Hösten 1968 stod Hillary Rodham inför ett viktigt vägval. Hon hade just fyllt 21 år och var i full färd med att skriva sin kandidatuppsats vid Wellesley College, ett av USA:s få kvinnouniversitet. Uppsatsen handlade om Saul D. Alinsky, en radikal aktivist och gräsrotsorganisatör i Chicago som Hillary hade intervjuat och vars idéer hon tydligt fascinerades av. Uppsatsen ventilerades i maj 1969 och fick högsta betyg.

Hillary Rodham våren 1969 vid Wellesley College. Foto: Lee Balterman/Time Life Pictures.

Hillary Rodham våren 1969 vid Wellesley College. Foto: Lee Balterman/Time Life Pictures.

Frågan gällde vad hon skulle göra efter examen – skulle hon studera vidare eller bli en aktivist som protagonisten i uppsatsen? Innan arbetet var klart erbjöd Alinsky henne ett jobb som organisatör vid sitt institut i Chicago. Efter närmare begrundan tackade hon nej till erbjudandet. Ett annat ämne, och en helt annan yrkeskarriär, hägrade. Alinskys erbjudande var frestande, erkände hon senare, men efter att ha tillbringat ett år med att försöka reda ut inkonsekvenserna i hans modell sade hon sig behöva tre år av ”noggranna juridiska studier”. Frankt klargjorde Hillary att hon i framtiden räknade med att tillhöra makten, inte att bekämpa den.

Pragmatism vs idealism

Saul Alinskys organisationsmodell gick ut på att utmana makten genom att underifrån mobilisera fackföreningar, kyrkor och andra progressiva krafter för att förbättra de fattigas arbets- och boendeförhållanden. Konflikter skulle synliggöras och utnyttjas, inte undvikas. Att uppnå förändringar via de valda församlingarna var däremot utsiktslöst, enligt Alinsky. Hillary delade inte den uppfattningen och kritiserade grunderna för modellen i sin kandidatuppsats. Hon avfärdade också Alinskys förslag om att starta nya, stora och federalt finansierade jobbprojekt modellerade efter 1930-talets New Deal. Det skulle kräva storskaliga statliga satsningar som hon menade var alldeles för radikala för att kunna förverkligas inom ramen för USA:s politiska system.

Den som ser vissa likheter mellan den unga Hillary Rodhams kritik av Alinsky och hennes nuvarande skepsis inför Bernie Sanders radikala reformförslag är inte fel ute. Då liksom nu handlade det om en motsättning mellan pragmatism och idealism, eller om man så vill om ett förordande av stegvisa reformer i stället för utfästelser om snabba och långtgående förändringar. Det finns mycket som skiljer den radikale rabulisten Alinsky från den folkvalde politikern Sanders. Men de förenas i ett bottom up-perspektiv på politiken och i en misströstan om att det går att genomdriva omfattande reformer lagstiftningsvägen. Att mobilisera massan är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna åstadkomma stora samhällsförändringar. Hillary tillägnade sig tidigt en betydligt mera traditionell och verklighetsnära syn på politiken.

”I am not a single issue candidate”

Även en annan likhet mellan dåtid och nutid bör noteras. I sin uppsats kritiserade Hillary Alinskys modell inte bara för att den stämde dåligt överens med verkligheten utan också för att den inte erbjöd en lösning på samtidens stora problem, nämligen de som handlade om ras och segregation. I den pågående valkampanjen använder hon en likartad argumentationslinje mot Bernie Sanders och förklarar att hon vill rasera alla barriärer som orättfärdigt håller tillbaka amerikanerna, inte blott de ekonomiska. ”Jag är ingen enfrågekandidat”, påpekade hon spetsigt i förra veckans tv-debatt med Sanders i Milwaukee. Det argumentet lär vi få höra henne använda flera gånger i den fortsatta valkampen.

Det var under åren vid Wellesley College 1965-69 som Hillarys ståndpunkter gradvis mognade och tog form. Studiekamrater som stod henne nära har vittnat om att hon i slutet av det upproriska 60-talet framstod som förhållandevis moderat (i amerikansk mening). I de otaliga politiska diskussionerna stod hennes pragmatism i skarp kontrast till många av de vänsterradikala studenternas åsikter. Enligt en sagesman betonade hon ofta hur viktigt det var att vinna för att kunna åstadkomma något. Det som räknades var att uppnå konkreta resultat. Ändlösa debatter, protester och ockupationer ledde sällan framåt.

Hur Hillary Rodhams politiska uppfattning formades i konservativa Park Ridge, Illinois och utvecklades efter mötet med en ung student från Arkansas tas upp i kommande inlägg.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost