Donald Trump fick kritik av påven för okristliga ställningstaganden. Han ses som den klart minst religiöse av årets presidentkandidater. Men sannolikheten att republikanerna (numera det parti som har starkast stöd av aktivt kristna väljare) väljer honom som sin kandidat blir bara större och större.

kö till kyrkanReligion verkar inte riktigt spela den avgörande roll i amerikansk politik som man lätt kan få intryck av. Visserligen kan en stor majoritet amerikaner fortfarande inte tänka sig en uttalad ateist som president. Amerikaner tror fortfarande på Gud i en omfattning som skiljer sig klart från européer. Och i kongress- och delstatsval har kandidater med stark kristen profil, åt höger, länge varit framgångsrika.

(Observera att inlägget är författat av Anders Mellbourn)

Men den övergripande bilden av religionens roll i USA är att sekulariseringen slår igenom också här. Gradvis och ganska långsamt sjunker antalet religiöst intresserade i befolkningen. Gudstjänstbesökarna blir färre och mindre flitiga. I frågor om sex och samlevnad har vindkantringen åt mer liberalt håll varit dramatisk de senaste tio åren, särskilt i synen på homosexuella och samkönade äktenskap (likt ett mönster som känns igen från Europa). (Bästa källa för statistik och analyser av den religiösa utvecklingen i USA är http://www.pewforum.org)

Religionens roll i tidigare val

Om man ser tillbaka på tidigare val, har personlig religion inte spelat en avgörande roll för vem som blivit USA:s president. I de fall en kandidat har haft en särskilt stark eller speciell religiös identitet har det mer setts som ett problem än en tillgång. Den mest väckelsefromme presidenten de senaste 100 åren, demokraten Jimmy Carter på 1970-talet, möttes mest av frågetecken för sitt kristna engagemang, även om karaktär och moralisk integritet värderades högt åren efter Watergateskandalen. När han efter en mandatperiod besegrades av Ronald Reagan hade Reagan blivit de så kallat evangelikala kristnas favorit (vilket han för övrigt fortfarande är för alla konservativa långt efter det att han lämnat scenen). Reagan var överlägsen i en religiöst färgad optimistisk retorik och vision, även om han personligen inte var någon flitig kyrkobesökare.

Kennedy

Vid valet 1960 sades det ligga John F Kennedy i fatet att han var katolik. En katolik hade aldrig förut blivit president i USA och det fanns en stark föreställning att en katolik är mer trogen påven och kyrkan i avgörande lägen än sitt land. Kennedy vann valet och är fortfarande den ende katolik som innehaft USA:s högsta ämbete. Men att han inte fått någon efterföljare än beror knappast på en fortsatt levande allmän misstro mot katoliker.

George W Bush hade förmodligen en fördel av att höra hemma hos både etablissemanget och de högerkristna i sitt parti. Det gick att ana ett ödesmättat, lätt apokalyptiskt drag i hans våghalsiga säkerhetspolitik, men den var nog ändå mest grundad hos hans mer maktpolitiskt kalkylerande medarbetare.

Barack Obama blev USA:s förste afro-amerikanske president utan någon bakgrund och längre engagemang i den svarta kyrkan. Han tillhör ingen församling men är både kunnig och intresserad av modern teologi, vilket dock mer hör ihop med hans (omstridda) intellektuella framtoning. Mitt Romney är mormon och blev inte president men knappast på grund av hans något originella religiösa tillhörighet.

Image processed by CodeCarvings Piczard ### FREE Community Edition ### on 2015-09-10 22:54:04Z | http://piczard.com | http://codecarvings.com

Sekularisering vs radikalisering

Anledningen till att religion, och då framför allt politiskt och moraliskt konservativ protestantisk kristendom, blivit så uppmärksammad i amerikansk politik de senaste decennierna är dels sekulariseringen, dels det låga valdeltagandet i de vanligaste valen till kongress och delstatsförsamlingar.

Sekulariseringen har framför allt utarmat de stora vita, traditionella protestantiska kyrkorna och samfunden, vad som i USA kallas ”mainline churches”, medan de evangelikala församlingarna vuxit. Konsekvensen är att den över lag svagare protestantismen är mer konservativ i det som finns kvar. (Man måste dock beakta att gruppen evangelikal inte är enhetlig. Här finns också de stora afro-amerikanska kyrkorna som politiskt nästan helt identifierar sig med demokraterna.)

Thousands rally on the National Mall for the start of the annual March for Life rally in Washington, January 25, 2013. The anti-abortion marchers on Friday marked the 40th anniversary of the Roe v. Wade U.S. Supreme Court ruling legalizing abortion, and Pope Benedict expressed support for the demonstrators. REUTERS/Jonathan Ernst (UNITED STATES - Tags: POLITICS CIVIL UNREST) - RTR3CYFH

Thousands rally on the National Mall for the start of the annual March for Life rally in Washington, January 25, 2013. The anti-abortion marchers on Friday marked the 40th anniversary of the Roe v. Wade U.S. Supreme Court ruling legalizing abortion, and Pope Benedict expressed support for the demonstrators. REUTERS/Jonathan Ernst

De flesta vita evangelikala har också blivit mer politiska i sitt starka engagemang mot aborter, i en allmän moralkonservatism och i sitt stöd för Israel. Deras konservativa individualism och avståndstagande från vad de uppfattar som otillbörlig världslig makt blir en naturlig del i ett samhällsklimat av allt bittrare misstro mot politik.

Den kristna högern har varit med att underblåsa och förstärka det politikerförakt i USA som alltid funnits där som misstro men som de senaste åren vuxit till hat. Så även om de konservativa evangelikala har egna kandidater som Ted Cruz och Ben Carson, verkar de nu var beredda att gå till Trump, oavsett att denne är gift för tredje gången och mer dyrkar Mammon än Gud.

Men trumfkortet, också i förhållande till de evangelikala, för Donald Trump i årets valrörelse är den nya religiösa dimension som kommit in i politiken. Islam och skräcken för islamistisk terrorism tycks varar detta vals religiösa huvudfråga.

En växande islamofobi och den kristna högerns framgångar

Efter terrorattackerna 11 september för snart 15 år sedan var den dåvarande republikanske och omvändelsekristne presidenten George W Bush lika noggrann som Barack Obama i dag att inte ta avstånd från islam i allmänhet eller amerikanska muslimer i kritiken mot islamismen. Donald Trump skär likt europeiska högerpopulister alla muslimer över samma terrorkam och blir populär på det.

Partipolitiskt har den kristna högern haft sina största framgångar i mellanårsval under Bill Clintons presidenttid på 1990-talet och Barack Obamas på 2010-talet. Den sedan årtionden växande polariseringen och ideologiseringen av amerikansk partipolitik har gynnat ideologiska aktivister i båda partiernas organisationer. Den kristna högern har varit bäst på den lokala mobiliseringen och i val till kongress och delstatsförsamlingar, där valdeltagandet är lågt, bra en tredjedel av de röstberättigade går till vallokalerna, har denna mobilisering fått stor effekt.

I presidentvalen är valdeltagandet 15-20 procentenheter högre och det har å andra sidan gynnat demokraterna. Särskilt Barack Obama var mycket framgångsrik i att få tidigare politiskt oengagerade att gå att rösta. I de mer uppmärksammade presidentvalen har den kristna högerns kandidater fått stå tillbaka och ingen har ens blivit nominerad som republikansk slutkandidat.

Inför årets val har högerväljarna inom republikanerna, kristna eller inte, krävt att en ”riktigt konservativ” blir partiets kandidat efter det att förment mer valbara kandidater som John McCain och Mitt Romney misslyckats. Så verkar det ju nu i slutet av februari också bli, även om partiets etablissemang kämpar emot.

Rimligen skulle demokraterna vid ett valdeltagande på dryga 50 procent och vad vi vet om demografi och samhällstrender i stort, i höst kunna stå emot en ytterlighetskandidat från höger. Men än så länge är engagemanget i år störst på den republikanska sidan, medan demokraternas huvudkandidat Hillary Clinton inte väcker någon entusiasm.

Skulle då den hårda högern trots allt stå som segrare i november, blir det främlingsfientlig populism, inte kristen moralkonservatism, som har framgång.

Anders Mellbourn

Dela denna bloggpost