Those were the days - Donald Trump med en känd expresident.

Those were the days – Donald Trump med en känd expresident.

Fredagen den 20 januari klockan 12 amerikansk östkusttid svärs Donald J. Trump in som USA:s 45:e president. Utöver kabinettet och sin egen stab kommer han att ha tillgång till fem expresidenter, två republikaner och tre demokrater, som han vid behov kan konsultera om olika sakfrågor specifikt och om regerandets problem allmänt. Kommer Trump att utnyttja deras kompetenser och erfarenheter? Jag återkommer till den frågan avslutningsvis efter en exposé över relationen mellan presidenterna och deras expresidenter.

”Ingen erfarenhet du kan förvärva”, sade John F. Kennedy efter två år i ämbetet, ”är tillnärmelsevis tillräcklig för att förbereda dig för arbetet som Förenta Staternas president.” Så sant som det är sagt. Det finns ingen instruktionsbok för jobbet och varje ny president brukar vara fast besluten att sköta sysslorna på sitt eget sätt. Därur föds en önskan om att i ord och handling markera distans till företrädaren.

Kennedy lämpade snabbt Dwight Eisenhowers militärliknande beslutssystem överbord och ersatte det med en betydligt lösare ordning. Gerald Ford signalerade med sina första åtgärder att normaliteten hade återvänt efter Watergateaffären och Richard Nixons avgång. Jimmy Carter gjorde hederlighet och enkelhet till sina kännemärken och avstod i början från att utse en Chief of Staff, ett beslut han senare fick ändra. Bill Clinton ville visa att han var en ny typ av demokrat och ingen ny Carter, George W. Bush att han inte var någon Clinton. Barack Obama stod vid tillträdet för en ”ny politik” som hade udden riktad mot företrädarna. Trumps stil och politik kontrasterar i nästan alla avseenden mot Obamas.

Först när en ny president har suttit på posten ett tag börjar han (hittills bara män) inse komplexiteten i uppdraget och att han måste lära sig jobbet från grunden. Då om inte förr börjar han också undra hur föregångarna, de enda som har praktisk erfarenhet av arbetet, klarade av alla utmaningar. Hur organiserade de arbetsdagen och staben i Vita huset? Hur hanterade de det ständiga mediebruset och den enorma mängden sakfrågor som dagligen hamnar på presidents bord? Hur gjorde de avvägningen mellan stort och smått, viktigt och mindre viktigt, inrikes och utrikes, vilka frågor som ska prioriteras och vilka som kan skjutas på framtiden? När väl den typen av spörsmål väcks känner varje nytillträdd president, oavsett graden av självförtroende, ett behov av att samtala med de personer som ingår i den exklusiva gruppen av expresidenter. Så har det i alla fall varit fram till epoken Trump.

Presidentklubben etableras

Det hela inleddes med George Washington, USA:s förste president, som med sina beslut etablerade en norm för hur ämbetsinnehavarna borde agera. Washington, den hyllade överbefälhavaren under revolutionskriget, kunde ha blivit utnämnd till president på livstid men valde att avgå efter två mandatperioder. Han accepterade en modest lön trots att han inte behövde pengarna. Därigenom ville han göra det möjligt för även mindre bemedlade att söka ämbetet. Han vägrade vidare att bli kallad ”Your Excellency”, en titel som alltför mycket påminde om europeisk aristokrati och föredrog det enklare ”Mr President”. Men viktigast var att han genom att avgå frivilligt statuerade ett exempel på hur en fredlig maktväxling kunde gå till i en tid då demokratins principer ännu var outvecklade.

Washington och Adams, de första medlemmarna av presidentklubben.

Washington och Adams, de första medlemmarna av presidentklubben.

När efterträdaren John Adams tillträdde 1797 grundades den första informella presidentklubben, fast den bara bestod av två personer. Men det var först efter installationen av Eisenhower 1953 som klubben började få fastare form. Bland deltagarna i ceremonin fanns två förutvarande presidenter, den konservative republikanen Herbert Hoover och den liberale demokraten Harry Truman. När de hälsade på varandra föreslog Hoover att de båda skulle bilda en klubb för tidigare presidenter. Truman tyckte det lät som en god idé och tillade: ”Du kan vara ordförande för klubben, så blir jag dess sekreterare.”

Genom ett kongressbeslut 1957 fick de avgångna presidenterna en rad officiella privilegier: ett årligt underhåll, pension, tillgång till arbetsrum samt gratis brevporto. Lyndon Johnson, som särskilt månade om goda relationer med föregångarna, såg till att de dessutom erhöll ständigt skydd av Secret Service liksom helikopterassistans vid behov. Den bemärkta klubben har aldrig uppgått till fler än sex medlemmar och vissa presidenter (Adams, Thomas Jefferson samt Theodore och Franklin Roosevelt) hade endast en expresident att luta sig mot. Efter Nixons återval 1972 avled Truman och Johnson kort efter varandra, varför klubben ett tag upphörde att existera. Till Obamas förfogande stod fyra expresidenter, och han anlitade två av dem (Clinton och Bush den yngre) för att koordinera USA:s massiva hjälpinsats efter jordbävningen i Haiti 2010.

Presidentklubben analyseras

Inför installationen av Donald Trump finns det anledning att erinra om en informativ bok om relationen mellan USA:s presidenter och expresidenter, The Presidents Club av journalisterna Nancy Gibbs och Michael Duffy. Litteraturen om presidenterna når upp mot himlen, men Gibbs och Duffy har funnit en originell vinkel som kastar nytt ljus över ämbetet och några av de mest dramatiska skeendena i USA:s moderna historia. Genom att sätta fokus på expresidenterna och deras aktiviteter lyfter författarna fram en dold maktgrupp som periodvis – och vanligen utanför mediernas strålkastarljus – utövat betydande inflytande över den förda politiken.

Här finns berättelser om såväl bitter rivalitet och ränkspel som oväntad vänskap och konstruktivt samarbete. Relationen mellan Hoover och Truman var av det senare slaget. Ingen avgående president har varit mera avskydd än Hoover (i vår tid kan Nixon möjligen konkurrera). För åtskilliga amerikaner symboliserade Hoover börskrasch, ekonomisk depression och arbetslöshet och när han avgick 1933 regnade rutten frukt över limousinen. Men trots att Hoover i åratal efteråt fungerade som slagpåse för motståndarna och ideologiskt stod långt från Truman samarbetade de om ett omfattande hjälpprogram som väsentligt lindrade nöden för miljontals svältande i efterkrigstidens Europa. Truman använde sig också av Hoover för att övertyga en skeptisk kongress om vikten av en ny och mer aktiv roll för USA i världen. Som om det inte var nog lät Truman Hoover göra en översyn av den exekutiva makten som utmynnade i att presidentämbetet stärktes, något som båda värnade om.

Nixons falskspel

Förhållandet mellan Lyndon Johnson och Nixon var avsevärt mera komplext. Till bokens höjdpunkter hör skildringen av valrörelsen 1968, då Nixon oblygt gick bakom ryggen på president Johnson i syfte att sabotera de sköra fredsförhandlingarna mellan USA-administrationen och regeringarna i Nord- respektive Sydvietnam. Även Johnson och Nixon tillhörde olika partier, men stod för en likartad militaristisk linje i Vietnam. Nixons motståndare 1968, vicepresidenten Hubert Humphrey, var angelägen om att skynda på fredsprocessen men ville samtidigt inte göra uttalanden som kunde uppfattas som kritik av Johnson. Humphreys predikament utnyttjades av Nixon som i förtroliga samtal fick Johnson att inta en neutral hållning under merparten av valkampanjen.

När fredsförhandlingarna intensifierades några veckor innan valet ringde varningsklockorna i Nixons högkvarter. Nixon, som liksom Johnson såg taktiserande och fula tricks som naturliga inslag i politiken, fruktade att ett bombstopp och genombrott i förhandlingarna skulle gynna Humphrey och att även detta val, precis som det 1960, skulle sluta med en knapp förlust. Därför såg han till att ha en rapportör i den amerikanska delegationen i Paris som fortlöpande informerade honom om hur förhandlingarna framskred. En av de inblandade var Henry Kissinger, som i god machiavellisk anda gav information till bägge lägren.

Dessutom engagerade Nixon en person vid namn Anna Chennault, en republikansk fund-raiser som fick i uppdrag att övertyga Sydvietnams president Thieu om att under inga omständigheter gå med på en fredslösning före valdagen. Chennault var god vän med Thieus broder och användes av Nixon för att i hemlighet kommunicera med regeringen i Saigon. Nyligen offentliggjorda dokument visar otvetydigt att Nixon beordrade H.R. Haldeman, hans närmaste medarbetare, att igångsätta operationen i akt och mening att sabotera fredssamtalen.

Anna Chennault flankerad av Nixon och Kissinger.

Anna Chennault flankerad av medkonspiratörerna Nixon och Kissinger.

Nixons falskspel lyckades. När Johnson proklamerade bombstopp några dagar före valet och meddelade att fredsförhandlingarna skulle intensifieras ändrade sig plötsligt Thieu, precis som Nixon hade hoppats, och vägrade att skicka förhandlare till Paris. Det var ett svårt bakslag för Humphrey och resulterade i att Johnson, när han fick reda på vad som hade förevarit, blev rasande på Nixon och hans manipulationer (”detta är förräderi”, utbrast han till en medarbetare). Men eftersom Johnson erhållit informationen efter en olaglig buggning av Anna Chennaults telefon avstod han från att offentliggöra saken. Hans högsta önskan var att lämna ämbetet som den store fredsmäklaren så att inte Vietnamkrigets alla offer skulle ha varit förgäves. För Nixon var en valvinst det enda som betydde något, och om han genom sina handlingar bidrog till att förlänga ett avskytt krig var det ett pris som han var villig att betala.

Carters manövrer

Den mest framgångsrike expresidenten i modern tid är Jimmy Carter. Hans medling i olika internationella konflikter och arbete för mänskliga rättigheter belönades välförtjänt med Nobels fredspris 2002. Det hindrar inte att Carter i dag är den mest oberäknelige medlemmen av presidentklubben. Gibbs och Duffy visar att Carters envishet och trosvisshet vid ett par tillfällen fått honom att göra de mest egendomliga ting. Märkligast är Carters agerande under förspelet till det första Gulfkriget 1990-91, då George Bush den äldre hade samlat en FN-stödd koalition bestående av 32 nationer för att driva ut Saddam Husseins styrkor från det ockuperade Kuwait.

Carter hade felaktigt fått för sig att Bush ville invadera Irak och skrev personliga brev till ett stort antal statschefer, däribland alla länderna i FN:s säkerhetsråd, vari han uppmanade dem att hoppa av den USA-ledda koalitionen och i stället stödja ett arabiskt försök att lösa konflikten genom diplomatiska samtal. Några dagar innan tidsgränsen utgick för Hussein att dra sig tillbaka skrev Carter igen till tre av arabvärldens ledare, däribland Syriens al-Assad, och bad dem att offentligt förorda en uppskjutning av aktionen samt tillade att de flesta amerikaner skulle ha förståelse för ett sådant utspel.

Carters agerande förblev i åratal en hemlighet inom klubben. Det vänligaste man kan säga om det är att han ville väl. Men mycket talar för att Carter genom sin privata lobbyingkampanj bröt mot en gammal lag som förbjuder enskilda medborgare att intervenera i utrikespolitiken utan auktorisation från den federala regeringen, en lag som Donald Trump inte heller tycks ta särskilt allvarligt på. Skälen till Carters manövrer får sökas inte bara i en missuppfattning av Bushs syften utan också i en naiv tro på att Saddam frivilligt kunde förmås att dra sig tillbaka från Kuwait. Därtill spelade det säkert in att Carter såg (och ser) sig själv som expert på Mellanöstern och därför begrep situationen bättre än de flesta.

Gibbs och Duffys bok öppnar ett föga känt fönster in i Vita huset och blottlägger relationer och maktmönster som annars brukar förbli gömda. Ibland är skildringen väl rapsodisk och inte sällan önskar man att författarna hade borrat djupare i arkiven. En skeptiker skulle vidare kunna invända att presidentklubben är en marginell företeelse eftersom den inte är lagfäst och inte heller nämns i författningen.

Men det är en alltför formalistisk syn. Relationer spelar stor roll i politiken, särskilt i ett personorienterat politiskt system som det amerikanska. USA:s expresidenter må ha lämnat maktens högborg, men de kan fortfarande utöva stort inflytande nationellt och internationellt genom att liera sig med den sittande statschefen. Om detta inflytande används klokt och konstruktivt kan det bidra till att lösa svåra problem och till och med rädda liv.

Trumps ego

Inser Trump att hans företrädare har kunskaper och erfarenheter som kan vara till hjälp för honom i olika situationer? Kanske, men tillåt mig tvivla. Med sitt uppblåsta ego och övertro på sin egen kapacitet skulle det förvåna om han har behov av att odla nära relationer till expresidenterna. Den som redan anser sig veta mer än alla andra – ”I know more about ISIS than the generals do”, ”I know a lot about hacking” osv – behöver inga råd från andra.

Erik Åsard

Inlägget är en reviderad version av en tidigare publicerad artikel i Svenska Dagbladet (2/4 2013).

Dela denna bloggpost