Barack Obama 2008 och 2016, efter åtta år som president.

Barack Obama 2008 och 2016, efter åtta tuffa år som president.

På senare tid har vi kunnat ta del av åtskilliga summeringar av Barack Obamas presidentperiod. Vi bad statsvetaren Olof Petersson ge sin syn på politiken under de senaste åtta åren, och hans inlägg följer nedan.

Antologin Debating the Obama Presidency (2016) är nog det närmaste man kommer när det gäller en sammanfattande bedömning av de gångna åtta åren. Redaktören Steven Schier har från början gett upp alla försök att hitta ett enda svar på frågan vad president Obama har åstadkommit. I stället har han bjudit in analytiker med diametralt olika perspektiv på klimatpolitik, utrikespolitik, ekonomisk politik och annan inrikespolitik. Boken ger både en ljus bild och en mörk bild.

President Obamas eftermäle består av denna blandning av framgångar och misslyckanden. Han fick igenom en sjukvårdsreform men den lider av finansieringsproblem och bristande anslutning i yngre åldersgrupper. Han lotsade ekonomin igenom finanskrisen men budgetunderskottet är större än någonsin. Han drog tillbaka trupperna från Irak men stod maktlös när Islamiska staten snabbt tog över delar av territoriet. Han tog initiativ för att skapa fred i Mellanöstern men läget förvärrades genom inbördeskriget i Syrien och den olösta konflikten mellan Israel och Palestina. Han gick in för multilateralism men fick se ett alltmer aggressivt Ryssland ta initiativet i världspolitiken.

President i bara två år

I vissa avseenden varade Obamas tid vid makten inte i åtta utan bara i två år. Det var under de första två åren efter valet 2008 som han drev igenom de mest betydelsefulla reformerna. Efter valet 2010 har oppositionen haft majoritet i kongressen. Republikanerna har effektivt kunnat blockera de flesta av Obamas initiativ. Med en republikansk president som efterträdare är det fråga om hur mycket av det som Obama trots allt fick igenom som kommer att bestå. Arvet från Obama kan snart visa sig ha en mycket kort hållbarhet.

Bilden av amerikansk politik under Obamas tid vid makten kan sammanfattas i ett enda ord: polarisering. Visserligen har det också tidigare förekommit låsningar och fastkörda positioner i förhållandet mellan de amerikanska statsorganen, det ligger i maktdelningssystemets natur. Men republikernas konsekventa blockering av presidentens initiativ har ändå varit exceptionell.

Obamas anhängare brukar just lyfta fram republikanernas obstruktion som en huvudförklaring till att inte mer blev uträttat. Men i dessa försök att skylla från sig framstår politiska majoritetsförhållanden som yttre och opåverkbara naturkrafter. Den oundvikliga frågan är om Obama kunde ha agerat på ett sätt som gjort kongressen mer samarbetsvillig. Kunde han fått republikanerna att kompromissa? Kunde han agerat så att demokraterna hade fått bättre valresultat 2010, 2012 och 2014?

Polariseringen har ökat under Obama (t v representanthusets f d talman John Boehner).

Polariseringen har ökat under Obama (t v representanthusets f d talman John Boehner).

Slutsatsen i Richard Neustadts klassiska bok om den amerikanska presidentmakten står sig fortfarande. Efter att ha studerat Truman och Eisenhower, och senare följt upp med Kennedy, konstaterade Neustadt att presidentämbetet egentligen bara består av ett tomt skrivbord. Konstitutionen erbjuder inga reglage eller knappar. Presidenten har i praktiken ett enda medel till sitt förfogande: makten att övertyga, the power to persuade.

Obamaparadoxen

Den president som vill åstadkomma något måste kunna övertyga. Övertyga sin egen stab. Övertyga sitt eget parti. Övertyga kongressen, inklusive hela eller delar av oppositionen. Övertyga den federala förvaltningen. Övertyga tillräckligt många delstater. Och, inte minst, övertyga opinionen.

Här ligger Obamas paradox. En lysande talare misslyckades med att övertyga. Obama kommer med all säkerhet att gå till historien som en mästare i politisk talekonst. Talet vid demokraternas partikonvent 2004 utgick från personliga erfarenheter och lyfte perspektivet till en nations möjligheter. ”My parents shared not only an improbable love; they shared an abiding faith in the possibilities of this nation.” Talet i Philadelphia 2008 (”A More Perfect Union”) utgick från att den amerikanska konstitutionen innehåller ett ännu ouppfyllt löfte om likhet mellan alla människor, oavsett hudfärg: ”a Constitution that had at its very core the ideal of equal citizenship under the law; a Constitution that promised its people liberty, and justice, and a union that could be and should be perfected over time”.

Diskussionen om Obamas presidentur kommer antagligen att kretsa kring denna klyfta mellan vackra ord och praktisk ineffektivitet. Varför hände inte mer? Vart tog mobiliseringen vägen? Obama hade erfarenhet som organisatör i Chicago och han vann valet 2008 på en våg av frivilliga krafter och gräsrotsaktiviteter. Varför falnade entusiasmen bland de egna anhängarna? Han kom till makten genom att väcka hopp. Han lämnade makten vid ett val som präglades av besvikelse.

Olof Petersson

Författaren har tidigare varit professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

Dela denna bloggpost