Det finns vissa drag av sado-masochism i förhållandet mellan Donald Trump och amerikanska medier. En relation där den ena hånar och slår och den andre aldrig säger nej. Det började med misstro. När den yvige fastighetsmiljardären från New York lanserade sin presidentvalskampanj möttes nyheten med skepsis. Inte kunde väl Donald Trump mena allvar med sin kandidatur? Etablerade medier hånade hans framträdanden, kritiserade hans brist på sakpolitiska förslag och konstaterade att Trump inte kunde tas på politiskt allvar.

Huffington Post meddelade symptomatiskt i juli 2015 att man bestämt sig för att sluta bevaka Donald Trump som politiker. All rapportering om Trump skulle hädanefter publiceras på nöjessidorna, som en markering av hur oseriös hans kampanj var. ”Trumps kampanj är en sidoföreställning”, konstaterade Huffington Posts redaktionsledning. Sen vet vi vad som hände. Donald Trump drog storpublik på sina valmöten och steg som en raket i opinionsmätningarna.

Huffington PostI december 2015, efter att Trump föreslagit att USA skulle hindra alla muslimer från att resa in i landet, ändrade Huffington Post sin publiceringspolicy. Trump flyttades från nöjes- till politiksidorna, med motiveringen ”nu är det inte roligt längre”.

Donald Trump lanserar sig som en förändringsbenägen anti-etablissemangskandidat som vågar säga som det är. Hans attacker mot det incestuösa etablissemanget inkluderar också de etablerade medierna. Trump hånar ”the mainstream media” och tvekar inte att gå till hårt angrepp mot enskilda journalister. På ett valmöte i South Carolina imiterade han en reporter på New York Times genom att härma hans handikapp med spastiska rörelser. Efter en republikansk debatt i Fox News sågade Trump programledaren Megyn Kelly, med sexistiska anspelningar om att ”blod kom ut ur henne överallt”.

Trumps attacker på medierna verkar bidra till hans popularitet

Trumps hånfulla attacker mot medierna går hand i hand med hans kritik mot eliten och verkar bara bidra till att öka hans popularitet. Föraktet mot journalistkåren gör inte heller att hans utrymme i mediernas strålkastarljus minskar. Tvärtom. Trump drar publik – och han vet om det. ”Titttarsiffrorna går upp när jag är med”, konstaterar Donald Trump gång på gång i debatter och intervjuer.

Morning JoeTrumps mediala attraktionskraft bidrar till att de ledande nyhetskabelkanalerna direktsänder the Donalds valmöten och ger honom mer sändningstid än andra kandidater. Donald Trump har direktnummer till en rad producenter för de prestigefulla politikprogrammen och ringer ofta in sig för direktmedverkan i sändningarna. Den ansedda morgonshowen Morning JoeMSNBC hör till de program som kritiserats för att man låter Trump framträda så ofta och så mycket, utan hårda motfrågor.

 

Mediernas ambivalenta förhållande till Trump har pågått i månader.  Efter Trumps senaste valseger i Nevada börjar en ny mediautveckling skönjas. Flera tonsättande kommentatorer har börjat svänga – från misstro till accepterande. Opinions-mätningarna pekar i samma riktning: Donald Trump kan bli det republikanska partiets presidentkandidat. ”Det otänkbara börjar bli det oundvikliga” skrev Washington Post på ledarplats efter Trumps valvinst i Nevada. ”Det är över. Trump kommer att vinna nomineringen”, konstaterade CNNs kommentator Mel Robbins. Kontroversiella Drudge Report publicerade ett foto av Trump med den kärnfulla rubriken ”The Nominee”.

Kanske är det dags för en ny fas i amerikanska mediers förhålllande till Donald Trump. Tv-kändisen från the Apprentice leder faktiskt det republikanska partiets nomineringskamp. Trump är värd att tas på allvar. Med den insikten följer kanske också en ny inriktning på kampanjjournalistiken. Som journalist hoppas jag på fler granskande frågor och raka svar, istället för en bevakning byggd på lika delar misstro och storögd fascination.

Ginna Lindberg, Utrikeschef Ekot Sveriges Radio

Dela denna bloggpost