Donald Trump möter Barack Obama i Vita huset efter valet.

Ett ansträngt möte i Vita huset efter valet.

Statsvetaren Larry Bartels vid Vanderbilt University har presenterat den hittills mest koncisa analysen av 2016 års presidentval. En extraordinär valkampanj resulterade i ett ordinärt valresultat som nära överensstämmer med de partipolitiska preferenser vi iakttagit i åtskilliga tidigare kampanjer, summerar han. Bartels sätter in valet i ett historiskt perspektiv och noterar att Clinton vann 89 procent av de demokratiska väljarna medan Trump tog hem 90 procent av de republikanska.

Partiidentifikationen spelade en större roll för väljarnas röstning än de omskrivna köns- och etnicitetsfaktorerna. Det många såg som Trumps akilleshäl – att en oväntat stor del av republikanernas politiska och intellektuella elit tog avstånd från honom – verkar tvärtom ha stärkt hans profil bland fotfolket som obekväm sanningssägare och antietablissemangskandidat.

Bartels har tidigare studerat förändringar i amerikanska presidentval under en dryg hundraårsperiod. Ett av resultaten är att valen under 2000-talet har präglats av ”a period of partisan stability and predictability unmatched since the end of the 19th century”. Han fortsätter: ”The extent of partisan continuity evident in 2016… is slightly lower than in 2012, but well above the average value for the past century, and very much in line with typical values in the past several elections.”

Vita väljare i rostbältet avgjorde

Till sist var det ett litet antal vita väljare i några valdistrikt i ett fåtal av Mellanvästerns industristater som fällde avgörandet. Oväntat, men ingen stor förändring av väljarbeteendet (det som statsvetarna brukar kalla för realignment). Av det skälet ska man vara försiktig med alltför vidlyftiga förklaringar. Bartels pekar på en mix av faktorer som handlar om väljarnas ekonomiska och kulturella oro, missnöjet med eliterna, en längtan efter en stark ledare samt en utbredd sexism och rasism. Än i dag tvivlar hela 72 procent av de republikanska väljarna på att Barack Obama föddes i USA.

Beakta utgången i Wisconsin, en av de jämna delstaterna i Mellanvästern. Där fick Trump ungefär lika många röster som Mitt Romney 2012. Men Clinton fick nära 240 000 färre röster än Obama för fyra år sedan och cirka 43 000 färre i Milwaukee, en stad som hon och staben hade räknat med att vinna stort. Totalt förlorade hon delstaten med endast lite drygt 27 000 röster. Enligt NBC:s Chuck Todd hade Clinton behövt behålla Obamakoalitionens väljare för att kunna vinna, men det misslyckades hon med även i delstater som Michigan, Ohio och Pennsylvania. Mer noggranna väljarstudier lär visa i vilken utsträckning som dessa väljare röstade på Trump eller valde att stanna hemma.

Trump och medierna

De etablerade medierna kom aldrig på något bra sätt att bevaka Donald Trump. Mediehanteringen var fastighetsmagnatens bästa gren, och under en stor del av valrörelsen fick han unikt stor tillgång till medierna genom att dels göra dagliga utspel som krävde rubriker och kommentarer, dels genom att flitigt ringa in till olika tv-bolag och i direktsändning breda ut sig om dagens heta ämne. Därmed åtnjöt han gratis tv-tid i en utsträckning som ingen av konkurrenterna kom i närheten av. Först under senare delen av valkampanjen lyckades medierna kombinera den vanliga nyhetsrapporteringen med mer kritiska analyser och avslöjanden.

Trump talar via telefon på CNN.

Trump i ett av många framträdanden på CNN.

Märkligast av allt var att Trump gjorde en stor mängd bevisligen falska påståenden utan att det nämnvärt påverkade stödet för honom. Inte ens den famösa Access Hollywood-videon, där hans råa sexism exponerades för en mångmiljonpublik, fick mer än en temporär inverkan på hans opinionssiffror. Medieforskaren Michael X. Delli Carpini skriver så här om Trumpkampanjen i en pågående email-diskussion:

”His campaign shattered the already dissolving distinction between news and entertainment, with primaries resembling nothing so much as a reality television show, debates that drew huge audiences in large part for the spectacle, and a traditional news media that provided Trump with unprecedented coverage because of his celebrity status. The presumed importance of both ”free” (i.e., positive news coverage) and ”paid” (i.e., televised campaign ads) mass media was upended by his use of Twitter to speak directly to, motivate, and mobilize his followers. And his message was amplified through online social networks, making his followers both consumers and producers of campaign discourse.”

Man kan undra hur förhållandet mellan medierna, kandidaterna och väjarna kommer att påverkas av Trumps framfart. Klart står att framtida kandidater har att verka inom en radikalt förändrad informationsmiljö. Den tid då kampanjerna kontrollerades av vad Carpini kallar för ”a stable set of political and media elites” är för alltid förbi.

Salena Zito, reporter på The Atlantic, har bäst formulerat klyftan mellan mediernas inställning och Trumpväljarnas syn: ”The press takes him literally, but not seriously; his supporters take him seriously, but not literally.” Så kan det bli när känsla och instinkt tränger ut empati och rationellt tänkande.

Alla (nästan) spådde fel vinnare

Sällan har så många professionella bedömare av USA-politiken haft så fel som om detta val. Veckan före valet medverkade två av de mest betrodda sifferbitarna, Nate Cohn på New York Times och Harry Enten på bloggen FiveThirtyEight, i Fareed Zakarias CNN-program GPS (The Global Public Square). Efter en diskussion om de senaste opinionssiffrorna enades de om att Hillary Clinton skulle vinna, med varierande men komfortabla marginaler i elektorskollegiet. Detsamma trodde nästan alla som tippade valet här på bloggen (endast Axel Hadenius prickade rätt).

Själv har jag länge roat mig med att tippa USA-val och prickat in rätt vinnare i varje presidentval sedan 1970-talet. Men inte denna gång. Jag trodde på de ledande opinionsinstituten och de främsta analytikerna och trodde dessutom att Clintons överlägsna organisation och övertag i rostbältet (the ”Blue Wall”, som inte visade sig vara någon skyddsvall) skulle räcka till seger. Säkert spelade det också in att jag hade förtvivlat svårt att föreställa mig Trump som president och därmed som världens mäktigaste person, något jag inte precis var ensam om. Den berömde författaren Richard Ford, bördig från Mississippi, dömde redan i vintras ut honom som en blandning av Joseph McCarthy och Benito Mussolini, och förklarade att han omöjligt kunde segra. Bara för att dagarna efter valet få medge att han tagit grovt miste.

Ett cykliskt mönster i USA-politiken

Valet är ännu inte sluträknat, men i nuläget har Clinton en övervikt på drygt 1,4 miljoner avgivna röster. I procent leder hon just nu med 47,9-46,8, en differens som inte alltför mycket avviker från vad flera opinionsundersökningar visade. Men Trump leder i elektorsrösterna med 290-232, och kommer att sväras in som USA:s 45:e president den 20 januari.

David Axelrod, en av Obamas rådgivare och numera flitig mediekommentator, brukar framhäva en gammal sanning om amerikanska val som stämde denna gång: den huvudkandidat vinner som är mest olik den sittande presidenten. Det är svårt att föreställa sig två amerikaner som är så olika, personligt och politiskt, som Barack Obama och Donald Trump.

En annan sanning är att amerikansk politik sedan länge präglas av ett cykliskt mönster, där liberala perioder regelbundet brukar efterträdas av mer konservativa. Den progressiva eran i 1900-talets början följdes av en konservativ republikansk dominans som i sin tur fick ge vika för den liberala New Deal-epoken, som följdes av en högervåg under 50-talet och en utpräglad reformperiod därefter och så vidare.

Historiens tunga pendel tenderar efter ett tag, som ville den upprätthålla balansen, att förskjutas från den ena sidan till den andra.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost