Donald Trump och Mitt Romney dinerar i New York.

Donald Trump och Mitt Romney dinerar i New York.

Kommer ni ihåg hur det gick till när Barack Obama offentliggjorde sina förslag på ministrar efter valsegern 2008? Obama kallade då till regelbundna pressträffar där han metodiskt presenterade sina kommande medarbetare inom Vita huset-staben, inrikespolitiken, utrikes- och säkerhetspolitiken osv. De aktuella kandidaterna stod uppradade bakom honom på podiet och gavs en fullödig presentation med motiveringar till varför de hade utvalts. Summeringarna var ofta smärre retoriska mästerstycken som gav de utvalda en stund i rampljuset innan de sedvanliga mediegranskningarna och senatsförhören började.

Donald Trump har valt en helt annan metod för att bekantgöra sina medarbetare. I jämn ström har kandidaterna kallats till Trump Tower eller någon annan av Trumps boplatser för en privat session med bossen. Därefter har följt en tweet med några intetsägande ord, eller ibland ett lite längre skriftligt uttalande om hur överläggningarna fortskridit. Vissa av kandidaterna har fått skaka hand med chefen inför fotograferna eller, som i fallet Mitt Romney, bjudits på middag, men ingen har kunnat veta om uppvaktningen varit seriöst menad eller ett spel för gallerierna, en välsignelse eller en dödskyss. Allt i enlighet med Trumps favoritmaxim att det gäller att vara ”oförutsägbar” (unpredictable).

En person som fixar allt

Agerandet säger det mesta om Trumps personlighet. Han avskyr journalister och medier till den grad att han tar varje chans att förödmjuka och förbigå dem. Han gillar inte heller att dela scenen med andra utan framträder helst på egen hand. Att ställa sig framför en mikrofon och berätta om hur duktiga andra är är inte riktigt Trumps grej. Tydligast illustrerades det när han i somras skulle introducera sin VP-kandidat Mike Pence. I närmare en havtimme orerade Trump om sina egna företräden innan han på slutet kallade in birollsinnehavaren. När Pence sedan började tala försvann Trump snabbt från scenen.

I Trumps blivande ”bara jag kan fixa det”-administration kommer en person att stå i centrum, nämligen han som häromdagen fixade så att ett tusental jobb räddades kvar i Indiana och inte försvann till Mexiko. Än är det för tidigt att avgöra vilket av allt detta som är mest oroväckande – den nedlåtande attityden gentemot underlydande, den våldsamma självupptagenheten och självöverskattningen, den bristande insikten om de egna kunskapsluckorna eller tron på att ett stort land i en komplex tid och omvärld kan styras lika enkelt och enväldigt som ett fastighetsbolag.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost