WASHINGTON Ordet våndor täcker inte längre det som pågår i republikanska partiet, GOP.

Det håller på att slitas sönder av oro över Donald Trumps framgångar, av tilltagande nervositet för hur kongresskandidaterna ska klara sig i november, av den nya ställningsstriden med Barack Obama om den hastigt uppkomna vakansen i Högsta domstolen.

Men vad värre är – det spekuleras i om Trumpväljarna håller på att ta över och att det i så fall förändrar partiets traditionella värdegrund med oanade följder för framtiden.

 

L1030560

När jag flyttade till Washington för snart 30 år sedan, under Ronald Reagans näst sista år i Vita huset, talade man om en spricka mellan ekonomiskt konservativa och socialt konservativa. Det var utan tvekan den första gruppen som dominerade, särskilt ute i landet, där dessa ibland s.k. golfklubbsrepublikaner ägde företag, jobbade i bank, satt på olika förtroendeposter etc. De var inte särskilt glada över intrånget från moralväktare och mer ideologiskt renläriga konservativa – grupper som slöt upp på stigen Reagan trampat upp och som sedan växte sig allt bredare efter Newt Gingrichs konservativa revolution 1994, Rush Limbaugh-vågen och Tea party-framgångarna 2010.

Där har missnöjet med etablissemangskandidater som Mitt Romney och i deras ögon opålitliga kongresspolitiker bubblat allt våldsammare. Härföraren heter sedan ett tag tillbaka Ted Cruz. Han liksom, de övriga, har glömt en del obekväma fakta. Som att Reagan höjde skatter, förhandlade med ärkefienden Sovjetunionen, aldrig drev igenom ett förbud mot aborter.

Några av de kända radiopratarna tog inte avstånd från Trump med en gång. De verkade tycka att det var lite kittlande att han dundrade mot samma saker – främst illegala invandrare. Men mer än ett halvår senare tyder analyser på att Trump lockar till sig icke-väljare i högre grad än andra och att han går emot klassisk republikansk politik rörande frihandel, skatter för vissa höginkomsttagare, transfereringar som pensionerna – och, möjligen, sjukvården.

En av de konservativa profilerna, Erick Erickson, som undertecknade massprotesten mot Trump i National Review bedyrar nu att han inte tänker rösta på presidentkandidaten Trump. Det vill säga ett avsteg från partilojaliteten i partiet – och i viss mån bland demokraterna – som dikterar att man naturligtvis måste sluta upp bakom partiets kandidat.

Om man så måste hålla för näsan.

Här mer läsning, av Wall Street Journals Gerald Seib. Vidare länk till till en månad gamla uppropet i National Review. En tidskrift som Trump på sitt vanliga vis avfärdade som döende. Och läs också Erik Åsards inlägg häromdagen.

Medierna börjar nu spekulera om vem Trump ska utse till sin vicepresident (!). Gott om konspirationsteorier… t.ex. att det är det som Marco Rubio siktar på. Vidare ryktas att Romney hoppat på Trump för att denne ännu inte offentliggjort sina inkomstdeklarationer. Romney må ha rätt i att det kan döljas stinkbomber där, men inte säkert att han är rätta budbäraren.

Forts. följer…

Dela denna bloggpost