Hillary Clinton och Tim Kaine på valturné i Pennsylvania.

Hillary Clinton och Tim Kaine på valturné i Pennsylvania.

Demokraternas inledande partival i Iowa i vintras blev, om någon har glömt det, oväntat jämnt. Hillary Clinton vann mycket knappt före Bernie Sanders, huvudsakligen på grund av hennes stöd bland kvinnor och olika minoriteter. Men hon förlorade de manliga väljarna i Iowa med hela 14 procentenheters marginal, en trend som i stort sett höll i sig under resten av primärvalssäsongen. I de följande valen vann Clinton nästan alla delstater med stora minoritetsbefolkningar medan Sanders tog hem merparten av de ”vita” delstaterna, framför allt med stöd av yngre väljare och äldre vita män.

Vid en tillbakablick på tvekampen mellan Clinton och Sanders är det slående hur stor könsklyftan var i flera viktiga delstater. Sanders vann t ex de manliga väljarna i Wisconsin med hela 29 procentenheter, med 19 i West Virginia, 14 i Indiana och 11 i Michigan. (I nyckelstaterna Pennsylvania och Ohio, som Trump nu satsar hårt på att vinna, var Sanders övervikt bara en respektive tre procentenheter.) Clinton förlorade också de manliga väljarna med tvåsiffriga tal i så skilda delstater som Connecticut, Nevada och Oklahoma. I delstater med många svarta och Hispanic-väljare segrade hon dock klart även bland manliga väljare.

Skulle Bernie Sanders haft mindre framgångar om hans motståndare i stället varit en erfaren manlig demokrat med Hillary Clintons politiska profil? Det kan ingen veta, men omöjligt är det inte. Vad vi däremot vet är att Clintons problem med att få stöd av de vita männen tycks fortsätta under valkampanjen mot Donald Trump. I en opinionsmätning publicerad för en tid sedan av New York Times-CBS News sade 55 procent av dem att de föredrog Trump mot bara 29 procent för Clinton. Problematiken har sin huvudsakliga grund i ett simpelt faktum: Clintons kön. Det är tesen i en intressant undersökning av PBS-journalisten Daniel Bush som på basis av existerande forskning, exit polls och intervjuer med forskare och dussintals väljare har kartlagt männens inställning till Clinton (citaten nedan kommer från Bushs artikel).

Attityderna gentemot henne styrs, visar det sig, av en komplicerad blandning av medveten och omedveten sexism. De intervjuade männen säger att de i princip inte har något emot att rösta på en kvinnlig presidentkandidat, bara inte på Clinton. Bland de skäl som anförs märks att hon inte går att lita på, att hon ljuger samt att hon inte agerade, eller agerade felaktigt, under attacken i Benghazi i Libyen 2012, som ledde till fyra amerikaners död. Den senare incidenten nämns av nästan alla de republikanska männen i urvalet, ett tecken på att partiföreträdarnas envetna fokusering på frågan – i och utanför kongressen – burit frukt.

Kvinnor motarbetas

Kvinnliga kandidater i USA har länge mött betydligt mer motstånd, dolt eller uttalat, och haft svårare att få stöd av partietablissemangen än sina manliga kolleger. När Gallup gjorde sin första opinionsmätning om saken 1937 svarade endast 33 procent att de skulle rösta på en kvinnlig presidentkandidat. 2015 hade siffran stigit till 92 procent. Men som Daniel Bush påpekar är det en sak att svara på en fråga från en opinionsundersökare, och en annan hur intervjupersonerna faktiskt röstar. Forskning ger vid handen att kvinnor som ställer upp i val eller söker ledande poster i näringsliv och förvaltning ofta möts av motstånd från såväl män som kvinnor, särskilt om de visar prov på typiskt ”manliga” attribut som en vilja att konkurrera, att visa handlingskraft och marknadsföra sig själva.

”The more female politicians are seen as striving for power, the less they’re trusted and the more moral outrage gets directed at them”, säger psykologiprofessorn Terri Vescio vid Penn State University. Hon fortsätter: ”You’re damned if you do and damned if you don’t. If you’re perceived as competent, you’re not perceived as warm. But if you’re liked and trusted, you’re not seen as competent.”

Detta är i högsta grad något som Hillary Clinton fått uppleva under sin politiska karriär. Hon har varit som mest populär när hon haft icke-politiska uppgifter som First Lady och under merparten av tiden som utrikesminister, en av de minst utsatta posterna i kabinettet. Men så fort hon kandiderade till nationens högsta ämbete blev hon genast mer kontroversiell, och hennes negativa uppskattningssiffror sköt automatiskt i höjden. Så var det 2008, och så är det nu. Jämför med Michelle Obama, vars övervägande icke-politiska tal på demokraternas partikonvent i Philadelphia möttes av unisona hyllningar, även i motståndarlägret. Men man kan vara säker på att om Michelle hade varit kandidat till ett viktigt ämbete i stället för First Lady, och om hon hållit ett stort politiskt tal à la Hillary, skulle reaktionerna ha blivit helt annorlunda.

Dubbla måttstockar

En av de vita män som Bush intervjuar i artikeln är 20-årige Tommy McKelvey, ett affärsbiträde från ett arbetarområde utanför Pittsburgh. McKelvey beskriver sig som en moderat republikan och gillar inte Trumps mest långtgående förslag om att exempelvis förbjuda muslimer att komma in i landet. Trots det röstade han på Trump i primärvalet och ämnar göra detsamma i presidentvalet. McKelvey säger att han gärna ser att en kvinna blir president någon gång, men han litar inte på Clinton och menar att hon inte är ”the right one”. På frågan hur han ser på mäns och kvinnors roller i samhället blir svaret: ”With a man you look for leadership and guidance. With a woman you look for companionship och nurturing. A motherly role.”

Ett typiskt svar enligt Bush, som menar att McKelveys tänkande på intet sätt är unikt: ”[W]hen Clinton goes off-script… and acts like a politician – that is to say, no different than a man – science shows that McKelvey and the rest of us are wired to judge her differently, and more negatively, than her male competition. That’s the double standard at work, and that’s the point. It is very real, and it has a profound effect on our view of men, women, and who gets to have the power.”

Ett praktexempel på vilka uttryck som denna inställning kan ta sig såg vi förra hösten när Hillary Clinton frågades ut under 11 timmar av ett kongressutskott om Benghaziincidenten. När den republikanske kongressledamoten Peter Roskam ställde en fråga noterade han att Clinton kastade ett öga på en dossier på bordet. Det är något som (manliga) makthavare regelmässigt brukar göra när de utfrågas i kongressen, utan att det föranleder några kommentarer. Men Roskam hejdade sig och sade med illa dold nedlåtenhet: ”I can pause while you’re reading your notes from your staff.” Clinton höjde på huvudet och svarade kort: ”I can do more than one thing at a time, congressman. Thanks.”

Republikanen Peter Roskam frågar ut Hillary Clinton om Benghaziattacken.

Republikanen Peter Roskam frågar ut Hillary Clinton om Benghaziattacken.

Man kan utgå ifrån att detta inte var första gången som hon har tvingats bemöta dumdryga utsagor. En annan kritisk synpunkt som ofta anförs mot Clinton är att hon i sina tal har svårt för att visa sin personliga sida, uppträda avspänt och ge prov på självironi och humor. Så lät det från flera kommentatorer efter hennes konventtal i Philadelphia. Det ligger en del i kritiken, men samma anmärkning framförs sällan eller aldrig när manliga politiker talar.

Vid det här laget har det skrivits spaltmil om Donald Trump, varav åtskilligt av naturliga skäl varit kritiskt. Men kan någon minnas att Trump fått kritik för att han inte förmår skapa känslomässig kontakt med sina åhörare eller att han inte skulle vara tillräckligt rolig i talarstolen? Om det förekommit har det gått mig förbi. Vidare: när prominenta män får höga arvoden för att hålla tal blir det sällan en nyhet eller ett diskussionsämne, det har i dag blivit praxis i en kultur som premierar celebriteter. Men när Hillary Clinton får eller begär motsvarande summor är det annat ljud i skällan och anklagelserna om korruption flödar.

In i lejonets kula

Omedelbart efter Philadelphiakonventet begav sig Clinton och hennes vicepresidentkandidat Tim Kaine ut på en valturné i Pennsylvania och Ohio, delstater med stor manlig arbetarbefolkning som i många år fått uppleva stagnerande löner och förlorade arbetstillfällen. Med på bussen var maken Bill, som tillsammans med Kaine och vicepresident Joe Biden verkar bli Hillarys länk till de skeptiska vita männen. Clintons strategi går ut på att försöka minska Trumps försprång i den gruppen och att vidmakthålla sitt starka stöd bland kvinnor och icke-vita väljare. Det hoppas hon och staben ska föra till seger. Hur Trumps motstrategi ser ut, och hur viktig könsfaktorn kan bli i valet, tas upp i ett senare inlägg.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost