Den amerikanska örnen och den ryska björnen - hur länge kommer romansen att hålla?

Den amerikanska örnen och den ryska björnen – hur länge kommer ”romansen” att hålla?

Få saker förvånade politiknördarna mer under 2016 än ”romansen” – eller the bromance, som det engelska ordet lyder – mellan Donald Trump och Vladimir Putin. De båda uttalade upprepade gånger sin respekt och beundran för varandra. Den goda relationen manifesterades senast vid årsskiftet, då de utbytte vänliga nyårshälsningar. Putin uttryckte en förhoppning om att de två länderna efter Trumps tillträde ska agera ”in a constructive and pragmatic manner”, ”take real steps to restore the framework of bilateral cooperation in different areas” samt ”bring our level of collaboration on the international scene to a qualitatively new level”. Vad nu det betyder.

När Putin avstod från att besvara president Obamas utvisning av 35 ryska diplomater nyligen twittrade Trump entusiastiskt: ”Great move on delay (by V. Putin) – I always knew he was very smart.” Ordväxlingen klargör än en gång att Trump följer en helt egen regelbok. Det är ovanligt, för att uttrycka det försiktigt, att en president som ännu inte tillträtt blandar sig i utrikespolitiken och uttalar sig så förbehållslöst beundrande om en utländsk ledare. Det är särskilt ovanligt för en republikan, som Trump numera säger sig vara, med tanke på att hans parti i årtionden haft Sovjetunionen/Ryssland som uttalad antagonist. Glömd och begravd är stackars Mitt Romney, som så sent som i valkampanjen 2012 envisades med att beteckna Ryssland som USA:s främsta ”geopolitiska fiende” (och som Trump förödmjukade efter valet genom att låtsas överväga ett erbjudande om att bli utrikesminister).

1-682

Vad förklarar Trumps Putinvurm?

Egentligen är det inte alls konstigt att Donald Trump intar en så demonstrativt Putinvänlig hållning. För det första får man får inte glömma att Trump är en antipolitiker utan politisk erfarenhet, en som älskar att inta positioner som skulle vara omöjliga för en ”vanlig” politiker. Om man definierar antipolitik som ”political activity outside of the mainstream political establishment”, blir Trumps vurm för Putin mer begriplig. För det andra är Putin en ledare helt i Trumps smak, en auktoritär personlighetstyp med ett enormt ego som gillar att peka med hela handen och hellre säger ”you’re fired” än ”you’re hired”. Samma typ av myndiga, beslutsföra män går igen i flera av Trumps ministernomineringar (Rex Tillerson, Mike Pompeo, Jeff Sessions, Rick Perry, John Kelly, James Mattis osv).

För det tredje ska man inte glömma att Trump är monumentalt okunnig om utrikespolitiken, inbegripet om Ryssland och dess ledare, något som flera gånger manifesterades under valkampanjen. Så här lät det t ex i en obetalbar tv-intervju i juli 2016 med ABC:s George Stephanopoulos:

Trump: Well, look, you know, I have my own ideas. He’s [Putin] not going into Ukraine, okay? Just so you understand. He’s not going to go into Ukraine, all right? You can mark it down and you can put it down, you can take it anywhere you want.

Stephanopoulos: Well, he’s already there, isn’t he?

Trump: Okay, well, he’s there is a certain way, but I’m not there yet. You have Obama there. And frankly, that whole part of the world is a mess under Obama.

Man påminns om Sarah Palin (”[Y]ou can actually see Russia from land here in Alaska”) när man läser vad Trump yttrat om Putin. Med sådana kandidater behöver satirikerna inga manusförfattare. Kombinationen antipolitik, auktoritetstro och ignorans, kryddad med en stor dos självöverskattning, är sämsta tänkbara grund för den som ska ta över ansvaret för USA:s komplicerade utrikesrelationer.

Två tänkbara scenarier

Hur kommer relationen Trump-Putin att utvecklas under de närmaste åren? Man kan tänka sig två huvudscenarier, ett som bygger på samförstånd och ett på olika grader av konflikt. Enligt det första alternativet kommer den hittills väl fungerande personliga relationen att fortsätta och politiskt ta sig uttryck i en acceptans för respektive lands behov av att värna sina speciella intressesfärer. Trump kommer enligt denna syn inte att agera mot eller ens ha några synpunkter på vad Putin gör i de stater som tidigare ingick i det gamla Sovjetväldet och nu är självständiga som Baltikum, Georgien och Ukraina. Putin kommer för sin del att inta samma passiva och försonliga hållning gentemot USA. Här avtecknar sig en form av ”realistisk” utrikespolitik à la Henry Kissinger, som lägger tonvikten vid internationell stabilitet och fäster ringa avseende vid demokrati, pluralism och mänskliga rättigheter.

Henry Kissinger, numera utrikespolitisk rådgivare åt Trump.

Henry Kissinger (t h), numera utrikespolitisk rådgivare åt Trump.

Enligt det andra alternativet kommer ”romansen” mellan statscheferna att förr eller senare upphöra eller ersättas av en betydligt frostigare relation, och detta av ett enkelt skäl: internationell politik på stormaktsnivå är i hög grad en tävlan om inflytande och prestige, en maktkamp där det ytterst gäller att värna de nationella intressena och i en sådan tävling går det inte i längden att undvika konflikter. Goda personliga kontakter kan snabbt förstöras när maktpolitiska överväganden tar överhanden. Åtskilliga potentiella konflikthärdar finns mellan länderna, t ex i Baltikum, Asien och Mellanöstern samt vad gäller handelspolitiken och NATO:s framtida utveckling.

Själv tror jag mera på konflikt- än på samförståndsalternativet. Såväl George W. Bush som Barack Obama fick uppleva hur svårt det är att komma på talefot med en oberäknelig maktspelare som Vladimir Putin. Bush trodde sig ha funnit en vän och partner efter att ha träffat Putin första gången sommaren 2001. Men de båda kom på kollisionskurs redan under Irakkriget 2003, och än mer efter den ryska invasionen av Georgien 2008. Obama lanserade den s k ”reset”-politiken efter sitt tillträde 2009, men även han fick erfara en gradvis försämring av de bilaterala relationerna. Det skulle inte förvåna om Trump får vara med om en liknande resa.

Fast vem vet – Trump är om möjligt än mer oberäknelig än Putin, och förutsägelser om honom har som bekant ofta kommit på skam…

Erik Åsard

PS. Efter att detta inlägg publicerades läste jag följande rader i en krönika av David Brooks: ”I’ll be curious to see if Trump’s public rhetoric becomes operationalized in any way. For example, I bet his bromance with Putin will end badly. The two men are both such blustery, insecure, aggressive public posturers, sooner or later they will get in a schoolyard fight. It will be interesting to see if that brawl is just an escalating but ultimately harmless volley of verbiage, or whether it effects the substance of government policy and leads to nuclear war.”

Dela denna bloggpost