Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

En ny tendens i amerikansk politik

trump-1

Upptakten till höstens presidentval vittnar om en ny riktning i det politiska livet. Det mest uppenbara tecknet är Donald Trumps framfart i primärvalen. Med en aggressiv högerpopulistisk agenda har han vunnit stora och oväntade framgångar. Som det nu ser ut kommer Trump att bli det republikanska partiets presidentkandidat. Det gör honom till en i flera avseenden unik företeelse. Aldrig tidigare har en politiker med hans framtoning kommit så långt fram i den politiska selektionsprocessen, till själva förstugan till det ovala rummet. Och sällan eller aldrig har en kandidat i den ställningen mött så mycket motstånd från det politiska etablissemanget.

Mest slående är de skarpa fördömanden som riktats mot Trump av partiets kandidat i det förra valet, Mitt Romney. Ett internt angrepp av den magnituden har mig veterligen inte inträffat tidigare. Men Trump är inte det enda tecknet på att något nytt är på gång. För det första utgör hans två huvudkonkurrenter – Ted Cruz och Marco Rubio – ett mycket speciellt urval ideologiskt sett: båda befinner sig långt ut på partiets konservativa flank. För det andra har en ytterkantskandidat, i andra änden av den ideologiska skalan, haft oförmodade framgångar i de demokratiska primärvalen. Jag syftar på Bernie Sanders.

Hur konservativa är Cruz och Rubio?

Vad gäller de nämnda republikanerna är det belysande att granska mediaorganisationen Conservative Review, som gör en gradering av kongressledamöterna i termer av en ”Liberty Score”, baserad på deras röstningsprofil. Det högsta värdet som kan nås (som mest konservativ) är siffran 100. Cruz, som ligger som klar tvåa i primärvalskampen, har noteringen 97. För Rubio är siffran 79.

Som jämförelse kan nämnas att den republikanske majoritetsledaren i senaten, Mitch McConnell, har värdet 44. För John McCain, som var presidentkandidat 2008, är det 36. Dessa båda, som kan sägas representera partiets mittfåra, befinner således på ett avsevärt ideologiskt avstånd till de två frontfigurerna vid sidan av Trump, och särskilt stort är avståndet till Cruz. Den senare har också i senaten blivit känd som ensamvarg med en konfrontationsbenägen framtoning. Det väckte stort genljud när han i en debatt anklagade McConnell för att vara lögnare. Det var, ansåg åtskilliga kolleger, ett uppträdande som inte är värdigt en senator.

Hillary Clinton utmärker sig genom att vara kvinna, vilket är unikt i dessa sammanhang. Men ifråga om bakgrund framstår hon (frånsett rollen som First Lady) som en vanlig karriärpolitiker med åsikter i den breda politiska mittfåran. Det märkliga är den utmanare hon mött. Sanders är en mycket udda politisk figur. Under lång tid stod han, som oberoende kongressman, vid sidan av den ordinära partiuppdelningen. Det är en mycket ovanlig företeelse. Än mer ovanlig i amerikansk kontext har varit hans egen politiska profil, som uttalad socialist.

Som utrerad vänsterpolitiker samarbetade Sanders reguljärt med demokraterna. Men det var först inför presidentvalet 2015 som han beslöt att försöka vinna partiets nominering. Hans framgångar i de demokratiska primärvalen framstår som lika osannolika som Trumps på den republikanska sidan. Kandidater med sådan bakgrund och politiska åsikter har aldrig, på långa vägar, kommit så pass långt fram i konkurrensen inför ett presidentval. Till det kan läggas ett ideologiskt påfallande skevt urval av toppkandidater på den republikanska kanten. Så vad är det som händer?

Förklarande mönster

I kommentarerna har åtskilliga bedömare kopplat det som nu sker till den ekonomiska utvecklingen, framför allt till ökade klyftor. Dock är det svårt att se några tydliga samband mellan utvecklingen i dessa avseenden och det röstningsbeteende som kan avläsas. För den breda majoriteten av befolkningen har inkomsttrenden var tämligen enhetlig under senare årtionden: upp 30–40 procent. Men det finns flera påfallande skillnader i fördelningen. Inkomst är starkt korrelerad med utbildning, och asiater och vita tjänar betydligt mer än latinos och svarta. Vidare har de i den absoluta inkomstoppen (framför allt den högsta 1–procenten) haft en klart bättre tilldelning över tid än övriga.

Men om dessa skillnader skulle motivera röstningen skulle de lågutbildade, liksom latinos och svarta, stå starkt bakom Sanders som lovar svepande attacker mot de rikaste. Men så är det inte. De mindre gynnade etniska grupperna, i synnerhet svarta, backar upp Clinton, medan Trump har sitt mest solida stöd bland lågutbildade vita väljargrupper. Det har skämtsamt sagts att dessa två kandidater stöttas av väljare i ”the beer track”, medan de i ”the wine track” röstar på Sanders – och icke-drinkarna, de religiösa, på Cruz. Det är Trump som har den största gruppen lågavlönade bakom sig, men denne har ingen omfördelning på programmet. Det har däremot Sanders i hög grad. Men för hans väljare, som i huvudsak är unga från välordnade förhållanden, handlar det i betydande grad om ett ställföreträdande (solidariskt) engagemang.

En trend som däremot ser ut att spela starkt in är det minskade politiska förtroendet. Alla mått i sammanhanget har fallit starkt och kontinuerligt under senare årtionden. Och särskilt drabbad är kongressen – om denna centrala beslutsinstitution uttrycker idag mindre än en tiondel av befolkningen ett positivt omdöme. Det är slående att de kongressmän som bäst kunnat ta för sig i primärvalen är personer som gjort ställningen som politiska outsiders till ett varumärke, det vill säga Sanders och Cruz.

De marginaliserade väljarna

Men den store outsidern alla kategorier är förstås Trump – både med hänsyn till program och uppträdande. Det är slående att ingen faktor särskiljer röstningen på Trump så tydligt som känslan bland hans väljare att vara politiskt marginaliserade, icke-hörda i den politiska processen. Knappast förvånande i en tid av växande politisk misstro är det rörelser med populistiska drag som har framgång. Men det är samtidigt fråga om, sakligt sett, två mycket olika trender. Trump brukar ibland, på grund av sin bakgrund som rik affärsman, liknas vid Italiens Berlusconi. Men i stil, program och väljarstöd påminner han egentligen allra mest om Frankrikes Jean–Marie Le Pen. Med sin självfixering, grova retorik och utfall mot invandrare finner vi slående paralleller till den franske föregångaren. Och de har även en likartad väljarbas: främsta stödet kommer från lågutbildade och arbetarklass av traditionellt slag.

Om Trumps kampanj alltså kan sägas utgöra en amerikansk motsvarighet till Nationella Fronten och liknande partier är Sanders snarast en återspegling av en annan aktuell europeisk tendens. Det handlar om ett återuppvaknande av den ”nya vänster” (av post-materialistiskt slag), som till stor del legat nere sedan 1970-talet. Här sammansmälts krav på ekonomisk utjämning, miljöhänsyn och internationellt engagemang. Vi fick en tydlig påminnelse om styrkan i denna trend, då brittiska Labour valde ledare, genom ett slags primärval, under förra året. Den utsedde, Jeremy Corbyn, var en komplett politisk outsider med en agenda av nämnd karaktär. Också i Sydeuropa har vi på flera håll sett framgångar för politiska rörelser av motsvarande slag. Det spanska Podemos frapperande frammarsch i valet i december – med en ledare av Sanders agitatoriska snitt – är ett av exemplen.

Konkret handlar det från Trumps och Sanders sida om paroller av mycket divergerande slag. Och tonen är olika. Sanders har en mer ämabel och intellektuell stil. Men det som förenar dem är de svepande angreppen på etablissemanget och löftena om långtgående politiska insatser – men med ringa redovisning av hur det ska gå till. Trump vill exempelvis resa en mur mot Mexiko, varvid Mexiko ska stå för notan. På vad sätt det ska låta sig göras får vi dock inte veta. Sanders utlovar fördubblad minimilön och gratis collegeutbildning, men säger inget konkret om hur det ska kunna genomföras. De två representerar olika varianter av en politik baserad mycket på känsla och vilja, där slagorden blir det primära. Politikens (trista) praktikaliteter lämnas till stor del därhän. Det verkar i dagsläget finnas en god konjunktur för den typen av politiska budskap.

Hur långt dessa projekt kan nå återstår att se. Men det ska hållas i minnet att det genom primärvalsmetoden är en liten minoritet av väljare med profilerade åsikter som avgör nomineringarna, och därmed i slutänden valet av amerikansk president.

Axel Hadenius

Dela denna bloggpost

1 kommentar

  1. Donald Trump har förutom med Silvio Berlusconi och Jean-Marie Le Pen jämförts med Adolf Hitler, Benito Mussolini, Juan Peron, Marine Le Pen, Hugo Chávez, Richard Nixon, George Wallace, Barry Goldwater, Huey Long och Henry Ford. Själv vill jag (efter tips) lägga till Larry Rhodes från filmen A Face in the Crowd från 1957. Filmen visar på massmedias roll och betydelse när det gäller att marknadsföra en populist.
    I senaste Tomgram gör också Bob Dreyfuss en genomgång av skillnader och likheter mellan 1930-talets Tyskland och dagens USA. Läsvärt.
    http://www.tomdispatch.com/post/176114/tomgram%3A_bob_dreyfuss%2C_will_the_donald_rally_the_militias_and_the_right-to-carry_movement/#more

Kommentarer inaktiverade.

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑