Donald Trump och hans advokat, mentor och nära vän Roy Cohn.

Donald Trump och hans advokat, mentor och nära vän Roy Cohn.

En vårdag 2011 fick Joseph Farah, en 62-årig skribent med rykte om sig att förespråka konspirationsteorier, ett oväntat telefonsamtal. Farah hade i åratal publicerat artiklar med udda påståenden om att sojabönor orsakar homosexualitet, att ”kulturmarxisterna” försöker förgöra nationen och att Barack Obama inte föddes i USA och därmed är en illegitim president. Det senare ämnet hade fångat Donald Trumps intresse, och det var för att förhöra sig om det som han ringde upp Farah. ”What can we do to get to the bottom of this?” undrade Trump, som lät förstå att han tänkte använda sig av frågan politiskt och föreslog att man borde skicka några privatdetektiver till Hawaii för att gräva djupare i saken.

Trump skulle återkomma till Farah flera gånger i samma ämne. Under våren 2011 kunde Trump knappt öppna munnen utan att ställa frågor om Obamas födelsebevis. ”Why doesn’t he show his birth certificate?” hette det i ett tv-framträdande, ”I’m starting to think that he was not born here” i ett annat. Cyniskt och kalkylerat fångade han upp en fråga som han visste hade resonans främst bland vita, republikanska väljare som inte kunnat förlika sig med åsynen av en svart president. Den mediala uppmärksamheten kring frågan blev till sist så stor att Vita huset beslöt att offentliggöra Obamas födelsebevis, något som fick Trump att checka boxen för vunna segrar och därefter abrupt lägga saken åt sidan.

Obama kunde inte motstå frestelsen att kort därefter driva med honom i ett tal på den årliga middagen för Vita husets korrespondenter. ”No one is happier… to put this birth certificate matter to rest than the Donald”, förklarade Obama inför ett roat auditorium där Trump var en av få gäster som inte skrattade. ”And that’s because he can finally get back to focusing on the issues that matter: Like, did we fake the moon landing?”

Barack Obama skojar med Donald Trump på Vita husets middag för korrespondenter.

Barack Obama skojar med Donald Trump på Vita husets middag för korrespondenter.

Varför Trump drev ”birther”-frågan

Trumps maniska iver att utnyttja ”birther”-frågan, som den kallas, förebådade vad som skulle hända under primärvalen 2016, då han utmanövrerade den ene efter den andre av sina konkurrenter. Vad episoden visar är dels att han inte tvekar att driva frågor, inklusive rykten och rena lögner, som han vet går hem bland de republikanska gräsrötterna, dels att han inte drar sig för samröre med högst dubiösa individer för att uppnå sina mål. Under ”birther”-kontroversen hade han även upprepade kontakter med Roger Stone och Jerome Corsi, två andra förkunnare av diskrediterade konspirationsteorier. Trump har samarbetat länge med Stone som gjort sig känd för att förespråka personattacker och andra smutsiga metoder för att svärta ner politiska motståndare. Corsi är en konservativ författare som bland annat skrivit en bok som hävdar (felaktigt) att Obama inte är född i USA (han föddes 1961 på Hawaii). I samtliga fall rör det sig om personer som mer etablerade politiker inte skulle vilja ta i med tång.

För Trumps del tjänade ”birther”-frågan sitt syfte: den hjälpte honom att positionera sig inom det republikanska partiet (så sent som 2009 var han registrerad som demokrat) och lägga grunden för hans kommande presidentvalskampanj. Att den gav honom dåligt rykte i etablissemangskretsar och skapade en djup klyfta till de svarta tycks inte ha bekymrat honom. Han visste vilken hans kärngrupp var, nämligen de vita, företrädesvis manliga republikanska väljarna. Det sätt som Trump använde frågan på säger mycket om hans värderingar och karaktär. Men än mer talande är hans långvariga och nära relation till Roy Cohn.

Joe McCarthys högra hand

Cohn föddes 1927 i en judisk New York-familj. Blott 20 år fyllda tog han en juristexamen vid Columbia, i inledningen till det kalla krig som i USA kom att präglas av jakt på oliktänkande och internationellt av starka motsättningar mellan väst och öst. Cohn började sin karriär som åklagare och var med om att väcka åtal mot misstänkta kommunister i den federala förvaltningen. Därefter kom han att spela en ledande roll i rättegången mot Julius och Ethel Rosenberg 1951. Processen, som slutade med att makarna dömdes till döden för spioneri, medförde att Cohn uppmärksammades av FBI-chefen J. Edgar Hoover, en annan kommunistjägare som i sin tur rekommenderade honom till senator Joe McCarthy. Så kom det sig att Cohn anställdes som McCarthys chefsjurist och nära förtrogne i jakten på verkliga och inbillade kommunistsympatisörer, en post han innehade fram till senatorns fall i mitten av 50-talet.

Joe McCarthy och hans chefsjurist Roy Cohn.

Joe McCarthy och hans chefsjurist Roy Cohn överlägger .

Roy Cohn och Donald Trump träffades första gången 1973 på ett disco i New York. Vid det laget var Cohn en inflytelserik och fruktad New York-advokat med en uppsjö av klienter bland stadens mäktiga affärsmän, politiker och maffiafigurer. Trump, då 27 år gammal, berättade att justitiedepartementet i Washington hade stämt honom och fadern Fred eftersom de vägrade att hyra ut bostäder till svarta. Cohn rådde Trump junior att ta målet till domstol. Under rättsprocessen visade Cohn prov på sin hänsynslöshet och totala likgiltighet för hyfs och konventioner. Han stämde för Trumps räkning departementet på 100 miljoner dollar och liknade motpartens förhandlare vid Gestapomän. Målet gjordes till slut upp utanför domstolen och var början på ett mycket nära samarbete mellan den bryske advokaten och den blivande fastighetsmogulen.

Cohn en viktig inspiratör

Från 1973 och fram till sin död 1986 var Cohn Trumps advokat, mentor och rådgivare i alla större såväl personliga som affärsmässiga frågor. Få centrala gestalter i amerikansk samtidshistoria ger ett så frånstötande intryck som Roy Cohn. Han var lojal mot sina vänner, en egenskap som Trump särskilt värdesätter, men han kunde vara brutal mot alla rivaler. Cohns credo, som Trump tagit efter, var: ”Always attack, never apologize.” Att Cohn själv var både jude och homosexuell hindrade honom inte från att skamlöst fiska i antisemitiska och homofoba vatten. Cohns kontakter och rykte passade Trump som hand i handske, och närhelst det kärvade i någon förhandling brukade Trump ta fram en bild på Cohn och fråga motparten: ”Would you rather deal with him?” Vilket de allt som oftast inte ville. Cohn hade för sin del ett signerat foto av Trump på sitt kontor med en personlig dedikation: ”To Roy. My greatest friend. Donald.”

Vid sidan av sin far Fred finns det ingen person som haft ett så stort inflytande på den vuxne Trump som Roy Cohn. Trumps livsfilosofi, grundlagd av fadern och förstärkt av Cohn, beskrivs av biografen Michael D’Antonio så här: ”Life is mainly combat; the law of the jungle rules; pretty much all that matters is winning or losing and rules are made to be broken.” I denna filosofi ingår också att aldrig be om ursäkt eller att erkänna misstag, som senast tydligt demonstrerades efter hustrun Melanias delvis plagierade tal på republikanernas första konventdag. (Kampanjchefen Paul Manafort skyllde fadäsen på Hillary Clinton.) Att erkänna fel och brister vore att visa svaghet och ge motståndarna rätt, vilket är otänkbart för Trump.

Sommaren 1986 blev det känt i en trängre krets att Cohn var döende i AIDS, ett besked som fick Trump att avbryta förbindelsen och byta juridisk rådgivare. Kort innan han dog kom beskedet att Cohn hade avstängts som advokat på grund av ett oetiskt, oprofessionellt och särskilt klandervärt (”particularly reprehensible”) beteende. Det hjälpte inte att prominenser som Barbara Walters och William F. Buckley vittnade till hans förmån inför den församlade panelen. Så gjorde också Donald Trump som beskrev sin vän, då svårt sjuk, med ett favoritord: ”I think the primary word I’d use is his loyalty.”

Ett förändrat parti

Vad vi bevittnat i Cleveland denna vecka är ett republikanskt parti som tagits över, politiskt och värdemässigt, av en charlatan, en psedudopopulist som om han kommer till makten kan åstadkomma stor potentiell skada både i USA och i världen. Vi ser också hur stora delar av partiets förkättrade etablissemang spelar med och låtsas som om det är business as ususal. Utvecklingen speglar en ny tidsanda och ett på många sätt förändrat parti, ett som är alltmer insulärt, bigott och mera intresserat av att opponera än av att regera. Den republikanskt styrda kongressen vägrar t ex att ta upp en ny nominering till Högsta domstolen och kunde inte ens enas om att finansiera en åtgärdsplan mot Zikavirusets härjningar innan den tog semester.

Det som en gång var the Party of Lincoln, Taft, Reagan och Bush har nu blivit the Party of Trump. Inte undra på att Bushklanen håller sig borta från konventhallen och att partiets senaste president i våras yttrade: ”I’m worried that I will be the last Republican president.”

Erik Åsard

Dela denna bloggpost