Rex Tillerson på besök hos en god vän i Moskva.

Rex Tillerson på besök hos en god vän i Moskva.

Nomineringen av Exxon Mobil-chefen Rex Tillerson till ny utrikesminister, ett förslag som måste godkännas av senaten, bekräftar Donald Trumps förkärlek för att utse äldre vita män med bakgrund i affärslivet och militären till ledande poster. Den sätter också fokus som aldrig förr på den kommande administrationens relationer till och politik visavi Ryssland.

Rex Tillerson är en av flera nyckelpersoner i den kommande administrationen som har en direkt personlig relation till Vladimir Putin. De båda har träffats vid flera tillfällen i samband med Exxons omfattande oljeaffärer i Ryssland. 2011 ingick Tillerson för Exxons räkning en affärsuppgörelse värd flera miljarder dollar med Rosneft, den statliga ryska oljegiganten som leds av Igor Sechin, en av Rysslands mäktigaste män och f d KGB-kollega med Putin. Året efter förärades Tillerson the Order of Friendship, en prestigefylld utmärkelse som tidigare getts till storheter som Achmat Kadyrov, Tjetjeniens förre president, tidigare IOC-ordföranden Jacques Rogge och George Blake, den brittiske dubbelagenten. Prisutdelare: Vladimir Putin.

Enligt en bedömare har Tillerson haft ”more interactive time with Vladimir Putin than probably any other American with the exception of Henry Kissinger”. Inte mycket är känt om Tillersons utrikespolitiska syn eller hur han ser på världspolitikens utmaningar och konflikter. Liksom flera av Trumps ministerkandidater har han liten eller ingen erfarenhet av det område han snart ska bli chef över. Men det är bekant att han är allmänt skeptisk till ekonomiska sanktioner och att han 2014, efter Rysslands invasion av östra Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim, tillhörde de företagsledare som ivrigast bedrev lobbying för att inte USA skulle delta i de internationella sanktionerna mot Putinregimen. Det misslyckades – sanktionerna infördes och medförde att Exxon fick skrinlägga planerade satsningar till en kostnad av över en miljard dollar.

Tillerson får medalj av Putin.

Tillerson får medalj av Putin.

Nomineringen speglar Trumps syn på politiken

Liberala ledarskribenter på New York Times och Washington Post är inte oväntat kritiska mot utnämningen av Tillerson. Som frågan ställs i en Times-ledare (13/12): ”Why would Mr. Trump choose as his top diplomat a man whose every decision or action would be tainted by suspicion that he’s capitulating to Russian interests or those of the oil industry, having spent his entire career at Exxon Mobil?” Svar: för att han gillar starka företagsledare, beundrar Putin (mer om det nedan) och njuter av att peka finger åt det medieetablissemang vars ledande företrädare närmast samfällt varnat för det problematiska med utnämningen. Senatsförhören med Tillerson lär hur som helst bli livliga, särskilt som några inflytelserika republikaner (John McCain, Lindsey Graham och Marco Rubio) uttalat viss skepsis. Inte minst kan man räkna med att frågan om potentiella intressekonflikter kommer att resas i förhören med Tillerson.

Utnämningen säger åtskilligt om Trumps syn på politiken. Han tycks se utrikespolitiken enbart som ett krasst förhandlingsspel, där den starkare parten vinner och den svagare förlorar. Men utrikesfrågorna handlar om så mycket mer som att känna till och beakta olika länders historia, kulturer och traditioner, att värna om internationella avtal och mänskliga fri- och rättigheter och inte minst att försöka foga samman diplomati, militär beredskap och utvecklingsarbete till en genomtänkt utrikesdoktrin. Inget tyder på att de senare aspekterna spelade någon roll vid Trumps val av utrikesminister.

Republikanernas U-sväng om Ryssland

Nomineringen av Tillerson gjordes bara dagar efter att president Obama beordrat säkerhetsorganen att göra en fullständig utredning av Rysslands inblandning i det amerikanska valet. Bakgrunden är nyligen offentliggjorda rapporter om att CIA kommit till slutsatsen att ryska hackare inte bara försökte påverka valet genom att underminera förtroendet för det och därmed för den demokratiska processen. Enligt en initierad källa var syftet med aktionerna ”to favor one candidate over the other, to help Donald Trump get elected”. Något som, kanske mot all förmodan, lyckades.

Trump själv har kraftigt kritiserat Obamas initiativ och viftat bort anklagelserna om rysk inblandning som ”löjliga” (ridiculous). Det har redan före tillträdet skapat en spricka mellan Trump och de olika säkerhetsorganen, som inte bådar gott för deras framtida samarbete. Tvisten beror dels på att Trump och hans anhängare ser allt tal om Ryssland som ett sätt att ifrågasätta valutslaget, dels på skilda uppfattningar om Kremls och Putins ambitioner. Alla som följde valrörelsen minns att Trump vid flera tillfällen uttalade sig positivt för att inte säga beundrande om Putin och hans styre. ”He’s been a leader far more than our president has been a leader”, hette det vid ett tillfälle. Vid ett annat uppmanade han direkt ryssarna att hacka Hillary Clintons dator: ”Russia, if you’re listening, I hope you’re able to find the 30,000 e-mails that are missing.”

Det mest anmärkningsvärda är att Trump har fått hela det republikanska partiet att svänga 180 grader i Rysslandspolitiken. Så sent som i valkampanjen 2012 utpekade Mitt Romney Ryssland till USA:s främsta ”geopolitiska fiende”. Nu instämmer merparten av partiets ledargarnityr i den nya linjen, eller mumlar förläget när medierna ställer frågor om saken.

Trump och hans Putinvänner

Rex Tillerson verkar dela sin chefs Rysslandssyn. Men han är alltså långt ifrån den ende av nyckelpersonerna i Trumps omgivning som har en nära relation till Ryssland och/eller Putin. Hit hör också Paul Manafort, Trumps tidigare kampanjchef som länge bedrev lobbying för Ukrainas proryske president Viktor Janukovytj; Carter Page, utrikespolitisk rådgivare som varit verksam som lobbyist i gas- och oljeindustrin i Ryssland och uttalat sig i positiva ordalag om Putin; Michael Flynn, den tillträdande nationelle säkerhetsrådgivaren som har flera ryska kontakter (och som jag skrev utförligare om här) samt K.T. McFarland, känd som kommentator på Fox News men också som förespråkare för ett närmare samarbete med Putin. McFarland har utsetts till den viktiga posten som biträdande nationell säkerhetsrådgivare, en position som liksom Flynns inte kräver senatens godkännande. Det vore märkligt om inte denna uppsättning rådgivare skulle få återverkningar på USA:s politik gentemot Ryssland, EU och övriga världen.

Michael Flynn (t v) på en middag med Putin i Moskva. I förgrunden t h Jill Stein, de grönas partiledare, flitig medverkande i ryska propagandakanalen RT.

Michael Flynn (t v) på middag med Putin i Moskva. I förgrunden t h Jill Stein, de grönas partiledare, även hon flitig medverkande i ryska propagandakanalen RT.

Putins triumf

Vladimir Putin kunde inte ha önskat sig ett bättre utfall av USA-valet om han så hade fått välja president, ministrar och rådgivare helt på egen hand. Säkert räknar han nu med att den tillträdande administrationen ska vara mer försonligt inställd till Kreml, låta Ryssland operera fritt i Ukraina och Syrien och varför inte erkänna annekteringen av Krim. Kanske hoppas han också att Trump ska vidhålla sin svala inställning till Nato och arbeta för att sanktionerna mot Ryssland upphävs. Hur det blir med den saken vet vi inte i dag. Det mesta tyder på att Trump med Tillerson som frontperson vill ha en ”realistisk” och affärsliknande relation med Kreml, men utnämningen av James Mattis som försvarsminister – och den förväntade av John Bolton som UD:s nummer två – borgar för att det kan bli vissa dissonanser i Rysslandspolitiken.

Detta oaktat framstår Vladimir Putin i dag som USA-valets store triumfator.

Erik Åsard