Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

En personlig betraktelse

Time Square New York, valnatten 2016

Time Square New York, valnatten 2016

Bilden av den amerikanska drömmen

Jag har under hösten åkt runt på olika platser i Sverige och pratat om hur den amerikanska drömmen för många amerikaner uppfattats ha glidit dem ur händerna, om hur det som varit en nerv i amerikansk identitet – att alla har en chans att lyckas om de bara jobbar hårt nog – har vänt till en osäkerhet om vad USA har blivit och vart landet och deras möjligheter att påverka sin framtid är på väg. För första gången i amerikansk historia har människor ifrågasatt den idékärna som varit motorn i dess framgångssaga (och som har hållit liv i entreprenörsandan och fått människor att kämpa hårt) och känt att den inte längre är verklig ”för mig” utan bara för en del. Samtidigt har de som tidigare utgjort den starkaste gruppen här (vita) sett sin makt minska i relation till andra. Globaliseringen har också gjort det tydligt att USA konkurrerar på nya villkor med omvärlden och skapat känslan att man håller på att tappa initiativförmågan i världspolitiken till förmån för andra. Amerikansk exceptionalism och dominans har uppfattats vara på väg att bli ett minne blott. I en sådan kontext har en kandidat lovat att göra USA till vad det en gång varit, att göra det stort och mäktigt igen och se till ingen annan ska sätta villkoren för USA. Han har med ett mycket effektivt kampanjbudskap levererat en känslosam och romantiserad bild av svunna tider som han lovat återskapa. Vad som är rätt och fel (faktamässigt) är underordnat vad människor känt.

unadjustednonraw_thumb_295fRasismen som kom upp till ytan

Parallelt till detta (eller som en konsekvens av) har rasismen de senaste åren bubblat upp till ytan. Den som funnits där hela tiden men som man tidigare har lyckats hålla i schack – har under Obamas presidentskap fått fritt spelrum. I de ”extremkonservativa” medierna här har man dessutom underblåst en bild av att allt (pga Obama och demokraterna) är på väg att gå åt helvete och man har inte satt några gränser för vad man får säga eller hur. Det var inte Donald Trump som bröt några barriärer för det ‘politiskt korrekta’. Många debattörer och framträdande mediepersonligheter långt till höger har hela tiden höjt ribban för vad som är tillåtet att säga. I en miljö där människor dessutom ensidigt tar till sig utvalda informationsflöden och bara lyssnar och tittar på nyheter som passar den egna övertygelsen är det öppet för fritt fall.

En häpnadsväckande tondövhet i Washington (kongressen)

Och politikerna i Washington har på inga sätt gett amerikanerna någon anledning att känna tilltro till framtiden eller till att öppenhet, samarbete och sans och balans ska vägleda USA mot framtiden. Istället har det politiska käbblet tagits till nivåer långt utanför all anständghet. Konflikt och ilska har väglett de politiska samtalen och ”lärt” människor att inte lyssna på varandra eller respektera varandra. Att motarbeta dina meningsmotståndare har istället blivit ett signum och snarare än att kompromissa och samtala om de viktiga frågorna har man låst alla möjligheter att skapa långsiktigt hållbara lösningar tillsammans! Avståndet till och missnöjet med Washington har tillåtits växa till ödesdigra nivåer och idag anser bara 13 (!) procent att kongressen gör ett bra jobb.

För människor som inte varit i USA och rest runt måste resultatet i natt vara nästan omöjligt att förstå. Men vet man lite om USA utanför storstadsområdena så är det här ingen överraskning. Människor är så uppgivna, så arga och så oroliga för framtiden. Att Clinton dessutom är en politiker som få känner förtroende för och än mindre entusiasm inför gav Donald Trump, om inte öppet mål så väl ett gyllene tillfälle att göra anti-etablissemangsagendan till en mäktig kraft. Mediernas sätt att så entydigt omfamna Clinton och aktivt motarbeta Trump tror jag har varit en (bland flera) viktiga mobiliserande krafter för alla människor som känner sig förbannade på etablissemanget. Den allmänna känslan av att makteliten skiter i deras vardagsbekymmer och håller varandra om ryggen förstärks när alla vill avfärda deras känslor som nonsens. Det ÄR de facto också synd om väldigt många amerikaner som kämpar med att få sin vardag att gå ihop vilket inte får glömmas bort.

”Donald Trump is a mirror of who we are” sa en amerikansk ståuppare till mig häromkvällen här i New York. En sida av USA och den amerikanska mentaliteten som så många velat blunda för men som man nu måste titta i ögonen och förhålla sig till.

Frida Stranne, New York

Dela denna bloggpost

4 kommentarer

  1. • Många krigsveteraner har stött Donald Trump. De har sett att alla krigen i Afghanistan, Irak, Syrien, Jemen, Somalia eller Libyen inte lett till något positivt för USA eller för världen.

    • Frihandelsavtalen från NAFTA och framåt, har drabbat arbetarklassen hårt. Många har valt att tro på Trumps löften att han ska ändra på deras situation. Trump blev ett verktyg för mångas frustration.

    • Bill Clinton, George W. Bush och Barack Obama har alla under sina båda presidentperioder pratat om att de ska ena landet. Men klyftorna i USA har bara ökat och Trumps vinst är en slags bekräftelse på att tron på att etablissemanget ska kunna ändra på det har nått vägs ände.

    • Klass, arbete, inkomst och tron på vad kandidaterna kan göra för att ändra på väljarens personliga situation har spelat en större roll än bedömningen av Trumps och Clintons personligheter. Majoriteten av svenska tidningsartiklar eller inlägg på Facebook har inte förstått att majoriteten av de amerikanska väljarna inte tänker som den genomsnittlige läsaren av Expressen eller Dagens Nyheter.

    • Donald Trump kommer naturligtvis att göra många av väljarna besvikna. Men samtidigt kan man på samma sätt som med Brexit se det hela som en lektion i ansvarstagande. De som gett etablissemanget fingret och valt Trump får en chans att förstå att de är delansvariga för resultatet.

    • Svenskar måste sluta att betrakta USA som helt demokratiskt och det demokratiska partiet som nästan likadant som folkpartiet eller socialdemokraterna i Sverige. Demokratiska partiet i USA är toppstyrt och toppen är helt på Wall Streets och det militärindustriella komplexets sida.

    • Bernie Sanders hade gjort ett bättre val mot Donald Trump än Hillary Clinton lyckades göra med alla miljarder dollar i stöd. Och om det demokratiska partiets ledning inte hade motarbetat Bernie Sanders hade han förmodligen varit den nye presidenten. Med Trump som president öppnas möjligheten upp att bilda ett nytt parti tillsammans med gröna partiet.

    • Frida Stranne

      13 november 2016 at 16.21

      Jag håller med dig i det mesta du skriver. Jag tycker att vi här på bloggen har försökt att ge en bredare bild och förklaringar till det som sker. Nu är det viktigt att fortsätta vårt arbete med att bredda och fördjupa perspektiven över vad som händer och varför.

  2. Tragisk – men sann analys.
    Nu är det därför än viktigare att Amerikaanalys.se fortsätter sitt värv i/för framtiden.
    Med vänlig hälsning,
    AxL Sjöstedt

    • Frida Stranne

      13 november 2016 at 16.19

      Tack Axel. Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta och utveckla bloggen framåt. Känns viktigare än någonsin att det finns analyser som går på djupet i allt flöde. /Frida

Kommentarer inaktiverade.

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑