Hillary Clinton med supportrar efter att ha vunnit primärvalet i Kalifornien.

Hillary Clinton med jublande supportrar efter segern i primärvalet i Kalifornien.

Efter tisdagens primärval i Washington DC är den långa förvalssäsongen äntligen över. Redan innan det avslutande valet hölls hade Hillary Clinton som första kvinna säkrat sitt partis nominering. Genom den överlägsna segern i District of Columbia tog hon totalt hem 32 vinster i olika delstater och territorier och preliminärt 2 800 delegater (2 382 behövs för att vinna nomineringen). Bernie Sanders vann sammanlagt 22 delstater och knappt 1 900 delegater. I två delstater (South Dakota och Wyoming) delade kandidaterna lika på delegaterna.

Trots Bernie Sanders starka valkampanj, och trots den periodvis stora mediebevakningen av hans välbesökta valmöten, rådde det aldrig någon tvekan om vem av kandidaterna som skulle ta hem demokraternas nominering. Årets tvekamp var i själva verket betydligt mera ojämn än den mellan Obama och Clinton 2008. När Obama vid motsvarande tidpunkt 2008 blivit demokraternas kandidat hade han en ledning på cirka 200 delegater över Clinton, inräknat såväl de bundna delegaterna som superdelegaterna. Clinton leder i dagsläget över Sanders med omkring 900 delegater (av båda slagen). Skillnaden är slående även när man ser till antalet avgivna röster. 2008 fick Obama och Clinton vardera ungefär 18 miljoner röster, medan gapet mellan Clinton och Sanders i år är cirka 3,9 miljoner röster (16,2 miljoner mot 12,3 enligt preliminära siffror). I procent motsvarar det 56–42 i Clintons favör. Den som jämför dessa resultat med mediebevakningen av valkampanjen ska finna en viss diskrepans, ett faktum som medieforskarna förhoppningsvis kommer att analysera.

En historisk bedrift

Även om de flesta förväntade sig att Clinton skulle vinna nomineringen är det på sin plats att understryka hur remarkabel hennes bedrift är. 240 år efter självständighetsförklaringen kommer ett av de två stora partierna att för första gången utse en kvinna som sin presidentkandidat. Den första kvinnan som försökte var suffragetten Victoria Woodhull, som 1872 kandiderade för det nybildade Equal Rights Party. Därefter har 38 kvinnor nominerats, alla liksom Woodhull representerande småpartier utan chans till framgång på nationell nivå. I det avseendet är Hillary Clinton unik: hon blir den första kvinnliga kandidaten som nomineras på valsedeln för ett av de två stora partierna i unionens samtliga delstater.

Victoria Woodhull som presidentkandidat 1872.

Victoria Woodhull som presidentkandidat 1872.

Hillaryhatet – ett mångfacetterat fenomen

Det finns all anledning att återkomma till den förestående envigen mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Här vill jag avslutningsvis diskutera en fråga som sysselsatt många bedömare genom åren: varför är Hillary Clinton så illa omtyckt? Hennes negativa förtroendesiffror är visserligen lägre än Trumps, men ofta talas det om existensen av ett utbrett ”Hillaryhat”. Jag tar upp detta i min biografi över henne, och finner att saken är både komplex och flerdimensionell. En första aspekt är att makthavare på elitnivå överlag är illa sedda i dagens USA, oavsett vederbörandes kön eller bakgrund. Det gäller inte minst i årets valkampanj som utvecklats till ett utpräglat antietablissemangsval. Clinton representerar i hög grad den härskande eliten, och därför är det inte särskilt överraskande att hennes negativa uppskattningssiffror skjutit i höjden.

För motståndarna symboliserar Clinton (och maken) också något annat, nämligen 1960- och 70-talens politiska radikalism, proteströrelser och alternativa livsstilar som särskilt äldre konservativa amerikaner minns med fasa och avsky. För en utomstående kan denna aspekt vara svårförståelig med tanke på att Hillary är själva urtypen för en politisk pragmatiker, en som värnar om traditionella familjevärderingar och som därtill valde att stoiskt stanna kvar i äktenskapet efter att Bill Clintons otrohetsaffärer kommit i dagen. Men det tycks inte spela någon roll för Hillarys fiender som utmålar henne som en kallhamrad och bedräglig person. De som känner henne brukar tvärtom framhäva att hon i själva verket är både omtänksam, vänfast och humoristisk, något som dock sällan framkommer i medierna. Hillary har omtalat svårt för att visa sin personliga sida i offentligheten, något som är en nackdel i dagens personorienterade och självutlämnande medievärld.

Könsdimensionen

En ytterligare aspekt är naturligtvis hennes kön och det faktum att hon under hela sitt yrkesliv fått kämpa för att göra sig gällande i en höggradigt mansdominerad värld. Den miljön mötte hon redan som ung student vid Yale 1969, som jurist i Watergateutredningen 1974, som valarbetare för Jimmy Carter 1976, som advokat och guvernörshustru i Arkansas och som ledamot i Wal-Marts helmanliga styrelse 1986-92. Och samma omgivning har hon haft att verka inom som First Lady, senator, utrikesminister och nu presidentkandidat. Det har gett henne åtskilliga (manliga) vedersakare genom åren, men också en ”tjock hud” som är helt nödvändig för varje kvinna som vill göra karriär inom den stentuffa amerikanska politikervärlden.

Bland inte så få liberaler och vänsteranhängare finns det också en stark avoghet för att inte säga illvilja mot Clinton, en attityd som har med såväl hennes personliga egenskaper som hennes politik att göra. Den som exempelvis följt den liberala nätsajten Salon.com har kunnat ta del av åtskilliga Hillarykritiska artiklar under valrörelsen. En framträdande kritiker är skådespelerskan Susan Sarandon som i flera intervjuer gått till storms mot Clinton (särskilt hennes utrikespolitik), kallat henne lögnare och sagt att hon skulle vara farligare som president än till och med Donald Trump (Sarandon är Sanderssympatisör). Detta visar ånyo hur komplext det beramade ”Hillaryhatet” är.

Samtidigt ska man ha i minnet att Hillarys uppskattningssiffror skiftat mycket under årens lopp. Den senaste mätningen från NBC News visar att 54 procent har en negativ uppfattning om henne medan bara 34 procent har en positiv syn. (Trumps negativa siffra är ännu högre, 58 procent.) Under perioden som utrikesminister 2009-13, och stundvis även under åren som First Lady, hade hon dock genomgående höga uppskattningssiffror, ofta 65 procent och högre. Till det ska läggas att det bland anhängarna finns en beundran för hennes kompetens och ledarskap som gränsar till dyrkan, något som också kan väcka omvärldens förundran.

Emellertid är det en sak att segla fram som USA:s främsta diplomat på världsscenen och en helt annan att vara i hetluften som senator, presidentkandidat eller president. Det kommer Hillary Clinton att få erfara om hon skulle nå sina drömmars mål och på nytt flytta in i Vita huset den 20 januari 2017.

Erik Åsard

PS. Efter att denna text publicerats offentliggjorde Washington Post/ABC News en opinionsmätning som visar att Donald Trump nu har en negativ uppskattningssiffra på hela 70 procent, den högsta som uppmätts sedan han annonserade sin kandidatur. Motsvarande siffra för Hillary Clinton i undersökningen är 55 procent. Mätningen gjordes under perioden 8-12 juni 2016.

Dela denna bloggpost