Dick Morris förutspår presidentvalet 2012 på Fox News.

Dick Morris förutspår presidentvalet 2012 på Fox News.

Minns ni Dick Morris? Den politiske konsulten som blev känd via sitt samarbete med Bill och Hillary Clinton i Arkansas och senare under en period i Vita huset. Morris tvingades till ett förnedrande avhopp mitt under valkampanjen 1996, då det avslöjades att han hade haft en affär med en prostituerad. Därefter klippte Morris banden till Clintons, gjorde en tvär högergir och blev en av makarnas skarpaste vedersakare. Alltsedan dess har han i återkommande mediekommentarer tagit heder och ära av särskilt Hillary Clinton, och inför valet 2008 lovade han att lämna landet om hon skulle bli president.

Gång efter annan har Morris framträtt med självsäkra politiska förutsägelser, ofta med hänvisning till sin unika kompetens (”I’ve done this for a living”). 2012 hävdade han exempelvis in i det sista att Mitt Romney skulle vinna en ”storseger” (landslide) mot Barack Obama. Han preciserade till och med utfallet – Romney skulle ta hem elektorsrösterna med överlägsna 325-213. Resultatet blev som bekant det omvända, en storseger för Obama med 332-206. Morris råkade i välförtjänt vanrykte och fick inte förnyat kontrakt med Fox News, där han länge varit kommentator. Morris fall var så djupt att journalisten Andrew Sullivan uppkallade ett särskilt pris efter honom för ”stunningly wrong political, social and cultural predictions”.

Skälet till att jag erinrar mig fallet Dick Morris är att årets valkampanj varit till bredden fylld av felaktiga förutsägelser, vissa av samma klass som de Morris gjort sig skyldig till. Läsarna av denna blogg har säkert sina egna favoriter, men här följer min topp 5-lista som även blir en summering av valkampanjen hittills.

Den omöjlige kandidaten A: Donald Trump
Alla har haft fel om valrörelsens dominerande figur (inklusive undertecknad). När Trump inledde sin valkampanj i juni 2015 med ett generalangrepp på mexikanska invandrare dömdes han ut som omöjlig av den samlade kommentatorskåren. Han har ingen chans att ta hem nomineringen, hette det, särskilt inte efter att han fortsatte med att lägga fram det ena bisarra förslaget efter det andra och förolämpa i stort sett alla grupper i det amerikanska samhället (och några utanför). Tyckare till höger och vänster avfärdade honom som ett skämt, och när han kritiserade senator John McCains krigstjänst i Vietnam (”He’s not a war hero”) trodde många att måttet var rågat. En vanligtvis klok bedömare som James Fallows förklarade att Trumps chans att vinna nomineringen var ”exactly zero”. Nate Silver, USA-politikens prognosmästare par excellence, var aningen mera generös och uppskattade Trumps odds till två procent, med tillägget att han var ”almost certainly doomed, sooner or later”. ”There is no way voters in the country will nominate him”, önsketänkte Rand Paul, en av 16 konkurrenter som efterhand fick hoppa av racet. Även akademiska experter som Larry Sabato och hans erfarna kolleger vid University of Virginia skrev att den republikanska eliten aldrig skulle låta Trump nå nomineringen.

Vad som hände var att i stort sett varje gång efter att Trump gjorde ett utspel ökade hans popularitet bland de republikanska väljarna, och allt fler slöt upp vid hans rallies i takt med att han vann det ena primärvalet efter det andra. Hur kunde auktoriteterna ta så grundligt miste? En förklaring bland flera är att mediefolket lever i en insulär värld utan kontakt med vanliga väljare, något som New York Times-kolumnisten David Brooks erkände i en uppmärsammad mea culpa-artikel. Brooks, som under hela valrörelsen baissat Trump och förklarat att han aldrig kan stödja honom, skrev att medierna ”expected Trump to fizzle because we were not socially intermingled with his supporters and did not listen carefully enough”. ”For me”, tillade Brooks, “it’s a lesson that I have to change the way I do my job if I’m going to report accurately on this country.”

Kolumnisten David Brooks argumenterar.

Kolumnisten David Brooks argumenterar.

Den omöjlige kandidaten B: Bernie Sanders

Få om ens någon förutsåg Bernie Sanders framgångar. En grånad, oberoende och lite kufisk senator som kallar sig socialist – han kunde väl inte ha en chans mot en garvad politikerräv som Hillary Clinton? Men det hade han, även om allt fortfarande talar för att hon till sist tar hem nomineringen. Sanders har till dags dato vunnit 18 olika val och totalt 1 454 delegater (Clintons siffror är 25 respektive 2 228). Han har vidare fått penningbidrag från ca 2,5 miljoner sympatisörer och är den kandidat som tillsammans med Trump satt tonen för och mest påverkat valdebatten. Han har också lyckats driva Clinton åt vänster i flera frågor, och även om han till sist förlorar kommer han att få en framträdande roll på demokraternas partikonvent och gehör för åtminstone några av sina hjärtefrågor i valprogrammet. Experterna underskattade överlag attraktionskraften i Sanders budskap och var alltför imponerade av Clintons långa CV. 2016 har i sanning varit ”the year of the outsider”, och Trump och Sanders representerar på var sitt sätt en trend som merparten av medierna missade.

Den givne kandidaten: Jeb Bush

En annan kandidat som tyckarna grovt missbedömde var den yngste av Bushbröderna, Jeb! (med ett ansträngt utropstecken efter förnamnet som kampanjslogan). Den tidigare Floridaguvernören porträtterades inledningsvis som den mest begåvade politikern i Bushfamiljen och ansågs genom sin bakgrund och sitt starka stöd av den politiska och ekonomiska eliten som en närmast säker vinnare. Men Bushs välfyllda kampanjkassa var av noll och intet värde när det framkom att kandidaten helt enkelt inte höll måttet. Bush var påfallande blek i många av tv-debatterna och visade sig oförmögen att formulera ett budskap som kunde appellera till partiets konservativa gräsrötter.

Den lovande kandidaten: Marco Rubio

När Jeb Bush började tappa mark hittade medierna snart en ny favorit i Marco Rubio, den unge Floridasenatorn som efter sin tredjeplats (!) i Iowa skrevs upp som en allvarlig konkurrent om nomineringen. Men inte heller Rubio visade sig ha vare sig förmåga eller väljarstöd nog för att kunna konkurrera med den elake Trump. När Rubio valde att besvara Trumps förolämpningar med en serie av egna barnsligheter var hans öde beseglat, och ännu en av de kortlivade mediala stjärnorna försvann från scenen.

Räddarna i nöden: Michael Bloomberg och Paul Ryan

Vad gör mediefolket när allt tycks oförklarligt och inget går som planerat? Jo, då går det på jakt efter lockande alternativ som kan göra skeendet mera lättbegripligt. Det inträffade när medierna började spekulera om att förre New York-borgmästaren Michael Bloomberg övervägde en tredje parti-kandidatur, och att representanthusets talman Paul Ryan stod beredd att kliva in som räddande ängel på republikanernas konvent. Tanken var att de skulle ge sig in i leken och så att säga återställa ordningen. Etablissemangets revansch och återkomst, om man så vill. Så skedde inte, och de karska krönikörerna fick än en gång stå där med långa näsor och ägg på kläderna.

Vem vinner årets Morris-pris?

Utmärkande för de professionella prognosmakarna är att de alltid kommer igen, oavsett hur fel de har haft och vilket bristande omdöme de än lagt i dagen. Dick Morris kör sålunda obekymrat vidare i diverse sociala medier i trygg förvissning om att omvärlden glömt hans många fadäser. Senast (25/4) skickade han ut en tweet med följande lyckade spådom: ”Cruz-Kasich Deal Might Stop Trump”. Någon vecka senare kastade Cruz och Kasich in handduken.

Konkurrensen om årets Dick Morris-pris blir stenhård. En stark kandidat anmälde sig häromdagen i form av den alltid nyanserade radioprataren Rush Limbaugh, som publicerade ett inlägg på sin blogg med rubriken ”My Gut: Trump Beats Hillary in Landslide”. Ännu en ”storseger” i vardande, alltså. Var beredd på en flod av liknande profetior fram till valdagen den 8 november.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost