New York Ties valde denna bild som illustration till funderingar kring Bernie Sanders nästa drag. Foto: Zach Gibson

New York Times valde denna bild som illustration till funderingar kring Bernie Sanders nästa drag. Foto: Zach Gibson.

WASHINGTON Under det här valåret har det av förståeliga skäl varit mest tal om sprickorna i det republikanska partiet. Men nu riktas fokus mot den djupa avgrund som blottats i det demokratiska partiet.

Mer än tolv miljoner väljare, många unga, röstade på den demokratiske socialisten Bernie Sanders. Eller med andra ord, de röstade inte på partiveteranen Hillary Clinton som står för allt det många Bernieanhängare avskyr – täta kontakter till Wall Street, en militaristisk utrikespolitik, inte tillräckligt radikala förslag rörande minimilöner, skatter, sjukvård, miljö, infrastruktur m.m.

Att locka över det stora Feel-the-Bern-blocket blir en av Hillary Clintons största och svåraste utmaningar i höst.

Sanders och Clinton träffades i Washington på tisdagen. Mötet med kandidaterna samt två bisittare vardera varade i en och en halv timme och ganska likartade kommunikéer om en positiv anda släpptes efteråt.

Svar på frågan What Does Bernie Want? (se Erik Åsards inlägg här på bloggen, liksom hans senaste om Hillaryhatet) kan komma på torsdag kväll att döma av detta pressmeddelande från Sanders kontor:

“Sen. Bernie Sanders will speak directly to grassroots supporters in a live, online video message on Thursday. ’The political revolution continues,’ said an email message to volunteers and supporters notifying them of the event at 8:30 p.m. on Thursday from Burlington, Vermont.”

I väntan på det – och en eventuell ”endorsement” – finns ett par svar på frågan vad Sanders vill ha: ny ledning i partihögkvarteret DNC, reform av primärvalssystemet med målet att slopa superdelegaterna, mer av sin politik i Hillary Clintons plattform.

o

Söndring bland demokrater är långt från något nytt fenomen, tvärtom, men något slags borgfred rådde efter Bill Clintons seger 1992 som kom efter tolv år med Reagan-Bush. Men denna mittendemokratiska kurs är överspelad, först och främst genom Barack Obamas mer radikala hållning i valrörelsen 2008 och nu entusiasmen inför den 74-årige Bernie Sanders som i viss mån beror på grusat ”hope and change”. Det demokratiska partiet är yvigare, livligare och mer odisciplinerat än GOP med sprickor som definieras i liberal-moderat, visionär-pragmatiker, ung-gammal, olika grader av otålighet när det gäller tacklandet av fattigdom, jämställdhet, sociala förmåner, finansväsendet.

cfbcaf71407459d40e5bb02c1efa2a2dd666f628

Är denna Berniesupporter redo att rösta på Hillary? Foto: Mark Peterson/Redux

The New Republics sajt finns en genomlysning av The Split i partiet med 19 förklaringar till ”varför splittringen kommer att bestå och vad det betyder för partiets framtid”. Bidrag från bl.a. Rick Perlstein, Naomi Klein, Mark Green, John Judis, Theda Skocpol, Ruy Teixeira. Ett smakprov:

Mark Green, former public advocate of New York and author of : ”There’s a lot of adrenaline in primaries between purity and plausibility. Sanders is the most popular insurgent in American history to get this close to a nomination, and to help define the Democratic agenda. I admire his guts to run in the first place, and I get why his combination of Bulworth and Eugene Debs makes him such an appealing candidate. But the programmatic differences between a walking wish list like Sanders and a pragmatic progressive like Clinton are dwarfed by the differences between either of them and the first proto-fascist president.”

o

I tisdags hölls det sista primärvalet, i District of Columbia. När resultaten sammanställdes av realclearpolitics.com (några få stater saknas) framgick att Hillary Clinton fick 15,8 miljoner röster eller 3,8 miljoner fler än Bernie Sanders. Vidare att Donald Trump fick drygt 13,3 miljoner röster eller 5,7 miljoner fler än de övriga i den en gång hoppfulla skaran.

o

Uppdatering om Donald Trump. På torsdagen var det exakt ett år sedan han sjösatte sin kampanj, men för ögonblicket drar en del partihöjdare åt sig öronen igen. Trumps uttalanden om muslimer och antydningar om att Barack Obama sympatiserar med islamska terrorister blev för mycket.

Samtidigt visar Trump prov på sin oberäknelighet med åsikter som går emot gängse GOP-ideologi, nämligen försvar för homosexuella (”When I say, Make America great again, it’s for everybody”) och krav på att människor på listan över misstänkta terrorister inte ska få köpa vapen.

Trump tycks ha avlägsnat sig från proffsrådgivarna och gick till attack mot ledningen i partiet – och upprepade att han tänker klara sig på egen hand. Det senare gör etablissemangsföreträdare, som Bushrådgivaren Karl Rove, nervösa och de pekar på Hillary Clintons övertag i pengar och antal medarbetare. De menar att Trump inte förstått skillnaden mellan primärval och ”the general” eller själva presidentvalet. Trumps opinionssiffror dalar i ett par mätningar, liksom GOP:s, något som ökar nervositeten bland republikaner i kongressen som är rädda om sitt eget skinn.

Personligen tillhör jag dem som anser att ett parti inte kan ha en kandidat som Donald Trump och kanske, kanske kan signaler uppfattas om att något faktiskt måste hända.

KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost