Var och en av de 117 stjärnorna på väggen bakom president Trump representerar en CIA-anställd som dödats i tjänsten. Foto: Olivier Douliery/Pool/EPA

WASHINGTON Frank Sinatras ”I did it my way” strömmade ur högtalarna när president Donald Trump dansade med hustrun Melania på installationsbalerna.

Refrängen anspelar förstås på valsegern. Han vann ju på sitt sätt (läs här om hur han ratade traditionellt kampanjande) och hans väljare ville ha en outsider som skulle skaka om systemet.

Det verkar de ha fått.

Normalt beskrivs maktens Washington som ”inside the beltway”, d.v.s. innanför motorvägsringen som omger huvudstaden. Det är här besluten i supermakten fattas (eller inte fattas) i en speciell kultur som uppstått i gnuggandet mellan politiker, militärer, underrättelseexperter, tjänstemän i den massiva förvaltningen, lobbyister, jurister, journalister, tänkare i tankesmedjor.

Den nye presidenten tog däremot till ett gammalt skällsord, ”the swamp”, träsket, för att beskriva en liten maktklick som roffat åt sig på folkets bekostnad.

Men här i träsket finns en viss etikett och vissa rutiner som ”eliten” brukar följa. För att ta några exempel:

Vördnad för dem som dödats i nationens tjänst. Respekt för tidlösa institutioner. Boskillnad mellan kampanjande och styrande. Ett, om än motvilligt, erkännande av nödvändigheten i samboskapet mellan makt och medier. Makthavare pekar inte ut enskilda medborgare om skälet inte är positivt. Presstalesmäns jobb består i att svara på frågor. I Vita huset anstränger man sig för att nå fram med det budskap som gäller för dagen – och en stab finns som sätter ihop korta tal eller längre anföranden som bäst lämpar sig just då (för det kan ju vara allt från ett utrikespolitiskt linjetal till gratulationer till ett idrottslag).

Och, presidenten måste ha elefanthud. Eller kanske gåshud så att allt rinner av. Beträffande lögner och mörkläggningar brukar de avslöjas förr eller senare.

o

Donald Trump bröt mot så gott som alla oskrivna regler ovan under sina första dygn i Washington. Besöket hos CIA på lördagen chockade många, inklusive mig. Han hade inte mycket att säga, utom att ”I love you”, ”jag är med er till 1000 procent”, CIA kommer få så mycket backning att de inte vill ha mer, att folk i säkerhetstjänsterna röstade på honom och så att ingen någonsin skådat sådan ondska som hos IS. I övrigt använde han detta tillfälle till upprepning av påståendet att journalister är bland de ”ohederligaste” som finns, med anledning av att medierna jämfört antalet som samlats 2009 och 2017 och kommit fram till att fler var på plats under Barack Obamas första installation. Lögn, enligt Trump. Sant, enligt utomstående bedömare (inklusive mig, som var närvarande på båda och dessutom på flera jättedemonstrationer i Washington).

Det senare, plus ett par andra dispyter, fick talesmannen Sean Spicer att överraskande dyka upp i Vita husets pressrum tidigt på kvällen och läxa upp medierna, med bl.a. följande:

“There’s been a lot of talk in the media about the responsibility to hold Donald Trump accountable.  And I’m here to tell you that it goes two ways.  We’re going to hold the press accountable, as well.  The American people deserve better.  And as long as he serves as the messenger for this incredible movement, he will take his message directly to the American people where his focus will always be.”

Han svarade inte på några frågor.

I en av söndagsshowerna, Meet the Press, följde ett oerhört spänt utbyte mellan programledaren Chuck Todd och rådgivaren Kellyanne Conway (länk) om Spicers förnekande av publiksiffrorna. Om det Trump själv benämnde ”kriget” mot medierna  kan sägas att ja, Trumpväljarna avskyr msm-medierna och kanske hejade på Conways icke-svar och motattacker. NBC-intervjun där Conway hänvisade till att Spicer radat upp ”alternativa fakta” kan komma att användas i journalistskolor (och i retorikundervisningen) och ledde till ramaskrin i träsket. Men hela konflikten överskuggade definitivt alla sakfrågor, som hur exakt hur Trump tänker förbättra CIA:s arbetsvillkor. Möjligen var det avsiktligt, för rapporter i just msm-medier tyder på att tågordningen för kommande order, direktiv och beslut från presidenten inte är bestämd i detalj ännu.
På söndagseftermiddagen var det full back, med en president som läste från manus (men med en del frågetecken kring det som tedde sig som något slags manlig kram med FBI-chefen James Comey).

o

Fortsatt osäkerhet, alltså, om vad som väntar. Så här en länk till Peggy Noonans senaste krönika, i Wall Street Journal med följande analys:

”He presented himself not as a Republican or a conservative but as a populist independent. The essential message: Remember those things I said in the campaign? I meant them. I meant it all.”

”The speech will electrify President Trump’s followers. They will feel satisfaction that they understood him and knew what they were backing. And it will deepen the Washington establishment’s unease. Republican leaders had been hoping the address would ameliorate their anxieties about the continued primacy of their traditional policy preferences. Forget that. This was a declaration that the president is going his own way and they’d best follow.”

”Anyway, it was a remarkable speech, like none before it, and it marked, I think, yet another break point in the two-party reality that has dominated our politics for many decades.”

Observera särskilt ”en brytpunkt i tvåpartirealiteten som dominerat vår politik i årtionden”.

o

Slutligen, hela texten till Sinatra-låten, märk särskilt början:

And now, the end is near;
And so I face the final curtain.
My friend, I’ll say it clear,
I’ll state my case, of which I’m certain.

I’ve lived a life that’s full.
I’ve traveled each and every highway;
And more, much more than this,
I did it my way.

Regrets, I’ve had a few;
But then again, too few to mention.
I did what I had to do
And saw it through without exemption.

I planned each charted course;
Each careful step along the byway,
And more, much more than this,
I did it my way.

Yes, there were times, I’m sure you knew
When I bit off more than I could chew.
But through it all, when there was doubt,
I ate it up and spit it out.
I faced it all and I stood tall;
And did it my way.

I’ve loved, I’ve laughed and cried.
I’ve had my fill; my share of losing.
And now, as tears subside,
I find it all so amusing.

To think I did all that;
And may I say – not in a shy way,
”Oh no, oh no not me,
I did it my way”.

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught.
To say the things he truly feels;
And not the words of one who kneels.
The record shows I took the blows –
And did it my way!

Yes, it was my way.

KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost