WASHINGTON En vecka senare… Mea culpa-ursäkterna har avtagit en smula när valresultatet analyserats närmare. Det var ingen jätteseger för Donald Trump i de avgörande swingstaterna och en majoritet vita kvinnor röstade även på Mitt Romney 2012.

I ett inlägg här på bloggen i slutet av sommaren tog jag upp fenomenet Trump-tillvänjningen. Nu sker det på högsta tänkbara nivå – den hyllade traditionen med ”peaceful transfer of power” pågår, utan erkännande från näste president i ett alltmer multietniskt samhälle att hans stöd är litet bland minoritetsgrupperna.

Och, visserligen var Trumps seger i elektorskollegiet betydligt större än George W. Bushs, men det kan rimligtvis inte vara sunt i en demokrati att presidenter väljs av elektorerna och inte av folkmajoriteten. Två gånger och två republikaner på 16 år. Namnunderskrifter samlas in just nu för att frigöra elektorerna (lär inte lyckas).

Sedan finns det skäl att påminna om att så gott som alla tidningar, konservativa krönikörer, toppar i näringslivet och åtskilliga högt uppsatta republikaner varnade för Trump i hårdast tänkbara ordalag. Den massiva bevakningen av Trump berodde på att han betedde sig som han gjorde. Klick, klick, visst, men efter det att han säkrat nomineringen fick i alla fall en nyhetskonsument som jag uppfattningen att redaktörerna strävade efter balans i täckningen av bägge kandidaterna.

Under valåret drogs slutsatsen att GOP med Trump skulle locka till sig arbetarklassväljare igen och att den förhärskande Reagan-ideologin med budgetdisciplin och en svagare statsmakt var dömd att försvinna. Idag hörs istället spekulationer om att kongressduon Mitch McConnell och Paul Ryan kommer att exploatera Trumps okunnighet för att driva sin vanliga linje.

Efter att ha uppfyllt sin våta dröm, förstås, om att riva upp Obamacare, trots att de på de sex, snart sju år som gått sedan klubbandet inte lagt fram något trovärdigt alternativ. Fast när Trump säger att ”preexisting conditions” inte ska utestänga någon i den kommande billiga och fantastiska Trumpcare tror man faktiskt att man blivit galen. Just detta var ett problem före Obamas reform och efter Obamas reform – när kostnaderna steg för att människor med svåra sjukdomar äntligen kunde söka vård.

Fotografen Alison Jackson lekte med diverse satiriska motiv tidigare i år.

Fotografen Alison Jackson lekte med diverse satiriska motiv tidigare i år i Vanity Fair.

Påståendena om att elitmedierna skulle ha föraktat eller sett ner på Trumpväljarna är inte riktigt rättvisa. Givetvis rapporterade journalisterna som följde Trump om hot mot sig själva och folk som vågade demonstrera, om blodtörstiga rop på att Hillary Clinton måste kastas i fängelse och om de orealistiska löftena.

Jag hörde exempelvis detta på ett möte i Pennsylvania en dryg vecka före valet:

– Era jobb kommer tillbaka under en Trumpadministration. Era löner ska upp. Era skatter ska ner.

Efter valet 2008 var det mycket sura kommentarer från konservativt håll om att demokraterna röstat fram en Messias som ska lösa allt. Nu har de en Messias i sitt parti.

Det verkar bäddat för svekdebatt. Förväntningarna på Trump är uppskruvade. Välbetalda jobb. Muren. Stopp för muslimer. Specialutredning av Clintons epost. Utrotande av IS. Hårdhandskar mot Kina. Etc. Men i den galna världen kan man höra förklaringar om att Trumpväljarna egentligen inte trodde på vad deras kandidat sa och att de hela tiden visste att alltsammans bara var ett spel, ”red meat”, för gallerierna.

Medierna som samtidigt befinner sig i ett allt svårare läge (både New York Times och Wall Street Journal skär ner) har bevakat avindustrialiseringen och dess offer i åratal. Till exempel bristen på sjukvård i Appalacherna, den fruktansvärda vågen av tablettmissbruk i ett brett – vitt – bälte och om självmorden bland soldater som kommit hem igen. Och jag själv har beskrivit stämningar i nedläggningsorter här på bloggen, i Utrikesmagasinet, här, samt i Arena Idé, här, inklusive diskussionen om globaliseringens effekter i stort.

Ryktet säger att Bill Clinton (som tog hem arbetarklassen 1992 och 1996) varnade hustruns kampanjledning för sviktande stöd i de berörda staterna, främst Michigan och Wisconsin. Men i Brooklyn trodde man mer på identitetspolitik som lockbete och på attacker mot Trump personligen.

Stephen Bannon tittar på när hans kandidat talar. Foto: Mandel Ngan, AFP/Getty Images

Stephen Bannon tittar på när hans kandidat talar. Foto: Mandel Ngan, AFP/Getty Images

Trumpväljarna kanske tycker att det är fräckt av medierna att lyfta fram den nye topprådgivaren Stephen Bannons förflutna. Läs Washington Posts klassiskt journalistiska granskning, här, om honom, Breitbart News, alt-right, paralleller till Europa, med bl.a. följande: …further on the political fringe, Bannon and Breitbart were credited with honing Trump’s message against globalism, and unleashing his say-anything approach to talking about terrorism and immigrant crime.

o

Alla valresultat har inte inrapporterats ännu. I nuläget leder Hillary Clinton med drygt 600000 röster (det kan bli fler). Besked kom just om att Clinton utropats till segrare i New Hampshire och då kvarstår endast Michigan där Trump leder med en snäv marginal.

o

Men, varför inte ett försvarstal för Trump till sist? Krönikören Roger L. Simon skriver att han kommer att bli en av de mest banbrytande presidenterna någonsin, länk här.

 

Dela denna bloggpost