För en breddad analys av amerikansk politik

Månad: januari 2016

America’s Dubious Presidential Nomination Process

It is a process that takes forever.  It is the longest executive leadership selection procedure in the world.  That’s America’s method of presidential nominations.

Having taught in the universities of other democratic nations, I can report that my students were both mystified and repelled by the lengthy, quirky and very expensive way we select our presidential nominees.

Here’s how I explained it to them.  The process is the product of federalism and, well random chance.  It’s federal in that it is a competition within each state.  The nomination process is the outcome of more than fifty separate candidate competitions — in each state plus also in a few U.S. territories and Puerto Rico.  So the fifty state Republican parties and fifty state Democratic parties each hold their own contests.

This takes months – starting in 2016 on February 1 in Iowa and concluding with several primaries in June.  It also takes hundreds of millions of dollars to conduct a winning nomination campaign.

Three Problems

The first problem with presidential nominations is that the process evolved at random.  That evolution has to do with the “important” states in the process.  The early states have great power to “cull the field” because early failure dries up campaign funds and candidates drop out.

Iowa, a state with a caucus/convention process, scheduled their 1972 caucuses early in the year due to hotel availability problems for their state convention later that year.  The caucuses happen first in this system, then county conventions, congressional district conventions and the state convention.  The state’s national convention delegates aren’t selected until the congressional district and state conventions held months after the caucuses.

The campaign of George McGovern for the Democratic nomination that year seized on the early Iowa caucuses as a way to generate early momentum in the process.  Though McGovern finished second to “frontrunner” Ed Muskie, the Iowa caucuses boosted McGovern, who eventually won the nomination.


George McGovern during the 1972 campaign

Jimmy Carter, an obscure former Governor of Georgia, camped out in Iowa in 1976 and won the caucuses and eventually the Democratic nomination.  So, by chance, Iowa became the “first test” and helped to determine which candidates had a future and which did not.  Canny Iowans have insisted ever since on remaining first in the nomination process.

JImmy Carter

Jimmy Carter as a candidate in 1976

The New Hampshire primary traditionally has been “first in the nation” shortly after Iowa.  The two major parties have also passed party rules allowing the Nevada caucuses and South Carolina primary to follow New Hampshire.  These are the first four contests.

The four states represent different regions, but are far from representative of the nation as a whole.  Iowa and New Hampshire are disproportionately rural and white.  South Carolina is one of the most conservative states in the nation.  Nevada with its large Latino population and big gambling industry is distinctive as well.

The Significance of the Caucus

A second problem with the process is the importance of the caucus/convention system.  Though only a minority of states employ the system, it is quite important in determining nomination outcomes.  How?  The Iowa and Nevada caucuses help to distribute the first coffin nails to lagging presidential candidates.  Early failure in Iowa has caused many presidential candidates to end their campaigns.

Caucuses are evening meetings of party activists that last hours and feature low turnout.  They tend to be populated by the most ideologically extreme activists of the parties.  In Iowa, the 2008 and 2012 caucus winners were Mike Huckabee and Rick Santorum, candidates on the right wing of their party.  Barack Obama, hero of the left wing of the Democratic Party, triumphed in the 2008 Iowa caucuses.

Given the tendency of the Iowa caucuses to award the political extremes, their winner seldom win the presidency.  Only two of the eleven people elected president since 1972 were first winners of the Iowa caucuses before ever taking office in the White House.

Few people know, however, that Barack Obama won the presidency thanks to his big success in caucus states.  Hillary Clinton won more delegates than Obama in the 2008 primaries, but Obama’s domination of the caucuses secured him the nomination.

Democratic presidential hopeful, Sen. Barack Obama D-Ill., and his wife Michelle and daughter Malia, left, celebrate with his supporters after his victory in the Iowa caucus Thursday, Jan. 3, 2008, in Des Moines, Iowa. (AP Photo/Rick Bowmer)

The Obamas after the victory in Iowa 2008

The Minnesota caucuses also feature low turnout, ideologically intense activists, and winners who are hardly in the political center, such as the GOP’s Rick Santorum in 2012.  At present strong conservative Ted Cruz appears primed to win the 2016 Minnesota GOP caucuses.

The  Role of the Media

Then there’s a third problem.  The nomination process is increasingly dominated by the national political media — in two ways.  The media produces polls, many of dubious quality, about the candidate horserace and devotes much attention to this aspect of the contest.  The media also conducts candidate debates in which they encourage scraps between candidates in order to generate headlines about such squabbles.

What’s striking about this is how little power the national party organizations have had lately over their nomination processes.  All they have been able to do in recent months is influence the scheduling of debates.  The Democratic National Committee has limited the number of debates and arranged for them to be staged at times when the audiences will be small in order to enhance the prospects for frontrunner Hillary Clinton.  The Republican National Committee initially limited the number of debates but recently loosened those restrictions.

Party organization weakness gives media-savvy candidates like Donald Trump great advantage in the months before the actual delegate selection begins.  Trump has received more media coverage than all of his rivals combined, which has boosted his standing in the polls.  The media is complicit in shaping the 2016 GOP nomination race by exaggerating Trump’s presence at the expense of his rivals.

The media is interested in audience share in order to make money, not in presenting a fair representation of the various candidates.  The profit motive boosts Trump and the GOP party organization can do nothing about it. So America has a presidential nomination process that is too long, complex, expensive and dominated by the incentives of the national political media.  Its caucus/convention system gives extreme ideologues disproportionate influence over presidential nominations.

No other nation in the world is interested in selecting its candidates for national chief executive through such a method.  What nation would consciously design such a dubious system?  It’s a particularly sad case of American exceptionalism.

Allting går att sälja med mördande reklam

Jag prenumererar på alla presidentkandidaternas nyhetsbrev via min mejl. Genom dessa kan man enkelt följa kampanjernas utveckling under valrörelsen och se vad de olika kandidaterna fokuserar på för frågor. Nyhetsbreven kommer var och varannan dag och även om det stora flertalet handlar om att be mig om pengar som stöd till kampanjerna, så lämnar det möjlighet att också följa hur frågorna förändras allt eftersom valrörelsen fortskrider och framför allt vilka som lyckas skapa slogans med de mest effektiva budskapen.

Årets kampanjsloganvinnare

I år är det ingen tvekan om att de stora vinnarna i detta avseende är Bernie Sanders och Donald Trump och att det är en av förklaringarna till deras opinionsmedvindar. Med två kärnfulla budskap och slagkraftiga slogans har de båda lyckats sparka igång var sin ”gräsrotsrörelse” och skapat liknande aktivitet i väljarkåren som Obama gjorde 2008 med sitt då framgångsrika budskap ”Yes, we can” och ”Change we can belive in”. Slogans som då var inspirerade av Bill Clintons kampanj 1992, som på liknande sätt hade proklamerat ”Its time to change America” och ”Putting People First … For a Change” och vunnit folkets gillande. Begreppet förändring (change) är uppenbarligen ett lyckat koncept att använda. Även i Jimmy Carters kampanj 1976 användes detta; ”A Leader – for a Change” när han blev  USA:s 39:e president. 

yes we can Clinton


”Let’s make America Great again” – ett historiskt framgångskoncept

2016 ser vi nu Donald Trump å sin sida upprepa Ronald Reagans budskap från 1980 ”Let’s make America Great Again” med det implicita budskapet att USA inte längre är vad det har varit men att han själv är den som kan vända utvecklingen. Han använder på så sätt framgångsrikt många amerikaners upplevelse av att USA förlorar inflytande i världen och i sin kampanj peka på att hans affärsmässiga framgångar gör honom till rätt man att få fart på USA:s ekonomi igen (läs vidare om Trumps politiska idéprogram här). Genom att anspela på Ronald Reagan understryker han samtidigt att han är konservativ (han har tidigare varit demokratiskt sinnad och många ifrågasätter ärligheten i hans förändrade hållning i många frågor) liksom att han låter sig inspireras av en av de mest beundrade presidenterna genom tiderna. I en rad Gallupundersökningar från 2000-talet avseende vilken president amerikanerna uppfattar som den bästa genom tiderna, placerar sig nämligen Reagan som en av de allra främsta, vilket gör en sådan anspelning synnerligen tilltalande för många väljare som nu längtansfullt blickar tillbaka till 1980-talets framgångar. Hela Trumps retorik runt denna slogan går ut på att lyfta sig själv som en ”doer”, en person som är handlingskraftig och som ska skaka om Washington. 1960 använde även John F. Kennedy (Dem) liknande budskap i sin kampanj ”A Time for Greatness” och ”We Can Do Better”. Kennedy blev det året USA:s 35:e president.



Krav på en ny politisk revolution – Can you feel the Bern?

IMG_4752I den andra änden av spektrat påkallar Sanders intressant nog behovet av en ny revolution i amerikansk politik, där ”folket” och de icke-priviligierade ska återerövra Washington. Hans väljare köper T-shirts med trycket ”Join the Political Revolution” och ”Not for Sale” för att kommunicera budskapet att Sanders inte låter sig köpas av storkapitalet på Wall Street och att det är dags att låta tillväxten komma de svagare grupperna till del (läs om Sanders politiska idéprogram här). Sanders har också i sin kampanj framgångsrikt använt den energi han under hösten skapat i väljarkåren genom att utveckla sin slogan baserad på den uppeldade gräsrotsrörelsen. ”Can you feel the Bern?” finns numer på kaffemuggar, banderoller och pins. Rubriken i ett av hans senaste mejl anspelade också på detta (bilden) och inte minst den unga generationen jublar. Sanders har dessutom fått en glass från företaget Ben&Jerry uppkallad efter sin kampanj (Bernie’s Yearning).




revolutionAtt Sanders lyfter fram behovet av en ny politisk revolution är intressant i sig och jag kan inte undvika att tänka på vad Thomas Jefferson (en av grundfäderna och USA:s tredje president 1801-1809) skrev i ett brev till James Madison (en annan av grundfäderna och USA:s fjärde president 1809-1817): ”I hold it that a little rebellion now and then is a good thing, and as necessary in the political world as storms in the physical”. I nationens tillblivelse i slutet av 1700-talet talade inte minst Jefferson upprepade gånger om behovet av återkommande politiska revolutioner för att hindra att makteliten tar sig för stort utrymme på folkets bekostnad (frihet). En sak att minnas i tider som denna. Både Sanders och Trump uppmanar till olika former av politiska revolutioner. Om deras kampanjer lyckas ända fram och de blir sina respektive partiers nominerade kandidater är väldig osäkert, men de har båda skakat om sina motståndare i grunden och detta kommer få effekter oavsett om väljarna lägger sina röster på dem i vårens olika nomineringsval eller inte.

USA:s ambivalenta förhållningssätt till revolutioner ska jag återkomma till i senare inlägg.


Sållningen börjar i Iowa

När demokraterna ordnade partival i Iowa vintern 2004 hade jag tillfälle att uppleva ett av dem en kväll i Iowa City. Platsen var en stor skolsal i vilken ett par hundra partimedlemmar hade samlats för att rösta fram sina kandidater. Där var ett liv och ett kiv. Efter en utdragen närvarokontroll följde en omständlig röstningsprocedur som tog flera timmar och omröstningar innan den var klar.

Inför valet hade Howard Dean, den vänsterinriktade guvernören från Vermont, länge legat bra till i opinionsundersökningarna. Men när resultatet förelåg visade det sig att han bara kom trea, långt efter segraren John Kerry och John Edwards. Det var på ett efterföljande framträdande inför sina anhängare som Dean upphävde sitt berömda skrik (”the Scream”), som innebar början till slutet för hans kandidatur. John Kerry däremot gick vidare mot nomineringen och en knapp valförlust mot George W. Bush.

Tre lärdomar

En första lärdom om Iowavalet är alltså denna: lita inte på opinionsundersökningarna. I det valet, liksom i det följande i New Hampshire, sker ofta överraskningar som gör experter och opinionsundersökare förlägna. (Fast bara tillfälligt – nästa dag står de redo med nya och lika trosvissa förutsägelser.) En annan lärdom är att valet i Iowa är viktigt, men inte nödvändigtvis avgörande. Såväl Michael Dukakis som Bill Clinton hamnade på en svag tredjeplats i Iowa 1988 respektive 1992, men trots det lyckades de vinna demokraternas nominering. Av de 11 val som demokraterna hållit i Iowa sedan 1972 har 3 vunnits av kandidater som misslyckades med att ta hem partiets nominering. Bland republikanerna är motsvarande siffror 4 av 10 sedan 1976.

Det viktigaste med Iowavalet är att det sätter tonen för vad som komma skall, att det sållar bort en del B- och C-kandidater (s k winnowing) och ger andra en skjuts framåt. Men dess betydelse ska alltså inte överskattas. En tredje lärdom är att de kandidater som har rest mycket i delstaten och satsat på att bygga upp en professionell organisation ofta gör bäst ifrån sig. Så var fallet med Barack Obama 2008, vars kandidatur dessutom stärktes av en karismatisk personlighet och ett vinnande budskap. Hillary Clinton tog alldeles för lätt på det valet och gjorde överhuvudtaget sämre ifrån sig i partivalen än i primärvalen 2008.

Denna gång verkar Clinton ha lärt sig läxan; hon har spenderat mycket tid i Iowa och försökt bygga upp en slagkraftig valorganisation. Hur långt det räcker mot främste utmanaren Bernie Sanders återstår att se. En annan som begripit vikten av en god organisation är republikanen Ted Cruz, som har lokalkontor i delstatens alla 99 counties. Donald Trump har inte varit lika metodisk, kanske i förlitan på att hans goda nationella opinionssiffror ska föra honom till seger. Oavsett hur utgången blir är Iowa bara början på en nomineringsprocess som för båda partierna kommer att avgöras först någon gång under våren, eller kanske ännu senare.

Erik Åsard


Iowa: Majs, religion och frisinne

Iowa är först ut under presidentvalåret 2016. I över 40 år har kampanjen i och utgången av  partivalen i Iowa spelat en speciell roll för hela presidentvalet. Under de senaste månaderna har världens uppmärksamhet riktats mot en delstat som  på många sätt avviker från USA i sin helhet.

Greetings from Iowa

Till befolkningen är Iowa en av USA:s mindre delstater. Det bor drygt tre miljoner personer i Iowa, vilket är en  procent av USA:s totala befolkning. Des Moines, den största staden, har drygt 200 000 invånare, medan  USA:s största stad New York snart räknar 8,5 miljoner invånare.  Delstaten är homogen: 90 % av befolkningen är vit, medan samma siffra för USA är drygt 60 %. Andelen afro-amerikaner är 2,5 % mot knappt 14 % i hela USA och latino-gruppen utgör 4 % mot snart 18 % i hela landet. I Iowa är dessutom befolkningen äldre och lägre utbildad än i USA i övrigt.

Religion spelar en viktig roll för politiken i Iowa. 60 % av  befolkningen utgörs av protestanter, vilket är betydligt fler än för USA som helhet (45 %).  Här finns traditionella protestantiska grupper som metodister, presbyterianer och lutheraner men också de evangelikala samfunden. Det är framför allt bland den senare gruppen bekännelsekristna och djupt bibeltroende som många konservativa väljare återfinns. Denna grupp är också betydligt mer  politiskt engagerad än  andra, varför deras genomslag i politiken blir stort. Intressant nog är dock den allmänna  religiositeten bara något högre i Iowa än i USA i sin helhet— knappt 80 % av befolkningen säger sig tro på Gud medan samma siffra för USA är drygt 75 %.

Jordbruk och etanol

Jordbruket spelar en avgörande roll i Iowa. Knappt en femtedel av befolkningen är på olika sätt knutna till jordbrukssektorn, som jordbrukare eller som anställda i den storskaliga jordbruksindustrin. Officiell statistisk visar att det finns 90 000 gårdar i delstaten (67 000 i Sverige enligt Jordbruksverket), och att den dominerande grödan är majs. (Årligen skördas majs till ett värde av drygt 60 miljarder svenska kronor.) Majsen används inte bara som människo- eller djurföda, utan betydande delar av produktionen går till sötningsmedel och etanol-bensin. Etanolen är mycket omdiskuterad—den presenteras som ett miljövänligt alternativ till fossila bränslen samtidigt som forskningen ifrågasätter detta. Dess betydelse för Iowas ekonomi är dock sådan att pressen är stor på alla kandidater att avlägga ”the ethanol pledge”, och säga sig vilja subventionera etanolproduktionen. Att inte vara etanol-entusiast kan få konsekvenser, som för John McCain vars svaga resultat i 2000 års partival av en del förklaras med hans tveksamhet  mot etanol.  I årets val har Ted Cruz uttalat sig emot etanol-subventionerna, något som fick Iowas guvernör republikanen Terry Brandstad att ta ställning mot Cruz. Hittills verkar det inte ha skadat honom. Kanske håller majs och etanol på att förlora sin kraft i Iowa?


För många utomstående framstår Iowa som en konservativ landsbygd,  där traditionella familjevärderingar och religion spelar stor roll. Och visst ligger det mycket i det. Idag har republikanerna en stark ställning: guvernören, båda senatorerna och tre av delstatens fyra representanthusmedlemmar kommer från det partiet. Senator Joni Ernst och representanthusledamoten Steve King är dessutom framträdande personer inom den republikanska högerflanken och stöds av Tea Party-rörelsen och olika kristna högergrupper.

Ett progressivt Iowa

Å andra sidan ska man inte glömma att det också finns en progressiv och frisinnad tradition  i Iowa,  som har långa rötter. Vid mitten av 1800-talet fanns det t ex ett betydande motstånd mot slaveriet, den tidens stora splittrande amerikanska fråga,  och en av de ”underjordiska järnvägarna” genom vilken slavar fick hjälp att fly från  slavstater i södern till fria områden i norr, gick från grannstaten Missouri, där slaveriet var tillåtet, till Iowa. Under årtiondena kring sekelskiftet 1900 växte också radikala populistiska proteströrelser fram i mellanvästerns jordbrukssamhällen, mot monopol och storfinans och med krav på ekonomisk rättvisa och statliga ekonomiska regleringar. Dessa fick fotfäste även  i Iowa.   Ett starkt allmänfinansierat utbildningssystem växte också fram, med flera universitet som  spelar en stor roll i delstatens liv.

Ekon från denna tradition hörs även idag. 2005 blev Iowa den fjärde delstaten i USA som godkände samkönade äktenskap, tio år innan Högsta domstolen fastslog deras giltighet i USA som helhet. 2008 tog uppstickaren Barack Obama hem det demokratiska partivalet i det mycket vita Iowa, vilket gav en skjuts för hans kandidatur som räckte hela vägen till Vita huset, och just nu ligger socialisten Bernie Sanders på en delad första plats inför demokraternas partival.

Iowa tillhör den ganska lilla gruppen ”swing states” där utgången av valet är osäker. Spänningen mellan höger och vänster visades i valet 2014 då den progressive demokratiske senatorn Tom Harkin ersattes av den djupt konservativa Joni Ernst (som producerade en mycket uppmärksammad reklamfilm under kampanjen) . I presidentvalen under de senaste trettiofem åren har Iowa-borna stött både Barack Obama och Bill Clinton, men också George W. Bush och Ronald  Reagan. Kampen om  delstatens sex elektorsröster blir även i år intensiv, vilket betyder att vi säkert har anledning att återkomma till det ganska motsägelsefulla Iowa även när partivalen är över.


© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑