WASHINGTON. Spenderar en hektisk vecka i Washishington DC full av möten med intressanta personer både till höger och vänster och mitten och försöker få en bild av vad som händer i det pågående valet och i USA i stort. Nedan det första inlägget av tre kring lite av vad jag hört och sett. Det enda man egentligen kan säga säkert är att  det finns lika många åsikter som det finns personer att samtala med och ingen tycks riktigt förstå vad som faktiskt sker eller varför, än mindre hur det ska gå framåt. Alla har sina idéer, men argumenten presenteras inte med någon glasklar övertygelse (som brukligt) utan med stor tveksamhet, djupa suckar och uppgivet utslagna armar. 

h-boardroom bgrLester Munson lutar sig tillbaka i sin enorma stol bakom konferensbordet och suckar tungt när jag frågar honom vad som egentligen händer inom det republikanska partiet. Om Donald Trump vinner det här valet och blir nästa president måste jag lämna partiet, säger han. Det skulle få katastrofala konsekvenser för vårt stolta parti, det skulle innebära slutet för partiet som vi känner det idag. Blir Trump ”bara” vår nominerade, vilket jag tror att han kommer att bli, så kan vi klara oss igenom detta, men inte om han vinner i höst. Trump har ingen riktig politik för någonting men framför allt är problemet att han inte ställer sig bakom partiets absoluta kärnvärde, vilket Lester Munson menar är ovillkorlig frihandel. Trump har dessutom inga allierade någonstans och saknar helt erfarenhet av politiskt arbete. Han skulle ställa till kaos här.

Jag måste rösta på Clinton även om det gör ont

Lester Munson har jobbat uppe på Capitol Hill i 26 år men har nyligen gått över till BGR Group, en inflytelserik lobbygrupp i DC. Han har haft flera betydelsefulla positioner i kongressen, senast som Republican Staff Director vid Senate Committee on Foreign Relations och har en nära relation till många av partiets senatorer. Han stöttade inledningsvis Marco Rubios kampanj men beskriver sig inte som ”social conservative” utan mer ekonomiskt och utrikespolitiskt konservativ. Trots denna bakgrund hävdar han att det enda han kan göra i höst om Trump ställs mot Clinton är att rösta för Clinton. Hur ont det än gör i hans republikanska hjärta, och hur mycket han än ogillar mycket av det hon säger och vem hon är, så representerar hon ändå ”the central” och är övertygande i utrikespolitiska frågor. Hon skiljer sig inte mycket menar han från de republikanska kandidaterna när det kommer till utrikespolitik, vilket är en viktig del för honom att ta hänsyn till i val av president. Att hon nu dragits så långt till vänster p.g.a Bernie Sanders framgångar skapar emellertid viss oro för Munson. Det finns en risk menar han  att hon i många frågor lovar sin bas för mycket och att detta kommer att låsa upp henne i olika förhandlingar om hon blir president. Det skulle kunna bli ett stort problem som då skulle leda till  bibehållen polarisering mellan partierna. Det kommer bli den stora frågan här uppe (på Capitol Hill) om hon väl blir president enligt honom. Men eftersom hon i själ och hjärta är en stor förespråkare för frihandel så är det mesta hon säger nu bara kampanjprat som hon kommer vilja göra om ifall hon vinner: ”I mean, her husband signed NAFTA!” säger Munson och slår ut med armarna. Även om han utifrån rådande situation, där demokraterna drar långt till vänster,  inte vet hur det faktiskt kommer bli, så måste han ändå  rösta på henne. Kommer republikanska partiet däremot upp med en tredje kandidat så spelar det inte någon roll vem det blir, han kommer i så fall rösta på den personen före Clinton.

När jag frågar honom om alternativet att Ted Cruz tar hem partiets nominering och det faktum att han i princip är ännu mer avskydd här i DC än Trump, menar Munson att Cruz i alla fall tillhör partiet och delar dess kärnvärden. Han må ha flera extrema åsikter för det här partiet, liksom han varit en nagel i ögat på många, men han kommer vilja vara mer enande än han framstår. Trump å sin sida vill bara riva upp och ner på allting och är helt oberäknelig i sitt sätt. På min följdfråga om Cruz ändå inte gjort sig själv omöjlig och att många uttryckt tydligt avsky över honom får jag till svar: ”they will getting along with him – you will be surprised how fast that will happen”.

Det har inte varit etablissemangets år

Rayburn HouseEtt par timmar senare samma dag träffar jag Jamie McCormick i ett litet instängt mötesrum i Rayburn House Office Building, ett av de imponerande kontorshusen bredvid kongressen. Rummen ser precis ut som i den berömde TV-erien House of Cards och jag har varit där flera gånger tidigare för olika samtal men ändå inte riktigt lyckats skaka av mig känslan av att vara mitt i en film. Mr McCormick har även han jobbat i kongressen i över 25 år och gör ett mycket blygsamt intryck, använder inga stora ord och är försiktig i sin analys av vad som sker. Han skrattar generat och undrar över vad vi i Sverige tänker om allt som händer. Ni måste tycka amerikanerna har tappat förståndet, frågar han med ett försiktigt undrande leende? Han stöttade Bushs kampanj men förstod ganska snart att det här inte var ”the establishment year” och hävdar samtidigt att Bush inte gjorde bra ifrån sig. Bush var blek och hans kampanj blev en stor besvikelse för många här uppe menar han (föga förvånande efter hur det hela utvecklades). Även McCormick tror att det kommer att utlösa en stor kris i partiet om Trump blir nominerad och ännu mer så om han skulle gå och vinna i höst, men han är inte lika övertygad om att det skulle innebära slutet för det republikanska partiet. Han utesluter inte att en mindre grupp kommer att lämna partiet i protest, men han håller inte med Munson i hans tanke om att partiet kommer upplösas. Partiet har gått igenom stora kriser förr menar han. Å andra sidan är han inte heller övertygad om att Cruz kommer få någon sympati. ”Cruz has tried to oppose anything that persons with common sense tried to do up here so it’s difficult to predict. Maybe people swallow that he at least is a true conservative //….// many might have to hold their nose and vote for him, but I really don’t know”.

”Bill Clinton will be a great asset to her as first men”

På min fråga till honom om han kan tänka sig att rösta på Clinton säger han sig få svårt att lägga sin röst på henne. Han uppfattar det osannolikt men han kommer att överväga det. Hans slutsats av sina samtal med personer i kongressen är att väldigt få kommer att rösta på Clinton. Det sitter för långt in. Om Clinton blir vald så tror han däremot att hon kommer att försöka skapa ett bättre samarbetsklimat här i DC och försöka jobba med kongressen på ett nytt sätt. Både McCormick och Munson menar att Obama har varit ”terrible to have in the White House”. Han har ställt sig själv ovanför alla andra och lämnat flera förhandlingar. Clinton är mer erfaren  menar McCormick men en farhåga är att hon och hennes team kommer utgå ifrån att alla här uppe vill förgöra henne. Vill inte många det då undrar jag lite försiktigt och McCormick ler och säger att jag visst har rätt i att det finns folk här uppe på The Hill som skulle försöka underminera henne, men att fler trots allt skulle ge henne en chans. ”Bill Clinton will also be a great asset to her as first man”, han har en stor känsla för det politiska spelet och är oerhört skicklig. Även McCormick menar att det stora frågetecknet är om Clinton kommer att ha manöverutrymme nog att förhandla med republikanerna eller om hennes eget parti, som han menar har blivit väldigt radikalt, eller om hennes bas kommer att kräva att hon vidhåller ”extrema” vänsterorienterade positioner. Då kommer låsningarna här uppe kvarstå. McCormick tror däremot att senaten kommer att tippa över till demokratisk majoritet i höst vilket i så fall kommer göra läget lite lättare för henne.

Det som händer nu är inte republikanernas fel

Rush LimbaughBåda herrarna gissar att Trump kommer att bli partiets kandidat. Munson tror att han t.o.m kommer lyckas erhålla 50 procent av delegaterna innan sommaren, men om han inte gör det så kommer han ändå komma starkast till konventet och kunna köpslå sig till nomineringen. Både Munson och McCormick uppfattar att människors ilska är på riktigt, det har varit tuffa tider för många men å andra sidan har 20 procent av det amerikanska folket alltid varit rasande menar Munson. Trump har bara varit en oerhört skicklig kommunikatör, han vet hur man övertygar (persuade) människor och han har helt enkelt haft den bästa förståelsen för vad människor känner och vill ha just nu, ingen tvekan om det. McCormick understryker att det alltid finns extremer inför varje valår, men att de normalt sätt har manövrerats ut vid den här tiden i processen, men han har inget svar ännu på varför det blivit så. Han medger att partiet inte lyckats tygla de värsta avarterna av utspel mot Obama och att det hårda tonläget har blivit  ociviliserat. Å andra sidan menar han, är det väldigt svårt att stoppa olika radiovärdar och TV-show värdar som bygger upp allt större frustration med enkla budskap. De har sin egen agenda. Lester Munson vill å sin sida inte kännas vid mitt påstående att det här är ett resultat av republikanernas allt skarpare tonläge de senaste åren. Han menar att det i första hand är Obama som har skapat den här situationen genom att ställa sig över alla andra och med sina arroganta ton tala ”ner” till folk och till personer här uppe. Visst har människor det tufft nu, deras löner räcker inte, de känner rädsla för framtiden, men Obamas politik har inte gett dem anledning att känna något annat menar han. Från det han sett i kongressen så är det inte heller republikanerna som varit ovilliga att samarbeta så som alla säger, de har kommit varje gång de blivit kallade till förhandlingar men Vita huset har inte varit kompromissvilligt överhuvudtaget utan bara presenterat ett lagförslag utan något utrymme till diskussion. Ett fel Lester Munson däremot anser att republikanerna gjort är att man 2009-2010 inte förstod vad te-party rörelsen gav uttryck för och att man inte lyssnade riktigt på den ilska som de riktade mot exempelvis Obamacare. Jamie McCormick är lite mer försiktig och menar dels att alla republikaner som kandidaterat till kongressen (som sedan 2010 har haft majoritet i båda kamrarna vilket skapat förväntningar) har lovat mer än de kunnat hålla. Människor har trott att republikanerna skulle kunna avskaffa exempelvis Obamacare – men då förstår man inte det politiska systemet korrekt. Det har inte funnits sådana möjligheter direkt och vi har inte kommunicerat det till folk.

Jag talar med de båda vardera över en timme (vilket är mycket tid i den här staden) och vi kommer överens om att ses igen i höst när vi vet hur det gått.  På väg i taxin ”hem” pratar jag med chauffören, en svart kille som är en övertygad entusiastisk Clintonanhängare. Han tror att Clinton kommer krossa Trump i höst om det står mellan dem båda, men om hon inte gör det och Trump vinner, då vill jag flytta till Sverige säger han och skrattar högt.

Frida

Waterfront South West, Washington DC

Dela denna bloggpost