kritik måste besvaras framför en mikrofon eller via ett argt twitter-meddelande. Presstalesmannen Sean Spicer verka dela sin chefs avsky för pressen. Det garanterar ett tumultartat förhållande till medierna och till fortsatta massdemonstrationer liknande de vi såg dagen efter installationen. Och detta i en tid då USA:s ekonomi än i bättre skick än på länge och landet nästan helt dragit sig ur de två utländska krig som Barack Obama fick överta 2009.

Vid den lunch som föregick installationen fastslog Trump på sedvanligt försynt vis att ledamöterna i det tillträdande kabinettet har ”by far the highest IQ of any cabinet ever assembled”. Hur det förhåller sig med den saken lär visa sig med tiden. NBC:s politikreportrar har gått igenom ministerlistan och rapporterar följande statistik:

  • 13 av de 15 föreslagna ministrarna är män (87 %)
  • 13 av 15 är vita (87 %)
  • 9 av 15 har aldrig blivit valda till ett politiskt ämbete (60 %)
  • 2 av 15 är kvinnor (13 %)
  • 1 är afroamerikan (7 %)
  • 1 har asiatisk bakgrund (7 %)

Noteras bör att ingen av ministerkandidaterna är Hispanic, för första gången sedan Ronald Reagans dagar. Ingen utvald tillhör Demokraterna, vilket bryter en mångårig tradition där det varit brukligt att den tillträdande presidenten nominerar åtminstone någon ur motståndarlägret till en ministerpost. Bill Clinton hade exempelvis William Cohen som försvarsminister, George W. Bush Norman Mineta (transportminister) och Obama Ray LaHood (samma post) och Robert Gates (försvarsminister). Det har varit ett sätt för en ny president att visa att han tar talet om tvåpartisamverkan på allvar. Trump har uppenbarligen inte den ambitionen.

Räknar man in de poster som hade kabinettsstatus under Obama tillkommer två kvinnor, varav en med minoritetsbakgrund (blivande FN-ambassadören Nikki Haley). Men det stora flertalet är vita förmögna män i övre medelåldern, varav tre är f d militärer. Urvalet speglar Trumps förkärlek för äldre, välbärgade män med bakgrund i affärslivet och krigsmakten. Rupert Cornwell skriver i tidningen Independent att ett rikare kabinett inte funnits tidigare och beräknar dess samlade nettoförmögenhet till den nätta summan av 11 miljarder dollar, Trump inräknad.

Stora skillnader

Trump är inte ensam om sin tro att en framgångsrik affärsman är bäst lämpad att också vara landets statschef. Det tror nog många av hans anhängare också, liksom t ex en tidigare presidentkandidat som Ross Perot vars ledande tema såväl 1992 som 1996 var att det behövdes en företagsledare för att få landet på fötter igen. I botten ligger föreställningen om att det inte är någon nämnvärd skillnad mellan att vara bolags-VD och president, och att vad som är bra för storföretagen också är bra för USA. En av exponenterna för denna syn var Dwight Eisenhowers försvarsminister Charlie Wilson, General Motors VD som myntade det berömda uttrycket ”What’s good for GM is good for America”.

Men det är stora skillnader mellan att vara företagsledare och att inneha posten som president. Det senare jobbet fordrar politiska erfarenheter och färdigheter som en person i VD-ställning sällan eller aldrig har. Ärendemängden är exempelvis oändligt mycket större för en president, liksom komplexiteten i sakfrågorna samt de tröga och snåriga beslutsvägarna. Detta kan illustreras genom att beakta chefsjobbet inom stora enskilda departement som UD och Pentagon.

Svårt nog styra UD och Pentagon

Hillary Clintons möte med den byråkratiska UD-kolossen 2009 ställde henne på svåra prov. Som First Lady och senator hade hon arbetat i ganska små miljöer, omgiven av medarbetare hon kände väl. Avståndet från beslut till verkställighet var kort, och det rådde en nära relation mellan henne och personalen. Som utrikesminister styrde hon över en gigantisk organisation med tusentals anställda, och hon fick kämpa för att hålla reda på de olika sektionerna (för att inte tala om namnen på alla medarbetare). Varenda promemoria som staben utarbetade måste skickas för påseende till befattningshavare på andra avdelningar innan den kunde godkännas. Planer och utspel som förberetts i månader fick inte sällan ändras eller annulleras med kort varsel.

Liknande erfarenheter gjorde Robert McNamara efter att president Kennedy värvade honom som försvarsminister 1961 från VD-jobbet på Ford. McNamara, en av de begåvningar som David Halberstam med illa dold ironi kallade för ”the best and the brightest”, inbillade sig att hans VD-bakgrund skulle passa perfekt för jobbet som Pentagonchef. I stället blev han fången i en tungrodd försvarshierarki som genom en rad ödesdigra beslut drog in nationen i ett förödande asiatiskt storkrig, ett krig han i efterhand tog avstånd från (se den utmärkta dokumentärfilmen om McNamara, The Fog of War).

Trump riskerar få en chock

Att basa över ett stort departement kan alltså vara svårt nog. Betänk då hur det är att som politiskt oerfaren 70-åring ta över som stats- och regeringschef, och dessutom som militär överbefälhavare med huvudansvar för hela den federala förvaltningen och utrikesaffärerna. Det är något helt annat än Trumps tidigare jobb som bolags-VD, som han kunde styra på egen hand med bistånd av barnen och en krets av nära medarbetare. Bolaget är inte börsnoterat, vilket innebär att chefens order är lag och att besluten kan effektueras snabbt och till punkt och pricka. Trump har i det värvet inte ens behövt bry sig om synpunkter från trilskande aktieägare, något som ytterligare underlättat beslutsgången. Pressen och stressen lär bli något större på det nya jobbet.

Som det heter i rubriken på den tidigare citerade Independent-artikeln: ”Donald Trump’s Cabinet proves he believes government is just like running a business. He’s about to get a shock.”

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Karln känns som varande en genial nytänkare alternativt som en ny George III av England, som i historien beskrivits som en ganska sammansatt figur. En person som var älskvärd och givmild men också misstänksam och avundsjuk. George III : s mest utmärkande drag var dessutom att han tålde inga personer som var bättre än han själv.
    Det skall bli spännande och se om historien går igen?

    • Erik Åsard

      24 januari 2017 at 09.47

      Tack för kommentar. Vi får avvakta och se hur detta utvecklas, men Trump är en helt egen personlighetstyp som kan visa sig vara unik och därmed svår att jämföra med andra.

Kommentarer inaktiverade.

© 2019 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑