Hillary Clinton och vicepresidentkandidat Tim Kaine

Hillary Clinton och vicepresidentkandidat Tim Kaine

Om Tim Kaine kan locka de väljare Hillary Clinton behöver mest för att säkra vinsten i november återstår att se. Hennes uppenbara flört med Sandersanhängarna skapar säkerligen viss misstänksamhet inom den moderata mitten och bland de republikaner som överväger Clinton till följd av att alternativen heter Donald Trump, men Kaine borde kännas som ett tryggt val (kompensation) bland vita män som har svårt för Clinton (läs Erik Åsards inlägg om könsfaktorn och valet). Men vem vet egentligen något om det pågående valet – vattnet ska rinna under många broar än och i år tenderar det att ta sig helt nya uttryck inom alla områden.  Om duon Clinton-Kaine vinner i höst kan Kaine däremot visa sig bli en mycket viktig person i den nya administrationen.

Valet av Tim Kaine handlade för Clinton om att spela ett säkert kort. Med sin breda politiska erfarenhet, erkända kompetens och medievana kommer han inte att stjälpa Clinton. Att han är tänkt att tilltala och övertyga moderata mittenväljare och mer högerorienterade (främst vita män) ter sig ganska uppenbart men hur han kommer uppfattas av alla Sandersanhängare som Clinton behöver för att vinna är alltså mer oklart. Han är inte bara konservativ i värdefrågor utan också i ekonomiska frågor och positiv till TTP, vilket inte charmar den nyväckta vänsterfalangen i partiet.

Man brukar säga att vicepresidenter inte spelar så stor roll under själva kampanjen, men jag tillhör dem som tror att de i årets val kan bli både mer framträdande och viktigare än ’någonsin’ eftersom huvudkandidaterna själva på båda sidor är så illa omtyckta. För många väljare kan det därför bli viktigare än vanligt att känna tillit till och tilltalas av vicepresidentkandidaten för att i slutändan lägga sin röst för en viss kandidat (eller duo). Kaines tal på det demokratiska konventet visade därtill att han inte alls är så tråkig som han själv utgett sig för att vara,  snarare visade han att han kan bli en stor tillgång för Hillary under höstens kampanjarbete när det handlar om att entusiasmera och inge nödvändig trygghet för motvilliga Clintonröster.

Den amerikanska kongressen

Den amerikanska kongressen

Den främsta styrkan med valet av Kaine handlar däremot, som jag ser det, om vad han eventuellt kan bidra med om de vinner kampen om Vita huset. Kaine är en erkänt omtyckt och respekterad person i den amerikanska kongressen. Flera republikaner gratulerade t.o.m. till ett bra val när det stod klart att Hillary utsett honom som sin vicepresident. Som atmosfären i Washington har utvecklats under senare år, med en avgrundsdjup polarisering som förlamar möjligheterna till kompromisslösningar och samtal över partigränserna, kan Kaine mycket väl komma att spela en roll som en av dem som kan och är tänkt att bidra till att hitta en mer resonabel ton och samarbetsklimat i DC.

En sådan roll ser jag också framför mig att Bill Clinton kan komma att spela (om än mer informellt). Paret Clinton tillsammans med Kaine tillhör alla högerfalangen i partiet och republikaner erkänner när man talar med dem bakom kulisserna, att Clinton på vissa områden företräder en politik ”de kan leva med”.  Även om hon pressats till vänster under primärvalen så är det exempelvis inte många som tror att hon inte både kommer att driva igenom TTP och föra en tuff utrikespolitik. Laget som nu ställs upp skulle på så sätt kanske kunna införliva de löften Obama gav men misslyckades med, nämligen att få politikerna i Washington att prata med varandra igen och inte bara skrika och motarbeta varandra och vart enda ett av alla de lagförslag som läggs fram.  Är etablissemanget i DC förståndiga så inser de dessutom att årets val, oavsett utgång klart har visat att amerikanerna inte kommer att ge dem många fler chanser om de inte börjar leverera bättre politik.

En utopisk tanke möjligen, men det finns i alla fall en liten liten möjlighet att omständigheterna som rådet och Kaine som VP, kommer att pressa fram en förändring, om än på lång sikt.

Frida Stranne

(detta inlägg är en något omarbetat version av en krönika som publicerades i Expressen 28 juli 2016)

Dela denna bloggpost