complain

Tvärtemot vad många tror hade USA länge ett jämförelsevis mycket högt valdeltagande. Från 1840 till 1900 röstade mellan 70 och 80 % av de röstberättigade männen i presidentvalen (kvinnorna fick rösträtt 1920). Därefter minskade deltagandet gradvis fram till 1930-talet, för att sedan vända uppåt igen och passera 60-procentstrecket 1960. Med början år 1972 inleddes en ny nedgång som nådde en bottennivå i presidentvalet 1996, då endast 49 % av de röstberättigade deltog, den lägsta siffran sedan 1924. Därpå vände det uppåt igen och i presidentvalen 2004, 2008 och 2012 röstade 60,4, 62,3 respektive 57,5 % av de röstberättigade. Det är tämligen låga siffror vid en internationell jämförelse, och deltagandet i mellanårsvalen – de val som äger rum mellan presidentvalen – är av tradition ännu lägre (endast 36,4 % 2014, det lägsta sedan 1942).

En stor del av den amerikanska valmanskåren deltar alltså inte i de återkommande valen, av skäl som det finns anledning att återkomma till. Vilka är dessa icke-röstare, och hur skiljer de sig från de som faktiskt röstar? Länge trodde statsvetarna att det inte fanns några nämnvärda skillnader i åsikter mellan grupperna och att resultaten skulle bli i stort sett desamma om alla röstberättigade gjorde sin demokratiska plikt. Men under senare år har en annan uppfattning blivit vanligare och många valforskare menar numera att det finns en tydlig klyfta mellan röstare och icke-röstare, och att deras åsikter skiljer sig åt särskilt vad gäller ekonomi och välfärd samt synen på statsmakten.

Icke-röstarna sticker ut

Studier inför mellanårsvalet 2014 visar att icke-röstarna skiljer sig såväl demografiskt som status- och åsiktsmässigt från de röstande. De är för det första klart yngre – ungefär en tredjedel (34 %) av icke-röstarna är under 30 år och de flesta (70 %) är under 50. Bland de röstande är bara 10 % yngre än 30. För det andra präglas icke-röstarna av stor etnisk mångfald. Hela 43 % av dem är afroamerikaner, Hispanics eller av annan minoritetsbakgrund, vilket är dubbelt så många som bland röstarna. Icke-röstarna är vidare fattigare och lågutbildade. Nära hälften (46 %) har en familjeinkomst som är lägre än 30 000 dollar per år, jämfört med bara 19 % bland röstarna. Talande är också att över hälften av icke-röstarna (54 %) inte har bedrivit högskolestudier, medan hela 72 % av de politiskt aktiva fullgjort åtminstone någon sådan utbildning.

En annan studie av 2014 års mellanårsval visar att icke-röstarna är betydligt mer benägna att stödja statliga insatser och bidrag som främjar jobben, hjälper de fattiga och minskar ojämlikheten i samhället. Skillnaderna visavi de röstande är stora i ekonomiska frågor men mindre i sociala frågor som abort, immigration och vapenkontroll. Det finns även stora skillnader i gruppernas partiidentifikation. Endast 47 % av icke-röstarna identifierar sig med något av de två stora partierna. 29 % av dessa säger sig vara demokrater, 18 % republikaner och 45 % oberoende. Bland de som röstar är partiidentifikationen så hög som 68 %, med preferensordningen 37-31-30.

Den som önskar mera kött på benen får det i riklig mängd i boken Who Votes Now? Demographics, Issues, Inequality, and Turnout in the United States av Jan E. Leighley och Jonathan Nagler.

Bernie Sanders: ”Poor people don’t vote”

Bernie Sanders främsta valbudskap, upprepat på varje valmöte och i varje intervju, har handlat om behovet av att minska inkomst- och välståndsklyftorna i USA. Men budskapet verkar ha vunnit relativt begränsad anklang i de delstater som har de största inkomstskillnaderna. Sexton av de 17 mest ojämlika delstater som hållit primärval hittills har nämligen vunnits av Hillary Clinton. På en fråga hur det kan komma sig svarade Sanders nyligen: ”[B]ecause poor people don’t vote. I mean, that’s just a fact.” Han tillade att i mellanårsvalet 2014 röstade inte 80 % av de fattiga, en siffra som senare visade sig vara för hög (den korrekta var 69 % för personer som tjänar under $30 000 och 75 % för de med inkomster under $10 000).

U.S. Democratic presidential candidate Bernie Sanders raises as fist as he speaks at his caucus night rally Des Moines, Iowa on February 1, 2016, Photo courtesy of REUTERS/Rick Wilking

Bernie Sanders på ett av många valmöten. Foto: REUTERS/Rick Wilking.

Vad Sanders implicerade, men inte direkt sade, var att om bara de fattiga röstade skulle han ha vunnit de mest ojämlika delstaterna, inte Clinton. Men det är inte alls säkert. Som Thomas Frank visar i sin klassiker What’s the Matter With Kansas? röstar förvånansvärt många vanliga väljare mot sina egna ekonomiska och sociala intressen, beroende på att andra faktorer är viktigare.

Sanders har helt rätt i att de fattiga inte röstar, eller gör det i begränsad utsträckning, men fel om han tror att de automatiskt skulle flockas kring honom om de bara gick och röstade. Resultaten hittills tyder på att en hel del av dem då skulle rösta på Hillary Clinton. Och i ett allmänt val skulle inte så få av dem troligen rösta på – håll för ögonen nu – Donald Trump.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost