Donald Trump och Hillary Clinton skakar hand efter måndagens tv-debatt.

Donald Trump och Hillary Clinton skakar hand efter måndagens tv-debatt.

Måndagens tv-debatt bekräftade vad många redan visste, nämligen att Hillary Clinton är betydligt mer påläst och artikulerad vad gäller sakpolitiken än hennes motståndare. Donald Trumps sluggerstil kan vara effektiv i små doser (som i den inledande munhuggningen om handelspolitiken), men den håller inte i en debatt över 90 minuter då kandidaterna måste förklara och utveckla sina ståndpunkter. Det klarar inte Trump – han har för grunda kunskaper om sakfrågorna och saknar den politiska erfarenhet som krävs vid ett tungviktsmöte inför en rekordpublik (84 miljoner enligt en färsk rapport, vartill kommer miljoner nättittare).

Det bästa indikationen på hur debatten avlöpte gavs efteråt av kandidaternas anhängare. Clintons talespersoner var överlag mycket nöjda, medan Trumps hade svårt för att dölja sin besvikelse. Mest upprörd var som vanligt Rudy Giuliani, som skarpt kritiserade moderatorn och tillade att om han vore Donald Trump skulle han minsann inte ställa upp i några fler debatter.

Dock ska man inte dra alltför stora slutsatser av en enda debatt. Två stycken återstår (den 9/10 och 19/10), plus en vicepresidentdebatt (4/10). Min gissning är att Clintons opinionsstöd kommer att öka något under den närmaste tiden, en trend som kan hålla i sig om Trump inte skärper sig i de resterande debatterna. Men därefter talar mycket för att det kan bli jämnare igen, så brukar ske när valdagen närmar sig. Det är med andra ord för tidigt att räkna ut Trump, vilket är ett skäl till att ånyo syna hans bakgrund.

Washington Post ryter till

Den 22 juli, dagen efter att det republikanska partikonventet avslutades, publicerade Washington Post en ledarartikel om Donald Trump. Tidningen, som är mittenorienterad i inrikesfrågorna och konservativ i utrikes- och säkerhetspolitiken, tog till de stora orden och varnade för vad en president Trump skulle innebära. Trump är ”unikt okvalificerad” för att inneha presidentposten, hette det med tillägget att han varken har erfarenheten eller det rätta temperamentet för jobbet. Trumps kampanj bygger på ärekränkningar och på att splittra landet, inte att ena det. Hans åsikter utgår från en felaktig analys av USA:s problem, och de lösningar han föreslår är farliga. Hans förakt för konstitutionen kan avslöja att nationens drygt tvåhundraåriga maktdelningssystem är bräckligare än vad någon velat tro.

Var för sig skulle dessa karaktäristika enligt tidningen vara direkt diskvalificerande; sammantagna representerar de en akut fara. En Trump i Vita huset skulle kort sagt vara ”farlig för nationen och för världen”. Washington Post är inte ensamt om att ha kommit till denna slutsats. Men det skarpa ordvalet är anmärkningsvärt liksom tidpunkten för ledaren. Det normala ett valår är att dagstidningarna väntar med sina rekommendationer till senare under hösten. Men detta är inget normalt år. För att förstå det unika hot som Trump utgör måste man ha klart för sig vem han är och vad som format honom.

Tre auktoritära män

De flesta vet vid det här laget att Trump är vd för ett fastighetsbolag som bär hans namn och att han är välbärgad (om än inte så rik som han påstår). Mindre känt är vilka som varit hans förebilder och främsta inspiratörer. Tre personer sticker ut, alla auktoritära män. Mest betydelsefull är fadern Fred Trump, från vilken han inte bara ärvde en förmögenhet utan också en hel livsfilosofi präglad av materialism, manipulationer och fördomar gentemot minoriteter. För pappan var det allt överskuggande att nå framgång i arbetslivet, och för att maximera vinsten och vinna nya kontrakt tänjde han reglerna till det yttersta och agerade hänsynslöst mot konkurrenterna.

Donald Trump med fadern Fred i juli 1988.

Donald Trump med fadern Fred i juli 1988.

Faderns fejder med politiker och ständiga manövrer för att skaffa sig favörer på skattebetalarnas bekostnad för tankarna till Thomas Hobbes beskrivning av naturtillståndet som ett ”allas krig mot alla” – livet är en ständig strid där djungelns lag råder och där bara en sak räknas: att vinna. Det var en åskådning som övertogs av sonen och som förstärktes när denne som oregerlig 12-åring flyttades till en militärakademi i norra New York. Skolan var helmanlig, strikt hierarkisk och präglad av mobbning och fysiskt våld utövat av både studenter och lärare.

I denna aktoritära miljö fann unge Trump en ny mentor, en sergeant och krigsveteran vid namn Theodore Dobias som var än mer krävande än fadern. Dobias tränade skolans basebollag och hade inget förbarmande med dem som inte höll måttet eller gav intryck av att inte helt instämma i hans credo om att vinsten betydde allt. Trump var en av dem som periodvis utsattes för tränarens raseri. Pojkar som inte stod ut med behandlingen rymde, men Trump drog fördel av att vara duktig med basebollträet och kom att identifiera sig med den tuffe coachen.

Donald Trump och Roy Cohn

En minst lika viktig inspiratör för Trump är Roy Cohn, som föddes i New York och redan i 20-årsåldern tog en juristexamen vid Columbia. Cohn inledde sin karriär under kalla kriget och var som åklagare med om att väcka åtal mot misstänkta kommunister i den federala förvaltningen. Därefter spelade han en ledande roll i rättegången mot Julius och Ethel Rosenberg, vilka dömdes till döden för spioneri 1951. Cohn uppmärksammades av FBI-chefen J. Edgar Hoover som rekommendera honom till den tidens främste kommunistjägare, senator Joe McCarthy. Cohn anställdes som McCarthys chefsjurist och innehade posten ända fram till den bullrige senatorns fall i mitten av 50-talet.

Trump och Cohn träffades första gången 1973, då Cohn var en inflytelserik och fruktad New York-advokat med mängder av klienter bland stadens mäktiga politiker, affärsmän och maffiabossar. Trump berättade att justitiedepartementet hade stämt honom och fadern eftersom de vägrade hyra ut bostäder till svarta. Cohns råd var att ta målet till domstol och stämma departementet på den nätta summan av 100 miljoner dollar. Så skedde, och under processen visade Cohn prov på sin hänsynslöshet och totala likgiltighet för hyfs och konventioner. Målet gjordes efter flera års förhandlingar upp i godo, men utan att far och son Trump erkände att de hade agerat felaktigt.

Det är svårt att finna en mer osympatisk person i amerikansk efterkrigshistoria än Roy Cohn. Från 1973 fram till sin död 1986 var han Donald Trumps advokat, mentor och rådgivare i såväl personliga som affärsmässiga frågor. Cohns kontakter, brutala stil och oförsonlighet mot rivaler passade Trump som hand i handske. Cohn var både jude och homosexuell, men det hindrade honom inte från att när det passade göra grova antisemitiska och homofoba uttalanden. Trump uppskattade särskilt Cohns lojalitet och har tagit efter dennes motto, som på engelska lyder: ”Always attack, never apologize”. Den maximen har Trump praktiserat åtskilliga gånger under årets valrörelse, och inte minst under den första tv-debatten mot Hillary Clinton. Att erkänna fel eller brister vore att visa svaghet och ge motståndarna rätt, vilket är otänkbart för Trump.

Två såta vänner - Donald Trump och Roy Cohn.

Två såta vänner – Donald Trump och Roy Cohn.

Det säger åtskilligt om Trump att han under så lång tid, och särskilt under perioden då han etablerade sig som fastighetsmagnat, hade Cohn som sin närmaste vän och förtrogne. När de inte träffades talade de med varandra flera gånger på telefon varje dag. Sommaren 1986, då det blev känt att Cohn var döende i aids, bröt Trump förbindelsen med honom och bytte juridiskt biträde. Kort innan Cohn avled kom beskedet att han hade avstängts som advokat på grund av ett oetiskt, oprofessionellt och ”särskilt klandervärt” beteende.

Trumpanhängarna argumenterar

Trumps försvarare i offentligheten tillhör inte eliten. Många av dem var tidigare helt okända men får genom denna valkampanj sina femton minuter av berömmelse. De brukar anföra tre försvarsargument närhelst de känner sig manade att rycka ut för att mildra eller bortförklara kandidatens senaste lögn eller förolämpning. Det första är att Trump i själva verket inte menar vad han säger – han tycker egentligen mycket bra om kvinnor, heter det med en blinkning, och han har nog inget emot mexikaner eller muslimer. Problemet är att Tump har gjort mängder av utfall i precis motsatt riktning, och om historien lärt oss något är det att vi ska ta ledande politikers ord på allvar och tro på att de tror på vad de säger, allt annat vore galenskap.

Ett andra försvarsargument är att en president Trump kommer att ha en rad kloka rådgivare omkring sig som vid behov kan rycka in och avstyra tokiga beslut. Men det argumentet baseras på önsketänkande och förbiser att i det amerikanska presidentsystemet utser innehavaren själv sina närmaste medarbetare (utom de som måste godkännas av senaten), och att statschefen starkt påverkar det interna debattklimatet och fattar de avgörande besluten. Det är oklart vilka utnämningar en president Trump skulle göra, men en god gissning är att obrottslig lojalitet med chefen skulle vara ett avgörande kriterium.

Med kännedom om vilka personer Trump utsett att leda sin valkampanj finns det all anledning tro att rådgivarna kommer att vara devota jasägare som skulle ha svårt för (och inget intresse av) att argumentera emot den självsäkre presidenten. Argumentets förespråkare tycks inte heller inse det egendomliga i att de stödjer en kandidat som efter en valvinst skulle behöva en armé av medarbetare för att skydda omgivningen från potentiellt katastrofala beslut.

Ett tredje försvarsargument handlar om det amerikanska maktdelningssystemet, som visat sig förvånansvärt robust och klarat sig i stort sett intakt genom flera förödande krig och kriser. Det är en garanti, menar somliga, för att statsorganen skulle fungera modererande och vara motståndskraftiga även under en president Trump. Men en president som verkligen vill begränsa friheterna eller snöpa yttrandefriheten kan piska upp en stämning som gör sådana inskränkningar möjliga, det visar flera historiska exempel. Fast det är svårare att åstadkomma skador i inrikes- än i utrikespolitiken. Inrikespolitiskt är presidentens makt kringskuren av kongressen och domstolarna. I utrikes- och försvarspolitiken däremot har exekutiven avsevärt större maktbefogenheter, och det är presidenten som i sista hand ensam avgör om man ska sätta in kärnvapen. Det finns ingen maktdelning i USA vad gäller bruket av det ultimata vapnet.

Trumps uppfattning om kärnvapnen, liksom den han lagt i dagen om Nato, Baltikum och Vladimir Putin, röjer en okunskap och naivitet som borde få omvärlden att bäva. I en aktuell artikel i The Daily Beast avslöjar Gordon Goldstein och Fredrik Logevall att Trump i en briefing tre gånger frågade en utrikespolitisk rådgivare varför inte USA kan sätta in kärnvapen vid militära konflikter. Han har vidare lovat att som president överväga att erkänna Rysslands annektering av Krim, och att avsluta de ekonomiska sanktionerna mot landet. Allt följdriktigt av en kandidat som funnit en själsfrände i Moskva.

Mot den bakgrunden finns det all anledning att instämma i Washington Posts omdömen och låta varningen genljuda över världen: Donald Trump är ett akut hot mot USA:s demokratiska institutioner och mot den globala freden och säkerheten.

Erik Åsard

Texten har tidigare publicerats i förkortad form i Dagens Nyheter (25/9).

Dela denna bloggpost