Dödläget i Washington, symboliserat av president Obama och förre republikanske talmannen John Boehner.

Dödläget i Washington, symboliserat av president Obama och förre republikanske talmannen i representanthuset John Boehner.

När Barack Obama i onsdags stegade ut i Vita husets vackra trädgård för att presentera sitt val av ny domare i Högsta domstolen skedde det i idealiskt vårväder och med magnoliaträden i full blom. Den utvalde var Merrick Garland, en 63-årig välmeriterad chefsdomare i nationens näst högsta domstol som tidigare har fått överväldigande stöd när hans namn varit uppe till omröstning i senaten. Obama beskrev Garland i lyriska ordalag och hoppades – med det idealistiska anslag som blivit presidentens kännemärke – att senatorerna skulle ge honom ”a fair hearing”. Framför talarstolen satt gräddan av demokraternas ledarskikt i kongressen – minoritetsledaren Harry Reid, partiets ålderman i senatens justitieutskott Patrick Leahy, senator Dianne Feinstein från Kalifornien med flera. Bland åhörarna fanns också ledarna för flera liberala intressegrupper som Cecile Richards från Planned Parenthood och Nan Aron, ordförande för Alliance for Justice.

Men en mycket viktig grupp saknades i den distingerade församlingen: företrädare för kongressens majoritetsparti republikanerna. Att ingen enda av de ledande republikanerna deltog i ceremonin, trots att de säkerligen hade fått en formell inbjudan, säger mycket om det infekterade politiska klimatet i dagens Washington DC. Redan samma dag som det meddelades att HD-domaren Antonin Scalia hade avlidit gick senatens majoritetsledare Mitch McConnell ut och sa att han inte ens tänkte ta upp presidentens kommande kandidat till behandling. Någon omröstning om förslaget kunde det än mindre bli tal om. Det rimliga vore enligt McConnell att folket fick avgöra frågan i det kommande valet och att skjuta upp avgörandet tills en ny president hade tillträtt i januari. De kvarvarande republikanska presidentkandidaterna instämde samfällt.

På samma sätt har det låtit efter offentliggörandet av Merrick Garlands namn. I ett tal i senaten förklarade McConnell häromdagen att Scalias ersättare ”could fundamentally alter the direction of the court for a generation” och att folket därför ”deserve a voice in this critical decision”. ”As a result,” tillade han, ”we logically act as a check and balance.” Logik med andra ord, inte politik. Om man ska ta republikanerna på orden anser de alltså numera att presidentens mandatperiod är tre år, inte fyra som konstitutionen påbjuder. Det är svårt att inte se deras hållning som ett underkännande av valet 2012 och som ännu ett försök att utmåla Obama som en illegitim president.

En djupgående polarisering

Polariseringen genomsyrar idag politiken från toppen till botten. Studier visar att partiröstningen i kongressens båda kamrar numera är den högsta någonsin. Det blir alltmer ovanligt att någon demokrat i en omröstning stöder ett republikanskt förslag, och omvänt. Animositeten är minst lika stor, om inte större, bland partiernas väljare. Häromåret visade en opinionsundersökning att 38 procent av demokraterna och 43 procent av republikanerna har ”mycket ofördelaktiga” uppfattningar om motståndarpartiets medlemmar. År 1994 var motsvarande siffror 16 respektive 17 procent. Synen på president Obama skiljer sig också dramatiskt mellan partierna. I en nyligen publicerad mätning sade sig 50 procent av de tillfrågade uppskatta presidentens arbete, den högsta siffran på tre år. Bland demokraterna uttryckte 87 procent sitt gillande mot bara 11 procent för republikanerna. I ett dylikt politiskt klimat är det inte underligt att en hämningslös politisk opportunist som Donald Trump har haft stora framgångar.

Polariseringen har naturligtvis flera orsaker. En faktor som ofta förbigås har sin grund i den amerikanska konstitutionen, världens äldsta skrivna författning som ännu är i kraft. Just dess ålder (den antogs 1787) är ett av problemen med den. Ty grundlagsfäderna var mera angelägna om att begränsa den representativa demokratin än av att sprida den. Själva poängen med deras intrikata konstruktion, med tre federala maktorgan som motverkar och blockerar varandra, var att försvåra eller omintetgöra stora och snabba förändringar. Konstruktörerna fruktade den otyglade folkmajoriteten och ville skapa garantier för att ingen instans gavs mera makt än någon annan. Det har bidragit till att cementera ett politiskt system som inte är i fas med utvecklingen och som förlorat förmågan att skapa breda samförståndslösningar på samtidens stora problem.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost