98f3831c586200fd34f147ff6f6f615a1_314151318

Presidentvalet 2000 var det första i vår livstid då den ene kandidaten vann (George W. Bush) trots att den andre fick fler röster (Al Gore). Men det var inte första gången i historien som det hände – även valen 1824, 1876 och 1888 slutade med att den som erhöll flest avgivna röster förlorade. Mest dramatiskt var det 1824, då John Quincy Adams vann efter omröstning i representanthuset trots att han hade fått färre röster än Andrew Jackson.

2016 sker det igen – enligt de senaste siffrorna (rösträkningen pågår ännu i Michigan) leder Hillary Clinton nu med över två miljoner röster över Donald Trump, eller i procent med 48,2-46,5 (Al Gore fick som jämförelse drygt 540 000 fler röster än Bush). Enligt en bedömare kommer skillnaden till slut att uppgå till ca 2,5 miljoner röster till Clintons förmån, i så fall nära den segermaginal som Bush hade 2004 och därmed det största övertag i antalet avgivna röster som en förlorande presidentkandidat någonsin haft.

Ändå är det Trump som kommer att sväras in som USA:s 45:e president den 20 januari 2017. Skälet stavas Elektorskollegiet, det kanske mest anakronistiska inslaget i den berömda författning som numera är 227 år gammal (beskrivs här). Författningen har ändrats en del genom de 27 tilläggen, men huvuddragen är desamma än i dag. Grundlagsfäderna var mer angelägna om att begränsa den representativa demokratin än av att utvidga den. De fruktade folkmajoritetens direkta makt och såg den som ett hot mot minoriteten och ytterst mot deras egna egendomar och positioner. Ett av de hinder som infördes mot ett otyglat folkstyre var Elektorskollegiet, vars ursprungliga syfte var att ge en grupp av äldre visa män det avgörande inflytandet vid valet av president. Konstruktionen har diskuterats så länge den har funnits, och genom åren lär över 700 förslag ha framlagts för att ändra eller avskaffa den, hittills förgäves.

Trump svänger om Elektorskollegiet

Efter presidentvalet 2000 protesterade en nyvald senator från New York mot utgången och förklarade att kollegiet var föråldrat och borde reformeras. Hillary Clinton lovade att som ett av sina första initiativ lägga fram ett ändringsförslag i senaten, men det led som så många andra sotdöden. En annan skeptisk New York-bo twittrade på valnatten 2012, då det såg ut som om Obama skulle få färre röster än Romney men bli omvald med hjälp av Elektorskollegiet (han vann till slut båda): ”The phoney [sic] electoral college made a laughing stock of our nation. The loser one!” Twittraren var Donald Trump, som tillade att kollegiet var ”a disaster for democracy”.

Efter årets val har Trump helt ändrat åsikt om kollegiet, som om så mycket annat. En vecka efter valdagen twittrade han på sitt karaktäristiska vis: ”The EC is actually genius in that it brings all states, including the small ones, into play. Campaigning is much different!” Det som för fyra år sedan var en katastrof har nu plötsligt blivit något genialt. I dag, när han själv drar fördel av ett urmodigt system, gäller det i stället att rättfärdiga det. En petition cirkulerar nu på nätet som uppmanar elektorerna att rösta på Clinton. Det lär inte lyckas, trots att mer än 4,6 miljoner människor hittills har undertecknat den.

Nätpetition som syftar till att elektorerna ska välja Hillary Clinton.

Nätpetition som syftar till att elektorerna ska välja Hillary Clinton.

Gerrymandering och voter suppression

Elektorskollegiet är en anledning till varför den amerikanska demokratin måste betecknas som ofärdig, otidsenlig eller ofullkomlig, vilket ord man nu föredrar. En annan är bruket av gerrymandering, den manipulation av valdistrikten som främst republikanerna har ägnat sig åt under senare år och som vi skrivit tidigare om på bloggen (jag här, Jonas Björk här). Metoden har väsentligt bidragit till den ökade polariseringen och gjort att kongressen i många frågor inte är representativ för folkviljan. En tredje anledning är en utbredd voter suppression, alltså medvetna försök att med olika medel begränsa och förhindra minoriteternas, och särskilt afroamerikanernas, möjligheter att rösta.

North Carolina är en av de delstater där dessa försök varit mest förekommande. 2012 fick republikanerna i North Carolina för första gången på ett sekel total kontroll efter valet av en republikansk guvernör och en republikansk majoritet i delstatsförsamlingen. Året därefter röstade de folkvalda igenom en lag som innehöll en mängd nya restriktioner. Bland annat kortades perioden för förtidsröstning och möjligheten att registrera sig på valdagen togs bort. Chansen att avge en provisorisk röst för dem som av misstag röstat i fel valdistrikt avskaffades också liksom möjligheten för 16- och 17-åringar att förregistrera sig i samband med att de fick sina körkort. Slutligen infördes betydligt striktare ID-krav där endast sådana ID-handlingar godtogs som vita personer brukar ha i större omfattning som pass, körkort och tillstånd att bära vapen.

Förändringarna sades vara nödvändiga för att bekämpa valfusk, men det visade sig vara ett falskt argument eftersom förespråkarna inte kunde visa att något sådant förekommit. Justitiedepartementet och flera civil rights-organisationer vände sig till domstolarna för att få prövat om lagen var diskriminerande. En federal domstol fann att så var fallet och att det handlade om en partipolitisk åtgärd som innebar ”race-based discrimination”. Delstaten överklagade till Högsta domstolen, men fick inte gehör där. Det hela medförde att besluten om vilka bestämmelser som skulle gälla inför valet 2016 fattades av lokala makthavare i North Carolina. I ett drygt tjogtal valdistrikt beslöt valnämnderna att förkorta förtidsröstningen, och i nio begränsades möjligheten att rösta på söndagar, tjänster som särskilt brukar utnyttjas av svarta.

Högsta domstolen griper in

Den federala Voting Rights Act antogs 1965, och är en av de viktigaste lagar som stiftats av kongressen under de senaste femtio åren. I sektion 5 av lagen fastslogs att alla förändringar i de delstatliga röstningsreglerna måste godkännas av Justitiedepartementet. Proceduren kallas för preclearance review och gällde framför allt de delstater i södern som hade en lång historia av rasdiskriminering. Sedan 1965 har departementet blockerat över tre tusen regeländringar på nationell nivå, och i North Carolina över 100 mellan 1980 och 2013 med hänvisning till att de diskriminerade en medborgargrupp (läs: de svarta).

2013 beslöt Högsta domstolens konservativa majoritet med siffrorna 5-4 att avskaffa preclearance-processen med argumentet att situationen i södern nu var förbättrad och att bestämmelsen därför inte längre behövdes. ”Things have changed in the South”, skrev HD:s chefsdomare John Roberts i domslutet, vilket skulle visa sig vara en förhastad slutsats. Beslutet fick omedelbara effekter – från 2013 till 2015 lade republikanska lagstiftare fram 395 förslag i 49 delstater ämnade att göra det svårare att rösta. I hälften av delstaterna, nästan alla styrda av republikaner, antogs sådana förslag.

Journalisten David Cole summerar utvecklingen så här i New York Review of Books:

”The United States has long been a democracy divided by race. We are committed in theory to the principle of ‘one person, one vote,’ but in practice our nation has exploited and tolerated deep, structural racial oppression, from slavery to Jim Crow to today’s racial profiling, residential and educational segregation, and red-lining. Our history has been marked both by an expanding franchise – including constitutional amendments that extended the vote to racial minorities, women, and young people – and by persistent efforts by government officials to abuse their temporary predominance to keep themselves in power. African-Americans and other minorities have borne the brunt of such vote restriction measures.”

”A more perfect union”

Barack Obama och andra ledande demokrater citerar gärna konstitutionens preambel i högtidstalen: ”We the People of the United States, in Order to form a more perfect union…” Republikanerna brukar vara mindre benägna att citera just denna passus, kanske för att den antyder en reformsträvan som de är skeptiska mot, kanske för att de trots allt negativt som sades om landet under valrörelsen är ganska nöjda med sakernas tillstånd och anser att om bara Obamacare och en del annat avskaffas kommer allt att bli som förr. Mer behövs inte för att uppnå MAGA (”Make America Great Again”).

Det är detta parti som några år framåt kommer att kontrollera Vita huset, ha majoritet i kongressens båda kamrar och i 68 av 99 delstatslegislaturer samt inneha 33 av 50 guvernörsposter. Och då återstår ännu striden om framtida utnämningar till Högsta domstolen.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost